Omvänt klasshat

Hon börjar med den chockartade utnämningen till handelsminister i Fredrik Reinfeldts första regering. Sen gör journalisterna sin traditionsenliga genomsökning av liken i ministrarnas garderober, och det visar sig finnas en svartavlönad barnflicka i Borelius garderob någon gång under juratiden. Journalisterna kastar upp nyheten i luften och ser om den flyger, och den stiger till väders och kommer snart att överskugga regeringsbildningen så pass illa att hon måste avgå.

Inget nytt under solen. Och inom parentes sagt: framtida regeringsbildare borde överväga att utse en ”blindgångarminister” som han eller hon på förhand vet kommer att ryka, så att alla journalister får utlopp för sitt sjudande adrenalin och statsministern kan sätta igång med arbetet.

Maria Borelius berättar om ”drevet”, avgången, familjen som tack och lov fanns där, och det dröjde inte länge innan ”Pöschy” ringde med ett erbjudande om något vällovligt projekt i Indien. ”Åk dit! sa ”Pöschy” – företagsledaren Percy Barnevik – och Borelius åker till Indien och hjälper fattiga kvinnor med mikrolån, och hon berättar om oförglömliga mänskliga möten i de exotiska miljöerna.

Det är uppenbart att hon växer som människa. Får perspektiv.

Där börjar något pyra i mig. Något som sticker i ögonen och fördunklar synen.

Vilken tur att ”Pöschy” ringde, tänker jag. Men för människor i Maria Borelius samhällsskikt finns alltid en ”Pöschy”.

Jag tycker inte om mig själv när jag skriver det här. Spydigheten som genomsyrar mina formuleringar är som ett öppet mål. Och bollen ligger sisådär två decimeter från mållinjen. Att muttra något förklenande om Maria Borelius samhällsskikt är att ta sats med tjugo meter, sätta full fart mot bollen och safta in den i nätet.

Det är inte särskilt snyggt, helt enkelt.

Klasshat, som det ju handlar om, är inte ett dugg mindre obehagligt än något annat hat. Men flitigt sanktionerat. För när vi pratar om ”klasshat” utgår vi från att det är en halvfattig figur som undertecknad som hatar någon som har det bättre ställt. Gärna ordentligt bättre ställt.

För att städa upp i själens dunkla korridorer gör jag ett tankeexperiment som jag brukar ta till: om man byter plats på de inblandade – känns klasshatet fortfarande rättfärdigat? Om en representant för överklassen uttrycker sitt förakt för någon från arbetarklassen?

Låt oss testa. Där sitter alltså en arbetare. Illa klädd och okultiverad. Uttrycker sig stolpigt eller inte alls. Banala och ogenomtänkta funderingar om sig själv och världen runt omkring. Låt oss förakta honom en stund.

Det är historiskt sett inte längesen ett sånt förakt var ganska vanligt.

Idag känns det inget vidare. Varför inte? Det saknas ju inte anledningar. Men föraktet känns orättfärdigt eftersom arbetaren inte kan hjälpa att han är arbetare. Han har inte valt sina föräldrar. Han har fötts in i ett sammanhang och en kultur och, ja, en klass helt enkelt.

”Jag tycker inte om mig själv när jag skriver det här.”

Men samma gäller förstås Maria Borelius. Hon föddes in i en klass där man uppför sig belevat, ser folk i ögonen och inser värdet av att knyta kontakter och vara trevlig och inte se ut som en slashas. Hon kan inte hjälpa det. Om vi ska straffa och förakta henne för att hon föddes av de föräldrar hon föddes av borde det också vara fritt fram att straffa och förakta dem som föddes av andra föräldrar: fattiga, sjuka eller kriminella föräldrar.

Det är en skev jämförelse, säger du. Uppåtriktat klasshat är inte samma sak som nedåtriktat. Men jag vågar påstå att det är det. Alla famlar efter underdog-tröjan, eftersom den ger ett störtskönt frikort till att bete sig svinigt mot sin omgivning och gå över gränser som vore omöjliga att gå över annars.

Alla från jihadisterna till han-med-mustaschen har varit skickliga på att förse sig med underdog-tröjan. Ibland så skickliga att de lyckats förvilla och passivisera sina motståndare. Liken på Manhattans trottoarer hade knappt hunnit ljumna den 11 september innan det började dyka upp självförebrående reflektioner här och var i västvärlden om hur illa palestinierna behandlats av israelerna och att, underförstått, amerikanerna har tjänat ihop till det här.

Att härma folk med funktionsnedsättningar är bland det värsta man kan göra. Men om den funktionsnedsatte är kung, och hans ordblindhet förlöjligas av en komiker i ett satirprogram, får lyteskomiken något radikalt över sig. Och i komikerns ögon ska vi se lättnaden över att äntligen ha en ursäkt för att håna handikappade.

Potatisarna har fräst färdigt. Jag knäcker två ägg över dem, river över parmesan och skyfflar i mig lunchen i soffan medan Maria Borelius berättar om hur hon kommit på fötter och pratat med terapeuter.

Sen vidtar eftermiddagens arbetspass. Kanske kommer mina barn att få det bättre än vad jag har haft det. Kanske inte. Jag ställer disken i hon och sätter mig framför datorn.