Antikens försvarare

Varje tidsålder behöver sina hjältar, oavsett om man låtsas om det eller inte. På senare tid har detta behov ofta kommit till uttryck i uppspårandet av föregångare som gått emot sin samtid och utvidgat manövreringsutrymmet för marginaliserade grupper. Anne Dacier (1654–1720), som bröt med sin samtids förväntningar på kvinnan och blev en av sin tids mest lärda filologer, tycks klippt och skuren för en sådan roll. Samtidigt kom hon att försvara den klassiska traditionen mot en samtid som hon menade ville behaga en kvinnodominerad publik. På så vis tycks hon utmana såväl dåtidens som nutidens normer.

Fadern, Tanneguy Le Fèvre, hade en post som lärare i Saumur, vid den tiden ett protestantiskt lärdomssäte i Frankrike. Han brann mer än vanligt för studiet av latinsk och grekisk litteratur, och han höll ofta ett slags salong hemma hos sig för studenter som ville fördjupa sig i de antika poeterna och diskutera filologiska frågor. Anne föddes som ensam syster till fyra pojkar. Fadern hade till en början konventionella idéer om att endast lära upp sönerna, men det hela ändrades när Anne, som vanligtvis satt och stickade i samma rum, ertappades med att viska de korrekta formerna till sina mindre vakna bröder. Utan någon möjlighet att göra anteckningar hade hon memorerat de latinska och grekiska böjningsmönstren. Från den stunden ändrade fadern inställning och lät hennes talang blomma ut. Så lyder i varje fall legenden.

Efter att först ha gift sig i ett misslyckat äktenskap träffade Anne sin blivande man, André Dacier, i fadershuset. Denne var då inneboende student hos den gamle Le Fèvre, som gav honom möjlighet att fördjupa sig i den antika poesin. Det gamla äktenskapet upplöstes, och André trädde så småningom fram som far till ett barn som den förste mannen hade vägrat erkänna.

Paret hamnade så småningom i Paris och togs under vingarna av en av den tidens stora lärdomsljus, Pierre-Daniel Huet, som hade i uppdrag att få fram utgåvor av de klassiska författarna ad usum delphini, det vill säga särskilt anpassade för den unge kronprinsen genom uteslutande av vissa mindre uppbyggliga ställen. Anne anförtroddes att i denna serie ge ut editioner av några antika historiker, ett arbete som hon genomförde med häpnadsväckande hastighet. Därefter gav hon på eget bevåg ut mer ocensurerade editioner av antika skådespel och lyriker, bland dem Sapfo, vars poesi kom på modet igen efter att länge ha varit negligerad. Annes enastående flit och filologiska precision vann henne berömmelse. Hon uppmärksammades bland annat av Sveriges drottning Kristina som skrev till henne från Rom, häpen över att en ung kvinna kunde vara både vacker, behaglig och lärd: ”Med vilken hemlig förtrollning har ni kunnat förena muserna och gracerna?”

Anne och André skulle dock få känna på baksidorna av det kungliga beskyddet. De behandlades illa av Ludvig XIV, som såg ner på dem både i egenskap av protestanter och därför att de vid denna tidpunkt ännu levde ogifta. Kungens paranoia bröt ut i samband med en serie uppmärksammade giftmord, och Anne komprometterades genom sin vänskap med några av de misstänkta.

Genom intervention från hennes lärda vänner kom Anne undan med det förnedrande straffet att som protestant få i uppdrag att konvertera staden Castres till katolicismen. Makarna bosatte sig där och fullgjorde efter bästa förmåga det dekret som bjöd att protestanternas barn mot föräldrarnas vilja skulle uppfostras i den katolska läran. Efter hårda påtryckningar från myndigheterna konverterade 1685 slutligen samtliga stadens invånare, inklusive Daciers. Drygt två veckor senare återkallade Ludvig XIV ediktet i Nantes och satte därmed punkt för det lilla som återstod av Henrik IV:s toleranspolitik. Man har ofta påpekat att upphävandet av ediktet orsakade en kompetensflykt: de hundratusentals protestanter som nu tvangs i landsflykt bestod till stor del av kunniga hantverkare och utbildade borgare. Det hade säkerligen bidragit starkt till det intrycket om samma öde hade drabbat Anne Dacier.

