Chatterton bortom myten

den brittiske poeten Thomas Chatterton (1752–1770), såväl romantiska rebellers som nutida rockrebellers kultpoet framför andra, är mest berömd för att han enligt den etablerade versionen av hans förtidiga död skall ha tagit sitt liv vid sjutton års ålder. Och den romantiska myten om den ensamme, olycklige, utsvultne och geniale pojkpoeten är onekligen fängslande.

För Coleridge och Wordsworth, liksom något senare för Shelley och Keats var Chatterton en själsfrände och gudabenådad inspiratör, av Wordsworth dubbad till the marvellous boy, den makalöse pojken, i dikten ”Resolution and Independence” från 1807. Ännu lite senare skulle Chatterton pekas ut som den engelska romantikens grundare av Dante Gabriel Rossetti, Robert Browning och Oscar Wilde.

Längre fram i tiden skulle pop- och rockvärldens artister och låtskrivare anamma myten. År 1967 spelade Serge Gainsbourg in en låt där Chatterton innehar hedersplatsen i en uppräkning av berömda självmord genom historien, och han har också fått ge namn åt låten. Under millenniets första decennium har rockbandet Babyshambles frontfigur Pete Doherty på olika sätt gett uttryck för sitt intresse för Chattertongestalten. Så är omslagsillustrationen till bandets andra album Shotter’s Nation från 2007 baserad på Henry Wallis prerafaelitiskt inspirerade kultmålning The Death of Chatterton. Även Dohertys solodebut ett par år senare bär spår av denna fascination. Den senaste i raden av unga låtskrivare som hängett sig åt myten är Robert James Selby vars fans vallfärdar till Chattertons grav på grund av hans ”Ballad of Thomas Chatterton” från 2012, vilket är något av ett mirakel bara det, då Chattertons sista viloplats faktiskt aldrig har återfunnits […] Av de oräkneliga konstnärer, författare och artister som trollbundits av Chattertons korta och mytomspunna existens under de snart 250 år som förflutit sedan hans död är Peter Ackroyd ganska ensam om att ta upp de biografiska frågorna i sin Chattertonroman från 1987.

Vad vet vi då säkert om Thomas Chatterton? Han föddes 1752 i Bristol – enligt samtida vittnesmål en tidig industriell helveteshåla – som son till en skolmästare och kantor vid medeltidsdomen Saint Mary Redcliffe i vars mäktiga skugga han växte upp. Fadern dog innan Thomas föddes, och lämnade inte mycket annat i arv än sin musikalitet och sitt antikvariska intresse. Det senare materialiserat i ett par träkistor fyllda med diverse dokument från medeltiden. Det var på sitt sätt ett betydande arv som med tiden skulle leda till sonens tveeggade berömmelse som bluffmakare och avgudad pojkpoet. Det var nämligen med utgångspunkt i dessa arkivalier som Chatterton junior skapade en imaginär medeltida värld med prästen, poeten och fornforskaren Thomas Rowley som centralgestalt. Det var ett gigantiskt företag i vars mitt Saint Mary Redcliffe reste sig med sin trubbiga spira som den dominerande inspirationskällan, ett gotiskt poem i sten som för Chatterton representerade de högre värden som Bristols profithungriga elit hade förkastat. En beundrande kamrat har vittnat om sina strövtåg med Chatterton i katedralens grannskap, inte så litet påminnande om två andra tonårskompisar på andra sidan Kanalen, Rimbaud och hans bäste vän Delahaye, som något hundratal år senare skulle dra ut på långa vandringar då de rökte och deklamerade vers för varandra.

chattertons vän berättar att det fanns en speciell plats där denne brukade slänga sig ner på marken med blicken fästad på den magnifika kyrkobyggnaden. Vid sådana tillfällen brukade han befinna sig i trance, helt uppslukad av sin medeltida värld, där Thomas Rowley härskade i kraft av sin genialiska mångsidighet.

