Slussen – ett hopplöst fall

På nationaldagen revs byggstängslen runt stora delar av Slussenområdet och stockholmare och turister fick återigen tillgång till en av stadens mest centrala platser. Den enorma byggarbetsplatsen mellan Gamla stan och Södermalm påminner om vad som under 1950-, 60- och 70-talen i folkmun kallades för ”riksgropen”, då politiker och samhällsplanerare med gemensamma ansträngningar slet hjärtat ur den kungliga huvudstaden och lämnade en betongöken efter sig.

Om centrala Norrmalm med Klara­kvarteren utgjorde stadens bultande hjärta så kan Slussen liknas vid dess andningsvägar. När Södermalmstorg och det så kallade Vattentorget öppnades för allmänheten var det således som att staden kunde ta ett stort och efterlängtat andetag. Byggnadsarbetena som pågått sedan 2016 är fortfarande långtifrån klara och taxametern tickar ödesmättat till skattebetalarnas förtret.

Reaktionerna på Nya Slussen har emellertid inte varit nådiga. Kritiken har varit svidande från såväl arkitekter som allmänhet. För en gångs skull verkar modernistiska arkitekter och anhängare av klassicistisk arkitektur vara eniga: nya Slussen är ful. Modernister klagar över den granitmur, Mälarterrassen, som mest liknar ett bålverk tänkt att skydda Södermalm från barbariska upplänningar. Anhängare av traditionell arkitektur rasar mot det kantiga, modernistiska formspråket. Det är en modernism utan entu­siasm­ eller framåtanda. Ett trött upprepande av poser från de senaste sjuttio åren. Resultatet blir varken hackat eller malet. Det hade varit bättre att hålla fast vid det funktionalistiska formspråket från 1935, då hade stilen åtminstone blivit konsekvent.

Förbindelsen mellan Staden mellan broarna (Gamla stan) och Södermalm har varit ett ständigt bekymmer i Stockholms stadsbyggnadshistoria. Där möts landtrafik från fyra riktningar och sjötrafik från två, och höjdskillnaden mellan Mälaren och Saltsjön har blivit allt påtagligare genom landhöjningen.

Den äldsta slussen på platsen byggdes 1642 och är uppkallad efter den dåvarande monarken, drottning Kristina. Det var en enkel konstruktion som snart upplevdes underdimensionerad och drygt hundra år senare, efter femtio år av intensiva diskussioner, var det dags för Christopher Polhems sluss, 1755.

Under 1800-talet hade även denna anläggning blivit underdimensionerad för de nya större och tyngre sjötransporterna, och 1850 invigdes ingenjören Nils ­Ericsons sluss, med klaffbroar som släppte igenom sjötrafiken. Ett halvsekel senare hade de ständiga broöppningarna skapat en ohållbar trafiksituation i hela området.

Tyvärr blev frågan, som så många andra på stadsbyggnadsområdet, vilande under första världskriget och tiden därefter, under vilket trafiken ökade och ökade vilket gav namn åt det så kallade ”Slusseneländet”. Till slut stod 1935 en funktionalistisk klöverbladslösning ritad av Tage William-Olsson färdig.

När denna modernistiska pjäs tjänat ut och behövde ersättas på 2000-­talet blev det återigen långa och infekterade diskussioner. Vinnande ur striden gick det brittiska arkitektkontoret Foster + Partners, kända för sin modernistiska hightech­arkitektur. Deras mest berömda byggnad är skyskrapan The Gherkin i Londons City. Först nu börjar det bli möjligt att utvärdera resultatet i verkligheten.

De långa ledtiderna för den här typen av omfattande stadsbyggnadsprojekt gör att ritningarna redan känns trötta och daterade när spaden sätts i jorden. Den samtida arkitekturens nervösa rädsla för att verka bakåtsträvande leder paradoxalt nog till ett ängsligt, likriktat byggande, som skyr alla historiska referenser, men som även saknar den tidiga modernismens djärvhet och framåtanda. Nya Slussen kan onekligen i detta avseende sägas spegla vår samtid, men inte på ett positivt sätt.

Den nervösa strävan efter att spegla samtiden rymmer i sig en självmotsägelse: det är först eftervärlden som kan avgöra vad som har varit typiskt för en viss epok. En bättre målsättning för byggnader som är tänkta att stå i hundra år och mer är anpassning till den befintliga bebyggelsen på platsen, och tidlöshet som väl står emot tidens tand.

Nya Slussen känns som ett mellanting i ett mellanrum, och tyvärr lär det dröja hundra år till innan någon ny arkitekt får chansen att binda ihop de historiska miljöerna i en av världens vackraste städer.