Hon skulle åter hamna i konflikt med överheten, men denna gång på ett mer indirekt sätt. En våldsam polemik kring en Homerosöversättning bidrog till den långvariga konflikt i franskt kulturliv som brukar beskrivas som bråket mellan de antika och de moderna (la querelle des anciens et des modernes). För att förstå vad som stod på spel kan man börja med den dikt som var dess upphov, nämligen ”Le siècle de Louis le Grand”, vilken Charles Perrault läste upp i Franska akademiens salar 1687. I den bröt Perrault med den djupt rotade föreställningen om att det mesta av värde hade åstadkommits i en avlägsen guldålder och pekade istället på förtjänsterna hos det sekel som han själv hade lyckan att ha fötts i.

Ur en synvinkel rörde det sig om ett vågat uppror mot det förflutnas auktoritet. Ur en annan handlade det om ett fursteslickande av världshistoriska proportioner. På område efter område lyfte Perrault fram de modernas förtjänster, i naturvetenskapen inte mindre än i politiken och i poesin. Men framförallt var detta den store Ludvigs sekel: som konung sades han överträffa Augustus och Alexander, och under hans mecenatskap drevs den vetenskapliga och konstnärliga perfektionen fram. Med detta hade en frontlinje etablerats: att vara för samtiden var att ställa sig på kungens sida, medan de antikas försvarare betraktades inte bara som omoderna utan också som potentiellt illojala. Anne, som redan hade fått smaka på överhetens hårdhändhet vad gäller religionspolitiken, måste ha känt sig instängd när hennes egentliga hemland, Grekland och Rom, på sätt och vis kom att annekteras av statsmakten.

Genom en serie utspel och kotteripolemiker skulle detta gräl föras vidare under decennier, och längs vägen kom man faktiskt att uppnå en viss klarhet i grundfrågorna. Bernard de Fontenelle, Vetenskapsakademiens ständige sekreterare och en anhängare av de moderna, gjorde en viktig insats när han påpekade att jämförelsen mellan olika epoker ofta rör sig med inkommensurabla storheter. Naturvetenskapen bygger vidare på tidigare resultat, den är kumulativ, medan andra verksamheter som poesi och vältalighet snarare beror på ”fantasins livlighet”. Den lite fyrkantige Fontenelle ansåg visserligen att konst och litteratur var relativt oviktiga företeelser och intresserade sig främst för det som kunde bli föremål för en förbättring enligt intellektuell metod. De antikas försvarare kunde dock använda samma argumentation med omvända förtecken: det hävdades inte längre att antiken var förebildlig i dess helhet, utan man koncentrerade sig till det område av smak och formkänsla som snart skulle bilda ett eget undersökningsområde: estetiken. En av vinsterna med bråket var den växande insikten om att olika sfärer av mänsklig aktivitet lyder olika lagar.

I grunden handlade det inte så mycket om en konflikt mellan modernitet och tradition, utan mellan två olika föreställningar om framåtskridandet. De gamles försvarare var inte nödvändigtvis motståndare till den nya vetenskapen eller anhängare av den religiösa ortodoxin. Skillnaden var att de ville fortsätta renässansens projekt att fördjupa och förädla den mänskliga kulturen genom kontakt med de antika källorna, medan de moderna var angelägna att framhålla samtidens alla förbättringar, de konstnärliga inbegripna. Att kasta sig huvudstupa in i framtiden och glömma vad renässansen hade uppnått, framstod för det antika partiet snarare som ett återfall i barbari än som något framsteg.

Med lite fantasi kan man här också skönja rötterna till en viss modern civilisationskritik, som pekar ut diskrepansen mellan samhällets tekniska och rent mänskliga framåtskridanden. För de antikas försvarare framstod ”de moderna” ofta som på en gång enkelspårigt rationalistiska och olidligt narcissistiska, övertygade om sin egen förträfflighet endast därför att de vägrade öppna sig för någonting annat. Jonathan Swift, som gjorde ett inlägg i den engelska debatten (The Battle of the Books, 1697), lät på fabelmaner denna motsättning förkroppsligas av bin och spindlar: de förra fann sitt råmaterial i fältens vackraste blommor, medan de senare producerade utifrån sin egen kropp. Produkterna skilde sig därefter: bina skapar söt honung, spindlarna bara spindelväv.

