Den stora terrorns uttolkare

Det är en händelse som ser ut som en tanke att den konservative brittisk-amerikanske Sovjethistorikern, science fiction-författaren och poeten Robert Conquest, som dog i augusti förra året, var årsbarn inte bara med 1917 års ryska revolution, utan också med den radikale brittiske historikern Eric Hobsbawm, som också vid hög ålder avled 2012. Det finns dessutom ett större historiskt sammanhang att placera alla tre i: första världskriget, den moderna tidens urkatastrof, grundvalen för så många av det senaste seklets stora konflikter.

En ständig aktör i dessa konflikter var Sovjetunionen, som förvisso inte utropades förrän i december 1922 men som föddes i november 1917 när Lenin och bolsjevikerna i en statskupp tog makten i ett krigstrött, krisdrabbat och oroligt Ryssland. Resultatet blev under resten av seklet konflikter som den kommunistiska Sovjetmakten utkämpade både utåt, med den tyska naziregimen under andra världskriget och den kapitalistiska västvärlden under kalla kriget, och inåt, med faktiska och föreställda fiendegrupper inom den egna befolkningen, både under det ryska inbördeskriget 1918–1921 och under Josef Stalins långa regeringsperiod 1924–1953. Denna konfliktperiod avslutades inte förrän med Sovjetunionens fall 1991 – om den ens är slut.

Det har sagts att varken Lenin eller Stalin, Mussolini eller Hitler hade blivit annat än marginella figurer i den moderna historien om det inte hade varit för första världskrigets skyttegravar. I dem förintades effektivt den gamla världen och dess etablerade liberala värden, och i dem föddes de extrema idéer som genomsyrade kommunismen, fascismen och nazismen, och de rörelser och partier som hämtade politisk kraft i dem. Men kriget födde också en ny historikergeneration, präglad av en polariserad syn på kommunismen och Sovjetstaten.

Den i vänsterkretsar uppburne marxisten Hobsbawm, länge en prominent medlem i det brittiska kommunistpartiets historikergrupp som också omfattande välkända historiker som den äldre Christopher Hill och de yngre E P Thompson och Raphael Samuel, såg den ryska revolutionen som en ljuspunkt i vad han kallar katastrofernas århundrade. Han hyllade Lenins ”extraordinära bedrift att förvandla den anarkistiska folkliga svallvågen till bolsjevikisk makt”, och lyfte fram i ljuset revolutionens gräsrotsperspektiv och internationella lockelse, det fredliga maktövertagandet och bolsjevikernas utvecklade känsla för massornas behov. Efterträdaren Stalin inkluderades dock inte i denna hyllning utan skrevs in i en annan, rysk historia, vilket framgick av att Hobsbawm kallade honom både ”tsar” och ”försvarare av en sekulär ortodox tro”. Han var inte mångordig om Stalins terrorregemente, men i översiktsverket Ytterligheternas tidsålder (1994) lyste ändå hans förståelse för den stora terrorn igenom: ”varje politik som hade snabb modernisering i Sovjetunionen som mål var med tanke på omständigheterna tvungen att vara skoningslös och krävde i viss utsträckning våld, eftersom den genomfördes mot massornas vilja och krävde stora uppoffringar av dem”. För Hobsbawm var nödvändigheten av hårda metoder för att omvandla det efterblivna landet, tillsammans med en absolut åtskillnad mellan Lenin och Stalin, nyckelperspektiv för att förklara Sovjethistorien i allmänhet och den statsorganiserade terrorn i synnerhet.

På andra kanten stod Robert Conquest, som förvisso även han under sina studieår i Oxford en kort tid hade varit medlem i det brittiska kommunistpartiet, och till och med besökt Sovjetunionen under ”skräckens år” 1937, då terrorn drabbade Sovjetsamhället på bred front och utan urskillning. Vid denna tid låg lockelsen sannolikt i den kommunistiska rörelsens antifascistiska hållning. När det brittiska kommunistpartiet sedan under trycket av Molotov–Ribbentrop-pakten utropade det annalkande kriget som ett imperialistiskt krig, med Storbritannien som den aggressiva parten, och när Conquest under kriget upplevde den reella kommunismen i Bulgarien, svalnade dock hans kommunistiska övertygelse. Snart förbyttes den i en aktiv och ihållande antikommunism.

Generellt haltar jämförelsen mellan de båda historikerna något, det gemensamma födelseåret till trots. Hobsbawm var inte bara stabilt förankrad i den europeiska kommunismen utan också en historiker med bred och djup utblick över hela den moderna historien, medan Conquest var en inbiten Sovjethistoriker, ständigt med den Sovjetkommunistiska terrorn för ögonen. Detta skall dock inte förstås som att han var ensidig och enkelspårig i sina intressen. Innan han började ägna sig åt sovjetisk historia hade han gjort sig ett namn som poet, en verksamhet som han för övrigt bedrev parallellt med sitt historikerarbete under hela sitt liv.

