Charles Lamb åter i ropet

Essäisten och kritikern Charles Lamb (1775–1834) är ett udda men icke desto mindre levande inslag i engelsk litteratur. Mycket riktigt kallas han också, i all vördsamhet, ”en litterär kuriositet” i David Carrolls biografiska studie Charles Lamb. Man and Brother First (2024). Många mindre studier om olika aspekter på hans liv och författarskap har utkommit, men den första fullskaliga Lambbiografin på över 100 år lät vänta på sig till 2022, då Eric G. Wilson publicerade tegelstenen Dream-Child. A Life of Charles Lamb. Hans och systern Mary Lambs samlade verk håller också på att ges ut av Oxford University Press. Man kan alltså verkligen säga att Charles Lamb just nu upplever något av en återfödelse.

Vid 43 års ålder var Lamb så övertygad om att hans litterära karriär gick mot sitt slut att han gav ut sina Collected Works i två volymer innehållande det mesta av hans dittillsvarande produktion, från det oundvikliga antologistycket The Old Familiar Faces (1798) till den utbuade farsen Mr. H. (1806). Om han hade lagt ner sin gåspenna vid den tidpunkten skulle han knappast ha varit ihågkommen idag, ännu mindre ha uppnått den kultstatus som gör att han dyker upp lite varstans i andra författares böcker, som till exempel i Helene Hanffs bästsäljande självbiografi Brev från en bokhandel (1970) eller i Mary Ann Shaffers Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (2008).

Lambs första essä under pseudonymen ”Elia” publicerades i London Magazine 1820 och blev en stor framgång. Så småningom gavs dessa Eliaessäer ut i bokform i två samlingar, Essays of Elia 1823 och tio år senare Last Essays of Elia. Sedan dess är de mångas favoritlektyr men inte allas ”cup of tea”. Åtminstone inte enligt Sigfrid Lindström (”Tristan”), som i inledningen till sin översättning av urvalsvolymen Essayer (1952) inte tror att ”man kan tycka tämligen bra om dem”. Antingen måste man tycka ”att de är löst och tomt pladder, eller också blir man, var gång man slår upp på måfå i dessa causerier, genast på nytt förhäxad”.

Enbart rubrikerna på de av Lambs Eliaessäer som givits ut på svenska som särtryck – ”Drömbarn”, ”En drinkares bekännelser” och ”Kort avhandling om stekt spädgris” – ger en idé om den avspända stilen och den ogenerade blandningen av ämnen. Den som kanske bäst har fångat egenarten i den essäistik som Lamb skrev med Elias röst är psykoanalytikern och kritikern Adam Phillips, som i sin introduktion till Selected Prose (1985, nyutgåva 2013) beskriver den som ”personlig, men inte intim; skenbart nonchalant, men finurligt utformad och alluderande”. Det var en stil som skulle göra Lamb till en av de stora förnyarna av essäformen i England bredvid Thomas De Quincey, William Hazlitt och Leigh Hunt.

”I viss, kanske ganska hög grad”, skriver Sigfrid Lindström om Lamb, ”beror väl hans popularitet på medkänsla och beundran för hans livsöde.”

Lamb föddes och växte upp i The Temple, ett område i London City med ärevördiga juridiska institutioner och en vacker kyrka rest av Tempelherreorden på 1100-talet. Området, som blev illa tilltygat under blitzen, har restaurerats pietetsfullt och är numera en av de populäraste inspelningsplatserna för historiska filmer och tv-dramer. Att The Temple utgjorde Lambs uppväxtmiljö beror på att hans far hade gjort sig oumbärlig som ett slags mellanting av betjänt och assistent hos en överrättsadvokat, som upplät en bostad åt familjen Lamb i anslutning till sin egen. Bostaden skulle förbli Charles familjehem under de första 17 åren av hans liv. Som vuxen skulle han tillbringa ytterligare 16 år i samma område.

I sjuårsåldern sattes Lamb i Christ’s Hospital, en anrik välgörenhetsskola där han mötte en annan nybörjare, Samuel Taylor Coleridge, som blev hans närmaste vän. Coleridge skulle tillsammans med William Wordsworth bana väg för den romantiska rörelsen i England. Lambs klena kroppsbyggnad och svåra stamning kunde ha gjort livet besvärligt för honom i tidens hårdföra skolmiljö. Men mot alla odds kom Christ’s Hospital-åren att utgöra en förvånansvärt positiv period i hans liv. Det fanns något hos honom som gjorde att skolkamraterna behandlade honom med respekt.