Anne Dacier tycks inte ha varit polemiskt lagd, men kom att närmast mot sin vilja dras in i denna konflikt. År 1711 hade hon publicerat sin översättning av Illiaden, ett försök att visa trohet mot originalet genom att återge dess innehåll på fransk prosa istället för vers. Målet var att omvända sin samtids läsande publik, och inte bara den klassiskt skolade, till en korrekt bild av Homeros. Dennes rykte var inte alls så grundmurat vid denna tid som man kan tro. Ofta sattes hans romerska efterbildare Vergilius högre – hos honom fann man den konstnärliga ekonomi, logiska disposition och moraliska anständighet som man krävde av sin samtids författare. Daciers prosaöversättning var ett försök att ge publiken en aning om Homeros storhet. Men bara tre år senare skulle den få konkurrens av en annan återgivning av Iliaden, denna gång utförd enligt avgjort ”moderna” principer.

År 1714 publicerade den nyligen i Franska akademien invalde författaren Houdar de la Motte sin egen översättning (om det nu är rätt ord). Där Anne Dacier kom så nära texttrohet som den tidens konventioner tillät, kastade La Motte allt sådant överbord och var helt öppen med sin avsikt att ”förbättra” Homeros. La Motte kunde själv inte grekiska, utan utgick från tidigare översättningar. Ur dessa extraherade han ett innehåll som han sedan snitsade till genom att klä det i rimmad fransk vers, och genom att utesluta alla störande upprepningar, inkonsekvenser och moraliska anstötligheter. Intrycket av arrogans minskades knappast av La Mottes förord, där han på en gång nedvärderade Homeros och framställde sina principer med överlägsenheten hos en man som visste att han hade publiken på sin sida.

Anne Dacier blev fullkomligt rasande. Att en ytlig världsman som La Motte, utan minsta kunskaper i grekiska, vågade rätta Homeros! Hon svarade i den långa polemiska essän Des causes de la corruption du goût (Om orsakerna till smakens försämring) tryckt samma år och av allt att döma skriven i affekt. Under en tid då elakheter var acceptabla om de kläddes i spirituella epigram, gav hon fritt spelrum åt sin indignation. Den mer än 500-sidiga pamfletten, till stor del ett bemötande stycke för stycke av La Mottes förord till Homeros, peppras av indignerade utropstecken.

Men Dacier var också villig att erkänna att själva antiken hade varit vild, att den rymde en kraft som dagens slätkammade poetsläkte aldrig kunde nå upp till, och att detta var helt i sin ordning. Det förflutna var annorlunda – och detta var inte en anledning att nedvärdera det, snarare tvärtom. Att dagens läsare ryggade tillbaka inför det verkligt heroiska, så som det förkroppsligades av Homeros hjältar, var inte antikens fel. Det kunde snarare skyllas på det förvrängda omdömet hos en publik som levt på en diet av idel operor och kärleksromaner. Under en tid då man var angelägen att lyfta fram det franska språket som det mest universella, välljudande och uttrycksfulla som sett dagens ljus, påpekade Dacier att grekiskan vida översteg franskan i rikedom, majestät och harmoni. En anledning att Homeros var så svår att översätta var att grekiskan hade eleganta och värdiga ord även för de enkla företeelser som en fransk skriftställare helst valde att kringgå. Även detta var ett vittnesmål om skillnaden mellan en enklare, men också mer naturlig antik och en överciviliserad samtid.

Det vore fel att säga att kvinnorna inte hade någon plats i den tidens franska litterära offentlighet. Snarare hade de en enormt viktig roll att spela, men på villkoret att deras intellektuella potential inskränktes. De moderna vände sig till en publik där salongernas kvinnor satte tonen; kvinnor som inte hade fått lära sig latin eller grekiska och som inte antogs kunna avnjuta andra litterära produkter än romaner, sagor och eleganta tillfällesdikter. Kvinnlig sällskaplighet var högt värderad, medan de lärda sågs som tölpaktiga pedanter. En lärd kvinna måste då ha tett sig som hiskelig, en komisk karaktär lämplig för scenen. Mycket riktigt hånas denna typ i en av Molières idag mindre uppskattade komedier. Det är en ljuvlig paradox att Anne Dacier, som ägde ett manöverutrymme som var få andra kvinnor förunnat, tvingades tala emot sitt eget kön, eller åtminstone den populära bilden av det.

