Diplomatins värde

när diplomatin fungerar som bäst hör den till de mest livgivande intellektuella miljöer man kan önska sig. Den som stationeras i ett annat land rycks bort från sina nära vänner och sammanhang och får ocea­ner av tid att ägna åt den nya miljön. Man ska försvara sitt eget lands intressen, men också göra det andra landet begripligt för dem som är kvar hemmavid.

Uppgiften att förklara stationeringslandet för dem därhemma har berikat både skönlitteraturen och den analytiska litteraturen. St. John Perse, Czeslaw Milosz, Giorgios Seferis, Miguel Angel Asturias och Octavio Paz är några Nobelpristagare i litteratur som alla har verkat som diplomater. Men också de diplomater som skrivit sakprosa har ofta fördjupat sina insikter genom att hänge sig åt ackrediteringslandets skönlitteratur. I klassisk och modern epik och lyrik speglas föreställningar och känslor som är centrala för att förstå samtida bevekelsegrunder.

Också den svenska utrikesförvaltningen har fostrat många intellektuella. Till dem hör Örjan Berner, med UD-erfarenhet från 1960 till 2001, som nu har utkommit med Krig eller fred. Ödesdigra beslut i kris­tider (Carlsson Bokförlag), en viktig bok att läsa och ta till sig.

Berner hamnade först vid FN i New York, var med om att bygga upp Sipri, tjänstgjorde i Peking under kulturrevolutionen och sedan i Moskva, kom hem som chef för politiska avdelningens FN-byrå, innan han verkade som ambassadör i Warszawa, New Delhi, Moskva, Bonn och till slut Paris (med ett halvårs återkomst i Helsingfors 2012).

Många av de skrivande diplomaterna ägnar sig åt ett bestämt land eller en region, men Krig eller fred är annorlunda. Istället går Berner igenom tio olika kriser. Varför han valt just dessa förklarar han inte – kanske att materialet kring dem är hanterligt nog att avhandlas på 30–40 sidor. Därför saknas flera av de stora konflikterna i förteckningen – till exempel Vietnam, Irak och Syrien – även om erfarenheterna av dem ofta skymtar förbi i Berners kapitel.

Istället ägnar han sig åt hotet mot Sverige 1914, finska vinterkriget, Suez 1956, Kuba 1962, triangeln Kina-Sovjetunionen-USA 1969–1972, Afghanistan 1979, Tjetjenien 1994–2003, Georgien 2008, Libyen 2011 och Krim 2014. Det är slående hur ofta Berner dröjer vid sovjetiska och ryska förhållanden. Han har en bakgrund som slavist, med ett par långa stationeringar i Moskva och en beläsenhet i landets litteratur.

Även för den läsare som tror sig någorlunda allmänbildad erbjuder boken mycket nytt, inte bara i sak utan också genom att ge nya perspektiv på det man trodde var bekanta skeenden. Jag blev ställd redan från början: på vilket sätt var Sverige hotat under första världskriget? Men jo, i S:t Petersburg befarade starka krafter att Sverige skulle liera sig med Tyskland för att vinna Finland åter. Därför borde den svenska flottan förstöras innan den hann gå samman med den tyska.

Att tsaren och hans omgivning avstod från angreppet verkar till inte så liten del ha berott på att de ansåg de svenska sjöstridskrafterna alltför obetydliga. Tvärt emot den klassiska maximen si vis pacem, para bellum – om du vill ha fred, rusta för krig – men det går Berner förbi.

Sverige spelade också en roll i förspelet till det sovjetiska angreppet på Finland 1939. Per Albin Hansson förklarade för sin partiledarkollega Väinö Tanner att Sverige inte var berett att ge Finland militärt stöd som innebar att Sverige skulle riskera att dras in i kriget. Sverige offentliggjorde inte sin inställning, för att inte försvaga Finlands hand i förhandlingarna med Sovjetunionen. Men vad hjälpte det, när Josef Stalin avlyssnade ett samtal i Moskva mellan den svenska försvarsattachén och en av de finländska förhandlarna, där budskapet var detsamma? I samtal med den sovjetiska ambassadören i London förklarade Wins­ton Churchill, då fortfarande sjökrigsminister, att han förstod att Sovjetunionen ville ha kontroll över Östersjöns östra kust, och att Storbritannien inte skulle stödja Finland militärt.