E.V. Lucas, författare till den första stora biografin över Lamb i två volymer (1905), talar om honom som ”den mest älskvärda gestalten i engelsk litteratur”. Också Lambs samtida skildrar honom som mild och fördragsam, vilket inte alltid uppskattades av Lamb själv. När Coleridge i en dikt hyllar sin vän som ”My gentle-hearted ­Charles” blev han upplyst om att ordet gentle ”nästan alltid är liktydigt med enfaldig”. Lamb var långtifrån enfaldig och inte helt okomplicerad. Under godmodigheten fanns andra egenskaper: en naturlig auktoritet som tillsammans med en osviklig näsa för andras sårbara punkter förklarar hans position som en samlande gestalt i Londons litterära värld.

Medan Coleridge och andra skolkamrater från Christ’s Hospital kunde fortsätta sina studier vid universitetet började Lamb arbeta nästan omedelbart efter avslutad skolgång. Det var inte bara på grund av bristande medel utan också på grund av hans talsvårigheter; oratoriska färdigheter vägde då tungt vid universitetet. Ironiskt nog skulle Lamb lära sig att behärska sin stamning tillräckligt bra för att hålla publiken i sällskaps­livet i andlös spänning och tålmodig väntan på att han skulle pressa fram sina fyndiga ordlekar och kvickheter.

Medan de litterära vännerna ägnade sig åt studier och författande upptogs Lambs dagar av rutinarbetet som bokhållare på Brittiska Ostindiska Kompaniet, där han skulle stanna i 33 år. Allt kreativt skrivande måste klämmas in på stunder utanför arbetstid. När överrättsadvokaten avled 1792 förändrades också familjen Lambs tillvaro i grunden. De tvingades lämna rummen i The Temple för en dyster och trångbodd bostad i utkanten av Londons Red Light District. Värst var det för Charles Lambs elva år äldre syster Mary, som förutom sitt arbete som hemsömmerska tog hand om de alltmer ålderdomssvaga och handikappade föräldrarna och en inneboende faster. Dessutom kämpade hon med sitt eget ärftliga tungsinne.

Det fanns en grad av mental instabilitet i familjen som inte heller Lamb undslapp helt. I samband med en nervkollaps 1796 då han var 21 år gammal tillbringade han, som han skriver i lättsam ton till Coleridge, några ”mycket angenäma” veckor på anstalt. Knappt återhämtad från sin egen kris började han notera oroväckande tecken i systerns beteende men hann inte få tag på en läkare innan tragedin var ett faktum. När han kom hem från arbetet en dag klev han rakt in i en blodig skräckhistoria som snart skulle återges i detalj i tidens press. Systern hade under ett mentalt sammanbrott knivdödat deras mor och även hotat och skadat andra familjemedlemmar. Lamb fick vrida kniven ur hennes hand, och från det ögonblicket tog han inte bara kommandot över situationen utan också över hennes öde.

Hade händelsen ägt rum bara tre år senare, då en ny parlamentsakt trädde i kraft, skulle Mary ha blivit inspärrad på livstid. Som det nu var kunde Lamb driva igenom att han själv skulle ta det fulla ansvaret för henne. Hon hade fungerat som hans surrogatmamma under uppväxten och de var starkt bundna till varandra. Det blev ett åtagande på livstid i ständig väntan på nästa utbrott som alltid kom. Från faderns frånfälle 1799 till Lambs egen död 1834, med avbrott bara för de perioder då Mary hade sina återfall och vistades på anstalt, skulle syskonen leva ihop i en tvåsamhet. När han 45 år gammal friade till skådespelerskan Fanny Kelly var det underförstått att också systern skulle ingå i äktenskapet. Kelly, som med tiden skulle öppna Englands första teaterskola, avslog frieriet vänligt men bestämt och Lamb gifte sig aldrig.

Trots sin sjukdom samarbetade Mary med brodern i olika litterära projekt, som till exempel den mycket framgångsrika Shakespeares sagor, en varsam bearbetning för yngre läsare av ett tjugotal av Shakespeares pjäser. Verket, som inte har varit ur tryck sedan det gavs ut 1807, hör tillsammans med Lewis Carrolls Alice i Underlandet och Kenneth Grahames Det susar i säven till de mest älskade engelska barnböckerna genom tiderna och är fortfarande populärt också bland vuxna läsare.

