Krönika

Emil Uddhammar

Utile dulci

Goethe förkovrar sig i Italien. Foto: WIKIPEDIA

I den nyspråklighet som ständigt växer fram har man i något slags reduktionism, i ett sökande efter minsta gemensamma nämnare för det vi gör utanför arbetet, börjat kal­la allt från teater till lekplatser för ”upplevelser”.

Emil Uddhammar

Professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Ordet ger i sammanhanget närmast associationer till enklare sinnesretningar av lust eller spänning, i linje med sensualistisk filosofi, där all vår kunskap kommer från yttre stimuli.

Att se Becketts I väntan på Godot, läsa Dostojevskijs Onda andar eller lyssna på en konsert med Brahms tredje symfoni är inte enbart eller ens huvudsakligen ”en upplevelse”. Det är också en förkovran, ett sätt att tänja och vända sina tankar, sina etiska och estetiska perspektiv.

Den som bevistar en offentlig uppläsning av Wisława Szymborska eller läser en bok av någorlunda litterär kvalitet, får inte bara del av en ”upplevelse”. Det kräver också ett mått av inre arbete och ger en möjlighet till förkovran.

På samma sätt beskrivs idag ofta resor som ”upplevelser”. När Goethe reste till Italien var det inte i första hand för att få ”upplevelser”. Det var en bildningsresa, där han träffade människor, besökte antika platser och lärde sig helt nya perspektiv, från Neapel till Palladios byggnader och Venedig. Johann Wolfgang von Goethes italienska resa blev en inflytelserik klassiker i vår kulturkrets.

Det jag är ute efter här är inte att förneka vårt behov av nöjsamma upplevelser. Kritikpunkten är beskrivningen av oss männi­skor som enkla sinnesvarelser, ett slags infantilisering av vår självuppfattning, av männi­skans förmågor och strävanden.

Resor kan givetvis vara av det mer lättsamma slaget. När jag var ung student reste jag och en vän till Mallorca. Vi kallade det för Balearerna och låtsades intresserade, men låg mest vid poolen, drack billigt vin och gick på disco i ett slags forcerad storm-och-dräng-period. Dock minns jag ännu boken jag studerade vid poolkanten, The Suicide of the West av James Burnham. När jag tagit ett par Alvedon för att lindra huvudvärken från gårdagen, förstod jag att hans mening var att västvärlden mest var på dekis.

En annan gång var jag mer seriös och använde ett utryckningsbidrag från reservofficerskursen till en vecka i Rom, för att studera allt som fanns att se av renässanskonst, kyrkor och Forum Romanum. Jag fick till och med en studentbiljett på operan högst uppe under taket till Den flygande holländaren.

Den första gången jag reste till Afrika var vi på en kort safari och ett par dagar i Nairobi. För en naturintresserad blev det en fullständig omvälvning och detsamma gällde mötet med det kenyanska samhället. Det grundlade ett mångårigt intresse för både natur, naturvård och samhälle i Afrika.

Vid det senaste valet i Tyskland såg jag via sociala medier att en hel del bekanta var ditresta för att följa valet. De gick också på museer eller studerade stadsbild och arkitektur. Det är i grunden förklenande mot oss som tänkande och reflekterande människor att reducera kultur och resor till ”upplevelser”.

Det här har kanske blivit en onödigt gnällig betraktelse och kan tyckas vara ett sätt att märka ord. Men ord har betydelse. Vi är inte bara sensationssökande, vi har också vidare intressen.

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Publicerad:

Uppdaterad:

  • Recension

    Kolonial moral och omoral

    Emil Uddhammar

  • Krönika

    Emil Uddhammar

    Min nya husläkare

  • Samhälle

    Med livet som insats

    Emil Uddhammar

  • Samhälle

    Kvar på stigen

    Emil Uddhammar

  • Krönika

    Emil Uddhammar

    Utile dulci

  • Samhälle

    Konservatism i tiden

    Emil Uddhammar

Läs vidare inom Krönika