Barnens ö ligger på Long Island

Där Long Island längst ut i östra kanten löses upp i ett litet delta av öar och halvöar ligger Shelter Island – så vindpinat fint skildrad i Noah Baumbachs nya film Margot at the Wedding att jag hemkommen från bion börjar fantasiflyga över ön via Google Earth och försjunka i läsning. Om hur folk flyttade därifrån under depressionen och återvände till sina föräldrars och farföräldrars fallfärdiga sommarhus under 1950- och 60-talen, om dess ruggade homogenitet av vita halvfattiga republikaner, om dess spöklika avsaknad av industri och jordbruk, om de öppna fälten som är statligt naturvårdade, inte uppodlade eller avbetade.

Min skrivbordsresa till Shelter Island blir trevlig men trivial. Enda gången jag tycker mig få en glimt av hur Baumbachs framställer ön – sommarboende-sömnig med ena benet kvar i 1970-talet – är när jag spanar in syskonlokaltidningarna Shelter Island Reporter och Suffolk Times och charmas av deras tafatta ointresse för internet.

Vad hade egentligen gjort mig så uppfylld av Shelter Island i biosalongen, och varför förflyktigades den förnimmelsen när jag försökte fördjupa mig? Jag tyckte mig ju ändå, under läsningen och webbupptäcktsfärden, ha fått syn på hela spannet av Shelter Island-mentalitet såsom det gestaltas genom de två grannfamiljerna i Margot at the Wedding: från de newyork-litterära kulturkoftorna på ena sidan häcken till de halv-inavlade jakt- och fiske-infödingarna på den andra.

Självfallet ligger filmens alla stora kvaliteter på det mänskliga, psykologiska, planet. Den halvisolerade ö Baumbach beskriver är inte landstumpen i Maine, utan sonen i familjen, på samma gång avklippt och beroende. Men det är ändå när jag av halvytlig nyfikenhet surfar runt efter info om Shelter Island jag börjar förstå vilken unik och viktig filmare Noah Baumbach är.

Enligt alla svenska filmkritiker handlade filmen jag just sett om två sårigt rivaliserande systrar, som spelar ut alla gamla känslor och nya omständigheter mot varandra utan att ta någon hänsyn till omgivningen: Författaren Margot återkommer efter flera års frånvaro, med sin son i släptåg, till sitt uppväxthem på Shelter Island. Där ska systern Pauline – som övertagit huset – gifta sig med en neurotisk man. Margot är på väg att lämna sin man för en älskare, och systern har inte berättat för sin tillkommande att hon är gravid.
Inte en rad någonstans om att detta, mer än något annat, är en film om Barnens Ö.

Det har fokuserats på Jack Blacks första seriösa dramaroll, på Nicole Kidmans kyliga mästerskap, på hur Noah Baumbach regisserat sin fru Jennifer Jason Leigh. Inte ens när det spekulerats i hur självbiografisk filmen är (i förhållande till de likartade spekulationerna kring Baumbachs förra, hyllade familjeskildring The Squid and the Whale) har någon kommit på tanken att göra detsamma som regissören själv: se barnen i första hand.

Flera svenska kritiker, med Sydsvenskans Jan Aghed i spetsen, lyckades helt undvika att nämna den unge filmdebutanten Zack Pais centrala rollinsats – och därmed också Baumbachs huvudmotiv. Filmtiteln är inget annat än en barnsolidarisk ironi över förälderns självupptagenhet.

Problemet är kanske att man bara kan förstå Baumbach på allvar om man replikerar hans metod att fixera barnet i sig själv. Det är ju därför jag blir så förtjust i Shelter Island under filmens gång: för att ön synliggörs för fjortonåringen inom mig, och att det är en jämngammal Noah Baumbach som visar runt, som spionerar och tjuvlyssnar och tolkar och famlar och försöker förhålla sig till en kaotisk vuxenvärld.

När Noah var i samma ålder som filmens Claude var han själv sommargäst på Shelter Island, med sina egna självupptagna föräldrar, Village Voice-kritikern Georgia Brown och författaren och filmkritikern Jonathan Baumbach.