Det var bara det att Rowley och hans värld var en ren, om än sällsynt trovärdig, fantasiprodukt. Mer än en gång hade Chatterton överraskat sin mor med att använda pergamentmanuskripten i faderns efterlämnade kistor som mönsterpapper för sin sömnadsverksamhet och som omslagspapper till böcker. Han räddade vad han kunde och skrev eller tillverkade med stöd av dessa rester inte bara Rowleys hela oeuvre med poem, skådespel, litterära brev, arkitektoniska och antikvariska rapporter, utan också en ansenlig mängd bakgrundsmaterial – affärshandlingar, räkenskaper, forskningsnoteringar, stamträd, heraldik, kartor, korrespondens, sällskapsvers. Chatterton lyckades snärja två lokala amatörhistoriker och till och med för en tid den berömde antiksvärmaren Horace Walpole, författare till den klassiska gotiska skräckromanen Borgen i Otranto från 1764. Men efter att ha tillkallat två experter som avslöjade Chattertons manuskript som förfalskningar, drog Walpole snabbt tillbaka sitt erbjudande om publicering. Förkrossad och vanärad flydde Chatterton till London där han dog för egen hand bara fyra månader efter sin ankomst till huvudstaden. Det är i alla fall vad uppslagsböcker och handböcker i litteraturhistoria vill få oss att tro.

Först och främst kan man i likhet med Nick Groom i antologin Thomas Chatterton and Romantic Culture fråga sig om det här verkligen rör sig om litterär förfalskning. Kanske borde man snarare betrakta Rowley och hans värld, den medeltida idealstaden Bristowe, som en ny form av genre, ett konstverk uppbyggt med inspirerad planmässighet. Inte överraskande har Chattertons skapelse jämförts med Tolkiens magiska parallellvärld.

hur bör vi då förhålla oss till självmordsmyten? Den bygger bland annat på ett fejkat självmordsbrev – sådana hade vid den här tiden utvecklats till en veritabel litterär genre – som Chatterton skrev i syfte att tvinga fram en uppsägning av det lärlingskontrakt som han var bunden till efter avslutad skolgång i Bristols fattigskola. Det lyckades och den Chatterton som lämnade Bristol för London i slutet av april 1770 var knappast på flykt utan hade redan bevisat att han hade fler strängar på sin litterära lyra än Rowleys oeuvre. Parallellt skrev han skickliga och nästan omedelbart framgångsrika Ossian-imitationer och samtidslitteratur i form av politiska brev och satirer och prosaberättelser; inom ett år efter att Walpole avvisat honom som en bluffmakare hade han lyckats placera 31 texter i sju olika tidskrifter.

Chatterton var med andra ord en flitigt publicerad poet och satiriker på väg uppåt i karriären när han tog farväl av sina vänner. Dessutom var sjuttonåringen en driven, rentav förslagen, förhandlare för egen räkning i sina kontakter med publicister, förläggare och potentater. Faktum är att under de decennier som följde närmast på hans död skildrades Chatterton i skarp kontrast till den senare romantiska legendens marterade gosse som en yngling med manlig utstrålning. Sådana samtida vittnesbörd stämmer betydligt bättre överens med den alternativa Chattertonbild som vuxit fram med stöd av nya tolkningar av biografiska uppgifter och omständigheter. Såväl Chattertons sista dikter om självmord som förhörsprotokollet rörande dödsorsaken har visat sig vara förfalskningar.

faktum är att Chatterton väl i London lyckades bli presenterad för såväl Londons överborgmästare som för sin idol John Wilkes, stridbar oppositionsledare och publicist, att han in i det sista höll en sanslöst hög arbetstakt. Intressantast under denna period är tveklöst African Eclogues, ett slags fantastiska poetiska berättelser som influerade bland andra Blake, Coleridge, De Quincey och Keats.

Chatterton var ung och stolt men vare sig utfattig eller ignorerad. Självmordsmyten är just en myt. Chatterton använde sannolikt arseniken som en kur mot en könssjukdom; han var en ovanligt livserfaren tonåring som bodde ovanpå en bordell. Det finns också samtida vittnesmål om opiumrester i den dödes mun, och till och med kriminalteknisk bevisning för att han hade tillgång till laudanum (opium) som tillsammans med arsenik kan bli en dödlig cocktail.

Detta till trots består myten som om den aldrig hade blivit seriöst utmanad. Den romantiska bildens dragningskraft är så stark att vi har svårt att ta till oss verklighetens Chatterton, en mångsidig poet och satiriker, en ung man som dominerade omgivningen med sin karismatiska personlighet. Hans ekonomi var god och de sista breven vittnar om ett okuvligt gott självförtroende. Allt talar för att dödsorsaken var en olycklig kombination av ”partydrogande” och medicinering. Det är den slutsats Groom drar i sin utförliga biografiska artikel om Chatterton i Oxford Dictionary of National Biography.