Han har själv berättat att hans håg för sovjetisk politisk historia väcktes när han på 1950-talet, efter tjänst som underrättelseofficer i Östeuropa under kriget och efter kriget som anställd på det brittiska utrikesdepartementets Information Research Department, insåg att alltför få av hans arbetskamrater var intresserade av fientlig politik, och alltför många av musik. IRD var ett efterkrigsinitiativ av Clement Attlees Labourregering för att bekämpa sovjetisk kallakrigspropaganda och infiltration i de västliga arbetarrörelserna. Conquest tillhörde organisationen till 1956, och flera förstudier till sina senare böcker författade han under denna tid. Under mer än ett halvsekel såg han som sin uppgift att avslöja den mörka Sovjethistorien i dess fulla omfattning, från 1981 med USA, Stanforduniversitetet och Hoover Institution som permanent bas.

Han skrev ett dussintal verk om terrorn, dess huvudrollsinnehavare Lenin och Stalin och dess institutioner: den juridiska apparaten, säkerhetspolisen och lägersystemet. Det första, som avhandlade deportationerna av åtta hela nationella grupper under andra världskriget, däribland volgatyskarna, krimtatarerna och tjetjenerna, utkom 1960. Ytterligare några verk, som ett om hur författaren Boris Pasternak efter sitt Nobelpris mötte sådant motstånd i det sovjetiska kulturpolitiska etablissemanget att han tvingades avsäga sig priset, befann sig i det omedelbara gränsområdet till terrorhistorien. Ett verk ägnade han mordet på Leningrads partichef Sergej Kirov 1934, som Stalin tog som intäkt för att kontrarevolutionen levde och att stora terroroperationer behövde genomföras för att krossa den.

Hans bok The Great Terror (1968, på svenska som Den stora terrorn 1971), utgiven samtidigt som Warszawapaktens trupper krossade Pragvåren och fyra år innan Aleksandr Solzjenitsyn publicerade sin likaså epokgörande och Nobelprisbelönade bok om Gulagarkipelagen, blev ett verk som ingen Sovjetforskare sedan dess har kunnat gå förbi, inte ens alla de vilkas tolkningar av terrorhistorien visade större överensstämmelse med Hobsbawms. Timothy Garton Ash kallar boken ”en fixpunkt i den politiska föreställningen hos alla och envar som reflekterar över kommunismen” och hyllar Conquest som ”Solzjenitsyn före Solzjenitsyn”.

Det var förvisso inte det första verket som berörde den Sovjetkommunistiska regimens brottshistoria, för flera föregångare hade skrivit om särskilt de stora uppvisningsrättegångarna i Moskva under åren 1936–1938 och de sovjetiska arbetslägren. Conquests bok var däremot den första att i en sammanhängande berättelse ta ett grepp om hela terrorhistorien, i en tid då dokumentationen var svårtillgänglig och spröd och i stort sett bestod av officiella statistiska och andra publikationer som hade helt andra syften än att analysera terrorn. Till detta kom tidningsartiklar, rättegångsprotokoll, dagböcker och intervjuer med dissidenter, emigranter och flyktingar från Sovjetunionen, många offer för eller ögonvittnen till terrorn.

Chrusjtjovepokens töväderspolitik hade visserligen gjort det lite lättare att se bakom de sovjetiska Potemkinkulisserna, men analysen är ändå starkt präglad av källmaterialets karaktär. Conquests terrorhistoria handlar om ideologi, politik och bemärkta individer och har mestadels ett utpräglat ovanifrånperspektiv, även om han också, särskilt i en analys av det arktiska lägersystemet Kolyma, låter lägerfångarna träda fram med sina offerperspektiv. Som bäst är han dock när han ger ett antal distinkta porträtt av Stalins män, och när han analyserar hur deras ondskefulla intentioner tämligen rätlinjigt och oproblematiskt kom att förverkligas i utrensningarna av miljontals ”klassfiender” och ”folkfiender”. Minst tjugo miljoner människor miste livet under terrorns decennier, uppskattar han.

