När vi talar om hotade kulturmiljöer tänker de flesta på medeltida stadskärnor, kyrkor eller herrgårdar. Sällan på 1900-talets villaområden. Ändå är det där en av vår tids mest genomgripande och minst uppmärksammade kulturmiljöförändringar pågår.
Runt om i landet förtätas villaområden bit för bit. En tomt styckas. En villa rivs. Ett flerbostadshus reser sig. Det sker inte med samma storskaliga brutalitet som 1960-talets rivningsraseri, utan i mindre, till en början knappt märkbara steg. Men effekten är densamma: helhetsmiljöer bryts sönder och det som en gång gav platsen dess identitet försvinner.
Ett villaområde är inte bara en samling hus. Det är en struktur. Gatunätets skala, tomternas proportioner, trädgårdarnas grönska, avståndet mellan byggnaderna, höjderna, materialen. Det är samspelet mellan privat och offentligt, mellan hus och träd, mellan rum och ljus. När man placerar en hög, tät struktur i kanten av ett sådant område påverkas inte bara den enskilda fastigheten. Hela miljön omdefinieras.
I Askim i Göteborg har planerna på massiv bebyggelse längs Gamla Särövägen väckt protester. I Nacka diskuteras rivning av äldre villor i anslutning till tunnelbaneutbyggnaden. I kommuner som Danderyd har villaomvandling blivit en valfråga. Gemensamt är att förändringarna motiveras med effektiv markanvändning, bostadsbrist och tillväxt.
Villarivningarna är inte rationella utan symptom på en dysfunktionell ordning.
Efterkrigstidens rivningsvåg motiverades med modernitet och rationalitet. Stenstadens kvarter ansågs ohygieniska och ineffektiva. Domusvaruhus och kontorskomplex uppfördes där palats och stadsgårdar stått. I dag betraktar vi Klararivningarna och liknande citysaneringar som ett kulturhistoriskt trauma.
Dagens förtätning drivs av en liknande logik, men i en annan retorik. Nu talar man om hållbarhet, täthet och kollektivtrafiknära byggande. Men under ytan finns samma föreställning: att kvadratmeter är viktigare än kontinuitet, att tätheten är överordnad.
Villaområden beskrivs ofta som ineffektiv markanvändning. Privata trädgårdar anses vara slöseri med byggbar mark. Men denna teknokratiska syn förbiser det som gör dessa platser attraktiva från början: småskalighet, grönska och ett kulturellt och socialt sammanhang. När dessa kvaliteter stegvis bryts ned parasiterar ny bebyggelse på det värde som den samtidigt urholkar.
Ett återkommande argument är att politiker måste väga befintliga invånares intressen mot framtida inflyttares. Men även de som ännu inte flyttat in efterfrågar i hög grad vad som nu riskerar att byggas bort: småhus, trädgårdsstad, mänsklig skala. Att systematiskt omvandla etablerade villaområden till tät förortsbebyggelse löser inte denna motsättning.
Kulturmiljölagen talar om vikten av att värna bebyggelsemiljöer som har kulturhistoriskt värde. I praktiken har dock villaområden ofta ett svagt skydd. Enskilda byggnader kan klassas som särskilt värdefulla, medan helheten faller mellan stolarna. Men det är helheten som är svårast att återskapa när den väl brutits.
Om 30 år kommer vi att bedöma vår tid på samma sätt som vi i dag bedömer 1960-talets rivningspolitik.
Den organiska stadsutvecklingen upphörde i Sverige redan under 1900-talets första hälft. Därefter har planeringen dominerats av modernistiska ideal och stark kommunal styrning. Resultatet är en bostadsmarknad där det byggs för lite av det mest efterfrågade och för mycket av det minst uppskattade. I detta system framstår villarivningarna som rationella. I själva verket är de symptom på en dysfunktionell ordning.
En kulturmedveten stadsutveckling skulle utgå från att attraktiva miljöer är en tillgång, inte ett hinder. Den skulle skapa fler områden med de kvaliteter som människor uppskattar, i stället för att exploatera de få som finns.
Om 30 år kommer vi att bedöma vår tid på samma sätt som vi i dag bedömer 1960-talets rivningspolitik. Skillnaden är att våra ingrepp sker mer gradvis och mindre dramatiskt. Just därför är de svårare att upptäcka i tid.
Villaområdena är inte bara bostäder. De är en del av vårt gemensamma byggda kulturarv. När de förändras oåterkalleligt är det inte bara hus som försvinner, utan kontinuitet, identitet och en del av berättelsen om hur det moderna Sverige formades.
Frågan är om vi har lärt oss någonting alls av den förra rivningsvågen, eftersom vi nu står mitt i nästa.