Påföljande år gjorde Lamb på egen hand en betydande insats som kritiker med Specimens of English Dramatic Poets, Who Lived about the Time of Shakespeare, där han skriver om ett antal halvt bortglömda renässansförfattare (till exempel Christopher Marlowe, Michael Drayton och William Drummond of Hawthornden), som levde ungefär samtidigt med Shakespeare. Några år senare, 1811, publicerade han två uppslagsrika essäer om Shakespeare respektive favoritkonstnären William Hogarth, som skulle befästa hans ställning som kritiker. Särskilt Shake­speare-essän har väckt uppmärksamhet och en del debatt genom att Lamb där anses hävda, som det står i översiktsverket Litteraturens världshistoria (1971–1974), ”den egendomliga uppfattningen att Shakespeare passade bättre att läsas än att framföras på scenen”. Men som Phillips påpekar säger Lamb inte att Shakespeare inte kan uppföras ”utan att en teaterföreställning är en helt annan upplevelse” som lite för lätt ”kan få oss att ryckas med genom att förenkla karaktärernas komplexitet”. Stor konst, menar Lamb, fullbordas inte förrän publiken med sin inbillningskraft möter konstnären på halva vägen.

Trots sin vänskap med sjöpoeterna saknade Lamb fallenhet för natursvärmeri. Han var, som han själv uttryckte det, praktiskt taget född och uppvuxen i en folkmassa. I sin korrespondens i början av 1800-talet med Thomas Manning, sinolog och upptäcktsresande, medger han också att han tycker att Lyrical Ballads (1798), diktverket med vilket Wordsworth och Coleridge startade den första romantiska skolan, bestod av ”rätt sövande prestationer”. Vid samma tid beskriver han för naturdyrkaren Wordsworth det stökiga livet runt Covent Garden med sina många prostituerade och småtjuvar, fylleriscener och slagsmål, ta-fast-tjuven-rop och stressade stadsvakter. På Fleet Street, försäkrar han, kan man aldrig känna sig oinspirerad: ”trängseln, själva smutsen och leran, solljuset på husfasader och gatläggning, tryckerierna, de gamla bokstånden med köpslående präster, kaffehusen, ångan från soppköken, pantomimerna, hela London som en pantomim och en maskerad”. Lamb observerar allt omkring sig med en noggrann detaljrikedom och ett sinne för det lekfullt bisarra som förebådar ­Charles Dickens utan att vara lika uppenbart samhälls­kritisk. Som Elia skrev han sällan om politik i snävare bemärkelse utan reflekterar hellre över allmänmänskliga drag, som vår tendens att sabotera våra ledigheter med ”en tröttande ängslan för att ej få ut så mycket som möjligt av dem”.

När Lambs livsöde blev mer allmänt känt efter systerns död 1847 (hon levde i 13 år efter hans bortgång) kom han ganska snart att, med Phillips formulering, betraktas som ”förkroppsligandet av det viktorianska idealet av heroisk försakelse”. Thackeray lär ha blivit så gripen under läsningen av ett av Lambs brev att han tryckte det mot sin panna med orden ”Sankt Charles!” Faktum är att Lambs postuma popularitet inte så mycket byggde på hans författarskap som på den karaktär som man tyckte sig kunna utläsa av hans texter.

Som Phillips påpekar i sitt psykoanalytiskt inspirerade porträtt var det dock ”något oroväckande med hans kärlek till det måttlösa och opassande”. Lamb kunde med andra ord göra sig skyldig till vad vi idag kallar ett gränslöst beteende. Vid ett berömt och omskrivet tillfälle på en fest hoppade han bock över en annan intet ont anande och framåtböjd festdeltagare, något som väckte munterhet men också anstöt. De Quincey avslöjar i sina minnen att vännen ibland kunde säga saker som upprörde känslorna i sällskaps­livet. Däremot tyckte en annan litterär sällskapsbroder, den utpräglat polemiske Hazlitt, att Lamb höll igen för mycket: ”Hans gyckel skulle vara det vassaste i världen om det inte vore för hans goda natur som trubbar av det.”

I det stora hela levde Lamb dock upp till beskrivningen att vara en av den engelska litteraturens mest älskvärda gestalter.