I Conquests historia skonas inte Lenin. Snarast utpekas han som terrorns onda genius, som genom sin verksamhet under de formativa åren från bolsjevikernas maktövertagande till slaganfallen som satte honom ur spel hann lägga den institutionella och politiska grunden för den stora terrorn. Han pekar visserligen på att Lenins och Stalins regeringsperioder var högst olikartade, men understryker ändå kontinuiteten mellan Lenins idé om det revolutionära våldet som den enda verkningsfulla medicinen mot dem som stod i vägen för kommunistpartiets fortsatta maktposition, och Stalins våldsexcesser mot den egna befolkningen under 1930- och 1940-talen. Conquests historia ligger därigenom miltals från den funktionalistiska tolkning – med betoning på terrorn som ett uttryck för goda föresatser, oavsiktliga konsekvenser, nödvändiga utvecklingar, regionala konfliktsituationer och respons på yttre hot – som flertalet av hans motståndare har omfattat.

Långt senare, 1986, gav han ut Harvest of Sorrow, som i detalj granskar den hungersnöd som drabbade den ukrainska Sovjetrepubliken och andra jordbruksbygder i Sovjetunionen i början av 1930-talet. Bokens inledning är oerhört stark:

”I skrivande stund för femtio år sedan var Ukraina och områden bebodda av ukrainare, kosacker och andra öster därom – ett enormt territorium med cirka fyrtio miljoner invånare – ett enda vidsträckt Belsen. En fjärdedel av den agrara befolkningen, män, kvinnor och barn, låg döda eller döende, medan resten befann sig i varierande tillstånd av försvagning som gjorde det omöjligt för dem att begrava sina familjer eller grannar. Precis som i Belsen övervakade välnärda grupper av poliser och partifunktionärer offren.”

Belsenmetaforen illustrerar väl Conquests övertygelse att de nazistiska och Sovjetkommunistiska regimerna var av samma totalitära slag, med extrem våldsutövning som viktigaste förenande kännetecken. Enligt hans uttolkning var det som hände i den ukrainska Sovjetrepubliken att beteckna som en terrorhungersnöd, framkallad av det sena 1920-talets tvångskollektivisering av det sovjetiska jordbruket och den parallella avkulakiseringen, deportationerna av och massmorden på de mera välmående självägande bönderna och deras familjer, efter att de hade fråntagits sina jordegendomar. Resultatet av denna brutala agrara revolution von oben blev en svältkatastrof, som under åren 1932–1933 skördade miljontals offer till följd av kommunistregimens kriminella likgiltighet inför människors lidanden. Samtidigt som hungersnöden grasserade valde Stalin att sätta upp orimligt höga kvoter för den spannmål som skulle inlevereras till staten och besluta om direkta tvångsrekvisitioner av jordbruksprodukter hos utsatta bondesamhällen. Han förhindrade dessutom att bistånd från andra delar av Sovjetunionen, och från andra länder, kunde nå fram och mildra situationen. Under hela svältperioden fortsatte Sovjetmakten att exportera spannmål. Slutmålet var, hävdar Conquest, att krossa två opålitliga element som hade kunnat hota den kommunistiska maktpositionen: den sovjetiska bondeklassen och den ukrainska nationen.

Det finns en stor och känsloladdad forskningsdebatt om Conquests tolkningar, men i detta sammanhang är det en annan aspekt av hans böcker som skall lyftas fram: den betydelse de nämnda böckerna har fått för den östeuropeiska samhällsutvecklingen. Båda verken skulle utan tvekan kunna benämnas paradigmatiska, om man med detta menar att de starkt har bidragit till att förändra människors föreställningar om den kommunistiska makten och politiken i Östeuropa.

The Great Terror utkom i en ny och ”omvärderad” utgåva 1990, med ett förord i vilket författaren inte utan självbelåtenhet konstaterar att boken ännu är den enda i sitt slag, med sin ambition att redovisa Sovjetterrorns totalhistoria. Viktigare, och måhända också mer sanningsenligt, slår han fast att boken hade fått stora läsarskaror i Sovjetunionen och det övriga kommunistiska Östeuropa. ”Jag har sällan mött en sovjetisk ämbetsman eller akademiker (eller emigrant) som inte läst den på engelska, i en ryskspråkig utgåva publicerad i Florens, eller i samizdat”, hävdar han, och understryker samtidigt att få av alla dessa läsare hade betvivlat sanningshalten i det han hade skrivit, även om de hade kunnat peka ut smärre felaktigheter. Boken gick som följetong i den litterära tidskriften Neva åren 1989–1990. Det sistnämnda glasnoståret fick Conquest också tillträde till det allra heligaste på den Sovjetpolitiska parnassen, den idépolitiska tidskriften Kommunist. Där utvecklade han sin uppfattning att bara fullständiga och sanna kunskaper om historia, särskilt om de misstag som begåtts och de katastrofer som ägt rum i det förflutna, kan föra mänskligheten framåt. Utan tvekan var Den stora terrorn en bok som bidrog till detta, åtminstone om man likt Conquest uppfattade kommunismens och Sovjetstatens fall 1991 som ett steg på denna väg.

