Ännu ett problem för Akademien

Svenska Akademien har just nu många problem. Här kommer ett till.

År 1965 tilldelades Michail Sjolochov Nobelpriset i litteratur – i tuffaste möjliga konkurrens med ett helt koppel blivande belönade (Agnon, Sachs, Beckett, Neruda, Böll, Eyvind Johnson) plus flera andra starka namn: Achmatova, Auden, Malraux och Nabokov. Det framgick av prismotiveringen att han tog hem spelet på grundval av en enda text: romanen Stilla flyter Don. Faktum är att han under 25 års tid efter dess slutförande i det närmaste inte hade producerat någonting, vilket Nobelkommittén i sina diskussioner hela tiden hade poängterat. Plötsligt hade bedömningen vänt. Ett enda storverk befanns räcka till.

I dessa dagar ifrågasätts med allt tyngre argument Sjolochovs upphovsmannaskap till Stilla flyter Don. Mycket talar för att pristagaren var en bluff. Redan 1975 publicerades ett av Aleksandr Solzjenitsyn utsmugglat arbete av en anonym rysk litteraturvetare (det visade sig senare vara Irina Tomasjevskaja), som pekade ut den antibolsjevikiske kosackförfattaren Fjodor Krjukov som mannen bakom Stilla flyter Don. Detta har dock inte kunnat bevisas av datortester där Krjukovs texter samkörts med romanen.

Petersburgsförfattaren Andrej Tjernov – som länge har forskat i ämnet – offentliggjorde nyligen på Facebook ett brev från teknologie doktorn Aleksandr Ilskij till den etablerade Sjolochovspecialisten Lev Kolodnyj från 1989. Det bjuder på anmärkningsvärda avslöjanden.

Vad föranledde brevet? Kolodnyj hade i en stort uppslagen artikel gått till rätta med de illvilliga ”baktalarna” som ifrågasatte Sjolochov som författare till Stilla flyter Don. Sådana hade förvisso funnits redan när romanen först kom ut (varvid det snabbt blev straffbelagt att betvivla Sjolochovs författaranspråk). I glasnostrevolutionens tid hade de fått ny vind i seglen.

Ilskijs brev är sensationellt därför att han visar sig vara ett ögonvittne. Som helt ung följde han på nära håll publiceringsprocessen. Han berättar att han 1927–30 satt som teknisk redaktör på Roman-gazetas redaktion. Roman-gazeta var säte för gruppen av proletärförfattare som Sjolochov tillhörde och sorterade under förlaget Moskovskij Rabotjij (Moskvaarbetaren). Hans egen huvuduppgift bestod i att registrera inkommande manuskript.

Vid ett tillfälle 1927 fick Ilskij i sin hand av chefen Anna Grudskaja (skjuten som folkfiende 1938) de två första delarna av Stilla flyter Don. De gjorde intryck. Efter kort tid samlade Grudskaja tidningens medarbetare till ett extramöte och lät meddela ett beslut ”från högre ort” om att den nya romanen hädanefter skulle tillskrivas den unge, blott 22-årige Sjolochov. Det framgick att den var skriven av en ideologisk fiende och aldrig skulle kunna kopplas till denne. Samtidigt var det ett faktum att partipropagandan i denna stund, i den första femårsplanens första år, behövde ett litterärt storverk av en proletär galjonsfigur.

Ilskij vittnar om att Sjolochov ofta dök upp på redaktionen. Han var en anspråkslös och lättsam person som inte inlät sig på samtal om romanmanuskriptet. Snart publicerades de två befintliga delarna – med hans eget namn på försättsbladet. Efterhand började han spela sin roll med bravur.

År 1932 kom del tre och 1940 följde del fyra, som Sjolochov enligt Ilskij länge själv ska ha knåpat med utan att nå ett fullgott resultat, varpå ett helt lag författare tog sig an texten. Den skiljer sig i stilhänseende markant från de båda första delarna.

Sjolochov arbetade 1928–29 på kollektiviseringsromanen Nyplöjd mark. Till slut lämnade han det färdiga manuskriptet till redaktionen. Denna bok nummer två befanns vara så usel att de båda författarna Jurij Libedinskij och Aleksandr Fadejev med Ilskijs ord skickades på en nästan ettårig kommendering till Sjolochovs kosackby Vjosjenskaja för att i samråd med Sjolochov skriva om den. Så mycket mer blev det inte skrivet ”av Sjolochov”, egentligen bara ett antal kortare prosaavsnitt.

Till allt detta måste, tror jag, Svenska Akademien så småningom ta ställning.