Tout ça change!

Madame Dubois, som egentligen heter något annat, var säker på sin sak. Hennes hemort Houl­gate, vid Engelska kanalen i Normandie, gav genom sin historia nyckeln till förståelsen av tillvaron. Allt kan förändras snabbt, tro aldrig något annat, sade hon och tittade på mig över tekoppens kant. Hennes solglasögon var av femtiotalsmodell och läpparna röda. Jag struntar i om färgen flyter ut i mina rynkor, utbrast hon i en triumfatorisk ton, och lade till att ålder ändå enbart är en siffra. På skolfranska försökte jag släppa in henne i mina egna åldersältande irrgångar, men hon såg frågande på mig med ögonbrynen ytterst högt höjda.

Madame gav mig en snabblektion i den gamla bad­ortens historia. Där låg det gamla hotellet, Grand Hôtel, från belle epoque-tiden och en bris från vattnet gav svalka efter en för Calvados­regio­nen­ ovanligt varm dag. Arkitekturen i Houl­gate vittnar om den framtidstro och lekfullhet som präglade tiden från mitten av 1800-talet fram till att förs­ta världskriget slog sönder eran av stabilitet, fred och utveckling.

Normandie blev scenen för ett nytt fenomen när badorterna började växa fram under 1800-talet. Baddräkter i olika varianter utvecklades till modeplagg och att ta sig bort från storstädernas smuts var trenden de bemedlade ägnade sig åt. Grand Hôtel i Houlgate stod färdigt med sina 120 rum år 1859. Ett antal decennier senare hade hotellet vuxit till 350 rum och lika många anställda, det säger något om epokens utveckling. Enligt uppgift ska Marcel Proust ha bott där som barn och även kungligheter som Edvard VII, drottning Victorias äldste son, sägs ha varit gäst.

Men, som madame Dubois sammanfattade livet: Allt förändras. Första världskriget slog sönder tillvaron för badorterna. Det stora, vackra hotellet i Houlgate och de magnifika husen användes som sjukhus för de många sårade och lidande soldaterna. Den korta tiden av fred var över – och så kommer historien att fortsätta. Houlgate var en av orterna som under nationalsocialisternas ockupation av Frankrike ingick i den tyska Atlantvallen och stranden minerades. Nu lyckades de allierade lura Tyskland angående var de skulle invadera och kunde således göra en enorm landstigning på en annan strand i Normandie, med kodnamnet ­Omaha ­Beach, i juni 1944. Samma år röjdes stranden i Houlgate på minor och flera tappra minröjare fick sätta livet till. Varje år uppmärksammas fortfarande deras heroiska insatser.

I filmen Watching the Moon at Night, av filmskaparna Bo Persson och Joanna Helander, skildras ett samtal mellan en judisk mor och son strax före den tyska ockupationen av Frankrike. Det är modern som tyder mörkrets tecken och övertygar sonen om att de måste lämna landet. Vänner och släktingar anser att hon överdriver, men hon står fast och flyr med sin son. De överlever Förintelsen, det gör inte deras närstående. Det sägs ibland att judarna är historiens kanariefåglar i gruvan, de som först anar faran. Hur judar behandlas i en given historisk kontext är därför ett tecken för oss andra att ta på djupaste allvar.

Normandie och madame Dubois’ insikt väckte en oro hos mig. Allt förändras och det kan gå mycket fort. Hur nära mörkret är vi? Om vi kan lära av skickelsernas skiftande ström och agera i tid finns framtiden där att erövra – och leva i.