Harvest of Sorrow blev på liknande sätt till ett vapen som i synnerhet under glasnostperiodens historiedebatter användes för att delegitimera den sovjetiska kommunistregimen. Detta verk, som enligt hans förord sponsrades av det ukrainska forskningsinstitutet vid Harvarduniversitetet och exilukrainarnas mycket nationalistiska organisation i USA, fick emellertid också en delvis annan och mer ”nationell” betydelse, som ett dokument som kunde visa det kommunistiska och ryska Kremls onda inflytande över ett försvarslöst Ukraina och dess bondebefolkning. För ukrainska nationalister både i och utanför Ukraina har boken hjälpt till att föra i bevis att den ukrainska terrorhungersnöden, Holodomor, var jämförbar med Holocaust, Förintelsen, och att kommunism och nazism var jämbördiga i ondska.

Conquest grundlade inte totalitarismteorin men bidrog starkt till att ge denna från början samhällsvetenskapliga tes om systemlikheter mellan kommunism och nazism ett välbehövligt historiskt perspektiv, samtidigt som han med sin forskning gav bättre empirisk balans i jämförelsen mellan de kommunistiska och nazistiska terrorhistorierna. Genom sin paradigmatiska position fick han utstå hård och återkommande kritik från revisionistiska terrorforskare på vänsterkanten. Han accepterade emellertid inte stillatigande dessa attacker utan slog tillbaka mot vad han uppfattade som vänsterns ideologiska villfarelser.

Efter Sovjetkommunismens bortgång skärpte och preciserade han denna kritik. Sina sista verk, Reflections on a Ravaged Century (2000) och The Dragons of Expectation. Reality and Delusion in the Course of History (2005) ägnade han sig i huvudsak åt att analysera hur the great terror kunde övergå i eftervärldens great error. Hans argument var knappast nya och oprövade. Genom att överta Karl Poppers politisk-filosofiska teser i Det öppna samhället och dess fiender (1945) om de allomfattande idésystemens och det utopiska tänkandets faror ville han visa den bristande logiken i motståndarnas argumentation: eftersom den liberala kapitalismen inte är felfri måste man stödja kommunismen för att främja frihet och rättvisa, ett stöd som inkluderar att man de facto accepterar och försvarar kommunismens och Sovjetstatens alla orättvisor och frihetsinskränkningar. Som Popper ville Conquest förskjuta intresset från det utopiska målet till historiens väg, med alla dess hinder. Motmedlet mot de stora farliga idésystemen är relevant historisk kunskap, fastslog han.

Likt François Furet i Slutet på en illusion (1995) upprördes han över att kommunismens illusionskraft länge hade varit så stark även bland många tänkande människor i väst att den brutala historiska verklighet om Sovjetunionen som han analyserat hade kunnat förnekas och undertryckas, genom en kombination av aktivt bedrägeri och ideologiskt självbedrägeri. Tillfrågad av sin förläggare vad han ville kalla nyutgåvan av Den stora terrorn lär Conquest enligt anekdoten ha svarat: ”I told you so, you fucking fools!”

Till de många intellektuella och forskare som hjälpte till att knyta ihop den stora terrorn och det stora felslutet räknade Conquest även Eric Hobsbawm. Denne hade enligt sin vedersakare accepterat det sovjetiska projektet inte bara på den emotionella grunden att det ingav hopp, utan framförallt på den ideologiska grundvalen att det var det enda hoppet för mänskligheten i en tid av en allmän brutalisering av samhället. Om Stalins Sovjetunion verkligen hade varit början på den goda världsrevolutionen hade mordet på många miljoner Sovjetmänniskor kunnat rättfärdigas, var Conquests tolkning av Hobsbawms hållning, belagd med hjälp av en teveintervju från 1994.

I det omvända perspektivet, under trycket av de stora samhällsförändringarna i öst, var Hobsbawms tolkning av Conquests arbete utan tvekan mer hovsam och defensiv. Den gamle marxisten slog i en tryckt föreläsning från 1996 fast att Sovjetunionens fall lett till att arkiven hade öppnats och att vi därför hade mer tillgänglig information om Sovjetterrorn än när Conquest skrev sitt ”remarkabla pionjärarbete”. Idag säger Den stora terrorn mer om historieskrivningen än om historien om Sovjetepoken, konstaterade han. Trogen sina ideal valde dock Hobsbawm hellre än att avfärda antagonistens tolkningar att diskutera den kontrafaktiska frågan om vad som kunde ha hänt i Sovjetunionen, om inte det som verkligen hände hade hänt. För Conquest var det en icke-fråga, eftersom Lenin och den kommunistiska revolutionen hade krossat alla historiska alternativ till terrorn.