Paret Dacier levde knappast på något otraditionellt sätt. Enligt samtida vittnesmål excellerade Anne i husmodersrollen: hon hade ett smakfullt hem, intresserade sig för tyger och håruppsättningar och hennes matlagning var mycket uppskattad. Hon uppfostrade fyra barn, varav två rycktes från henne: en pojke som 1693 dog vid sex års ålder (han läste då redan grekiska) och en dotter som dog vid arton års ålder 1710. Dotterns död blev ett hårt slag för Anne, som därmed förlorade vad hon såg som sin bästa vän. Denna förlust, parad med det energikrävande bråket om Homeros, förmörkade återstoden av Annes liv. Någon vidare karriär fick hon inte. Maken kom däremot att klättra allt högre i hierarkin för att slutligen, samma år som Anne dog, utnämnas till kunglig bibliotekarie. Man kan dock notera att situationen hade varit den omvända vid parets första försök att ta sig fram i Paris: då var det faktiskt i första hand Anne som drog in pengar till hushållet.

Visst fanns det en stelbent auktoritetstro hos de antikas försvarare. Det tycktes dem omöjligt att en dikt skulle ha hyllats av alla bildade människor genom århundradena utan att det fanns fog för saken. Men framförallt menade de att det var individens omdöme som skulle odlas genom ett grundligt studium av de antika texterna. Hade man själv inte möjlighet till eller hängivenhet nog för detta arbete, hade man inget annat val än att lita på den långa räcka av vittnesmål som helgat en poet.

Något av det som provocerade Dacier allra mest var att La Motte inte själv orkade lära sig grekiska men heller inte satte någon tilltro till traditionen. Istället försökte han ställa sig in hos en publik som var lika ytlig som han själv. Enligt Dacier hoppades han att kritiken av Homeros ”skulle slå blå dunster i ögonen på de okunniga, och att han genom att framställa dessa okunniga som de verkligt lärda, skulle kunna yvas över att få deras röster.” Konflikten gällde således vilken form av auktoritet som skulle gälla: den ena baserad på en traderad kunskap som vanns med många mödor, den andra närmast en form av populistisk demagogi. Daciers gamle beskyddare, Pierre-Daniel Huet, skulle nå en liknande slutsats då han i sina efterlämnade anteckningar från 1700-talets början gav en bild av lärdomsrepublikens fall. Det värsta var inte att den verkliga kunskapen hade minskat utan att det nya släktet var ovilligt att ge sig hän åt mångåriga studier av traditionen. Man valde då hellre att nedvärdera antiken, för att slippa bryta med sitt lättingsliv på kaféet.

För Dacier och Huet tycktes det nya seklet innebära slutet för den antika traditionen, med dess antagande att det kom an på de nutida människorna att låta sig upplysas av det förflutna. Snart skulle Voltaire bryta ut i en hyllning till samtidens lyxkonsumtion och förfinade maner, och tacka gudarna för att ha fötts i den tid som de lärda gnällspikarna ständigt nedvärderat. ”O le bon temps que ce siècle de fer!” – ”Vilken härlig tid den är, denna järnålder!”

I ett lite längre perspektiv kan man dock konstatera att det egentligen var resonemangen hos de antikas försvarare som hade framtiden för sig. Under 1700-talet växte medvetenheten om det distinkta i olika historiska epoker, liksom mellan geografiskt avlägsna kulturer. Med romantiken kom dessa insikter att bilda ett veritabelt program för den moderna europeiska litteraturen. Insikten att kulturella värden mäts på ett annat sätt än utvecklingen av vetenskap och teknologi eller framsteg i form av ökade fri- och rättigheter blev därtill ett grundläggande inslag i moderniteten. Och naturligtvis lyckades man inte helt detronisera klassikerna: de antika författarna tillhör fortfarande allmänbildningen, medan figurer som La Motte är fotnoter i kulturhistorien.

Tendensen att upphöja samtiden till domare över det förgångna har visserligen inte försvunnit utan återkommer med jämna mellanrum, inte sällan utifrån ett lika inskränkt perspektiv som La Mottes. Behändiga formler utifrån politiska övertygelser finns till hands för den som vill slippa att själv ta itu med kulturhistorien. På samma sätt som under solkungen får de gamles försvarare finna sig i att bli betraktade som oförfinade, omoderna, möjligen också politiskt tvivelaktiga. Men som framgår av denna historia, kan det vara priset man får betala för att hålla ett fönster öppet mot någonting annat än åsikterna för dagen.