Och det är inte svårt att, med vägledning av The Squid and the Whale och Margot at the Wedding, föreställa sig hur Noah, med föräldrarnas och deras vänners ständiga kulturella konversationer som ljudtapet, just då, på sommarön och hemma i Brooklyn, lade grunden för sin karriär som 2000-talets Rohmer eller Bergman.

Det tog Noah Baumbach tio år och tre filmer att lämna sitt initiala 20-nånting-perspektiv och, i stället för att göra filmer om sånt som hände omkring honom, började göra filmer om sånt som format honom.

”Jag har tänkt mycket på hur barn och föräldrar upptar samma ytor i så många år, och hur de där ytorna grötas ihop”, har Baumbach sagt i en intervju, ”och hur ungar plockar upp så mycket mer av föräldrarna än föräldrarna hinner reflektera över, och hur vuxna tenderar att i för hög utsträckning se barn som sina allierade.” Just detta är rollgestalten Claudes kanske största ok att bära i filmen.

”Om man som jag närmar sig rollgestalter från en psykologisk synvinkel, och verkligen tänker igenom vad som triggar deras beteenden, kommer det ofelbart alltid att leda tillbaka till barndomen – oavsett om du ser den barndomen i filmen eller inte”, har Baumbach uttryckt sin metod, och precis därför blir Shelter Island en symbol för barndomen – inte ön dit Margot återvänder för att gräla med sin syster, utan ön där Margot och Pauline blev som de blev, i sin tur halvt förstörda av sina egna föräldrars aningslösa livssökanden.

Noah Baumbach ställer sig alltså på barnens sida, blottlägger vad vuxenvärldens giftcocktail på självupptagenhet och brist på självinsikt ställer till med, och regisserar de unga skådespelarna som om han pratade med sitt eget inre barn.

Det är sällan man hör så mycket mellan raderna, känner igen så mycket från sitt eget familjeliv, som i Baumbachs dialoger. Via stickrepliker visar han hur Claude lagt sig till med ett föräldramaner gentemot sin omogna mamma, som underförstått själv lärt ut föräldramaneret när Claude varit mindre. Som när de är ute och letar efter en bortsprungen hund, och Claude misstänker att hans mamma jagat iväg hunden, men säger: ”Jag tror inte att du har gjort det, jag undrar bara om du känner till något?”

Eller som när han sätter sig bredvid Kidman och börjar prata, verkligen söker den enklaste, renaste formen av närkontakt, och hon – full av (hat inför) sig själv – börjar snacka om att han förlorat sitt uttryck, sin hållning… Den skådespelarkonst Zack Pais visar upp i den sekvensen, liksom Noah Baumbachs regiarbete, är helt häpnadsväckande hudlöst.

Men allra bäst är barnperspektivet i skildringen av grannfamiljen Vogler – som är bonniga, porrigt osofistikerade och flår en gris i köket. Ett vulgärporträtt Baumbach kritiserats för. Men poängen är att det är den intellektuella familjen som demoniserar ”the Voglers” och gör barnen rädda för dem. Margot tror sig iaktta Voglers barnmisshandel i stället för att se sina egna övergrepp. I en serie scener med Claudes objektivt spionerande blick får vi däremot se att Vogler-föräldrarna har ett avspänt, kärleksfullt förhållande, och att familjen är avundsvärt harmonisk när den äter helstekt gris i trädgården.

När jag framför datorn plöjer allt jag hittar om Shelter Island bedövas jag av vuxenhet. Jag får ”intressanta” tankar, men det är långt från stora känslor och livsgåtor. Det är samma känsla som när jag läser den svenska filmkritiken: Jan Aghed är själv som en oförstående Margot inför Noah Baumbach.

Det som gör Baumbach så unik och viktig är att han kan teckna bilder inte bara av en hel familjepsykologi, utan av en hel fysisk miljö och tillvaro precis så som barnet upplever den. De vuxna står stilla, barnet färdas fort, och Noah Baumbach hänger på i barnets tempo.
Och filmens slut utgår från barnets förmåga att förlåta. Margot får försonande drag. Hennes dysfunktionalitet – rastlösheten, spontaniteten, ambivalensen – är faktiskt också det som skapar små ögonblick av glimrande guld för Claude. En kärlek mellan förälder och barn som också är frukten av allt det för jävliga.
Det packar jag med mig på familjesemestern till den karga paradisön i Östersjön i sommar.

KJELL HÄGLUND