Därför visste den finländska ledningen hur ensam den var när utrikesminister Vjatjeslav Molotov den 5 oktober 1939 bjöd sin finländska kollega till Moskva för att diskutera ”konkreta politiska frågor”. Stalin hade redan tidigare oroat sig för att Tyskland skulle kunna beskjuta Leningrad från finska gränsen, som gick mycket nära den tidigare ryska huvudstaden. I Molotov–Ribbentrop-pakten i augusti 1939 erkände Tyskland Finland som en del av den sovjetiska intressesfären. Stalin beslöt då att göra slag i saken, kanske därför att han insåg att vänskapen med Tyskland snart kunde förbytas i sin motsats.

De första samtalen i Moskva följdes av flera andra. De finländska förhandlarna avvisade de första sovjetiska förslagen, Molotov återkom med nya, och till slut kokade det ner till en byteshandel: Stalin ville ha ett par öar i Finska viken för att kunna spärra inloppet med artilleri, och i gengäld skulle Finland få delar av sovjetiska Karelen, där det fortfarande bodde finnar.

I det kritiska skedet fördes Finlands talan av Tanner och Juha Paasikivi, Finlands ambassadör i Stockholm 1936–1940 och i Moskva 1940–1941, efter kriget republikens president. Den tredje och sista förhandlingsomgången ägde rum i början av november. Tanner och Paasikivi var i slutskedet benägna att kompromissa, men regeringen i Helsingfors sade nej, och den 30 november inleddes de sovjetiska bombningarna av finska städer.

Den 5 december 1956 satt den nyss 19-årige Örjan Berner på åskådarläktaren i underhuset när Labours utrikespolitiska talesman Aneurin Bevan hånade Anthony Eden för fiaskot i Suez. Eden såg en ny Hitler i Nasser och var fast besluten att tidigt stäcka hans framfart. Frankrike ville blockera Egyptens stöd till FLN i Algeriet och lockade in britterna i en skarpare konflikt än de ursprungligen hade tänkt sig.

Bevan var skoningslös: ”När en stat börjar krig mot en annan stat så måste den ha helt klart för sig varför den gör det. Den får inte ändra uppfattning om sina motiv alltefter händelsernas gång. Men det är precis det som har skett. Det finns ingen likhet mellan vad premiärministern först angav som skäl för detta krig och vad han nu vill hävda.”

därmed är berner själv inne i historien. Han följde FN-ambassadören Agda Rössel till ett möte med generalsekreteraren U Thant under Kubakrisen, han var ambassadör i Moskva när Ryssland trädde fram ur det sovjetiska sönderfallet. Jag har hört honom berätta hur han på en middag i S.t Petersburg ägnade sig mest åt fel bordsgranne, den spännande istället för den tråkige, som var Vladimir Putin.

Men den mest fascinerande redogörelsen handlar om spelet mellan Kina, Sovjetunionen och USA på 1960-talet, som han följde från ambassaden i Peking. I detta spelade det kinesiska beslutet att skaffa egna kärnvapen en viktigare roll än jag tidigare har förstått. Det innebar att Kina frigjorde sig från det yttersta säkerhetspolitiska beroendet av Moskva, och fick den sovjetiska ledningen att överväga ett preventivt kärnvapenangrepp mot de kinesiska baserna. I sin tur innebar det att Mao sökte sig närmare ”fiendens fiende”, vilket banade väg för mötet med Richard Nixon 1972.

Här och var hittar jag frågetecken att sätta. Kritiken av Boris Jeltsins kampanj inför det ryska presidentvalet är brutal, den var ”stödd och finansierad av oligarker som ställde upp […] mot att de fick ta över den privatiserade storindustrin”. Jo, det kanske är en del av bilden – men jag föreläste för unga ryska demokrater när den andra valomgången ägde rum, och minns den stora lättnaden när Jeltsin besegrade den kommunistiske motkandidaten. Alla befarade en återgång till det som hade varit.

I slutkapitlet drar Berner samman trådarna i ”Beslutsmönster i kriser och krig”. Slutsatserna är försiktiga och nyanserade, men tre iakttagelser återkommer. Beslutsfattarna är ofta märkligt dåligt informerade om den fiende de vill ta itu med (en underförstådd plädering för kunniga diplomater, som jag helt och fullt instämmer i); de föreställer sig ofta att aktionen ska bli välgörande kort – och de har alldeles för sällan tänkt igenom vad de egentligen ska göra när de militära målen väl har uppnåtts.