En svensk tradition

Med sitt eftermäle solkat av det protyska ställningstagandet under andra världskriget har opinionsbildaren Fredrik Böök ställt sig i vägen för kritikern och forskaren. Samtidigt är frågan om den svenska litteraturforskningen under dess traditionella fas hade en mer formidabel företrädare. Hans böcker om Esaias Tegnér och Erik Johan Stagnelius är värda att återvända till, inte bara för Bööks behärskande av stoffet, utan för hans förmåga att tränga in i de litterära verken.

Mindre känt är att han planerade en levnadsteckning över en annan av svensk litteraturs verkligt stora, Viktor Rydberg. Att Böök skulle skriva om honom kan te sig logiskt. Rydberg utgjorde en av de viktigaste länkarna i en idealistisk tradition som på Bööks tid visserligen var uttömd som modell för nya alster men som låg tillräckligt nära i tiden för att äga en resonansbotten bland läsare och forskare. Efter återkommande tvivel och försök att återuppta arbetet valde dock Böök att ge upp. Den ofullbordade texten har nu getts ut av Svante Nordin (Viktor Rydberg, Svenska Akademiens minnesbibliotek). På sätt och vis innebär det att Bööks ursprungliga plan realiseras: han hade nämligen till en början avsett att det skulle bli en minnesteckning i Svenska Akademiens regi.

Ett traditionellt problem hos litterära biografier är deras baktunga struktur. Deras fokus på formativa barndoms- och ungdomsåren leder till en fördelning av uppmärksamheten som inte alltid svarar mot det litterära intresset. Detta blir särskilt tydligt i Rydbergs fall, han visar en stark utveckling som diktare och skribent från de taffliga ungdomsverken till 1870- och 1880-talens konstnärliga och intellektuella tyngd. Då Bööks skildring upphör abrupt i slutet av 1870-talet, får det än allvarligare konsekvenser.

Rydbergs sena lyriska alstring – nästan det enda av riktigt värde i genren under den långa ökensträckan mellan Runeberg och nittiotalisterna – blir alltför kortfattat behandlad. Den i alla avseenden sena romanen Vapensmeden, oerhört intressant som vittnesbörd om Rydbergs idébrottning, behandlas inte alls. Detsamma gäller Rydbergs filosofiska, estetiska och politiska skriftställarskap under 1880- och 1890-talen, en del av hans produktion som idag ter sig lika givande som romanerna. Nu är visserligen Viktor Rydbergs barndom och unga år synnerligen intressanta ur biografisk synvinkel, inte bara som psykologisk bakgrund till verken utan i sig själva, och genom sin representativa karaktär. Det är lätt att beröras av berättelsen om faderns förfall, moderns död och pojken som mot alla odds lyckas ta sig fram. Det ger en inblick i det gamla Sveriges armod men också i de möjligheter till klassresor som faktiskt erbjöds.

Det är lätt att beröras av berättelsen om faderns förfall, moderns död och pojken som mot alla odds lyckas ta sig fram.

Längs Rydbergs väg genom läroanstalter och tidningsvärld, i Växjö, Göteborg och Rom, reds idé- och personsammanhang ut, samtidigt som verken kommenteras tämligen utförligt. Särskilt väl fångas ekona från Tegnér, en författare som Böök kunde utan och innan; bitvis är boken en utläggning av Tegnér lika mycket som av Rydberg. Böök betonar hur den senare blev den förras arvtagare i såväl litterära som politiska och teologiska ting, och han beskriver förhållandet mellan dem som en successio apostolica, en formulering han fastnat för, då han använder den två gånger, varav en säkerligen skulle ha rensats ut om manuskriptet setts igenom inför publikation.

Rydberg för vidare den linje av liberal idealism som bildar huvudspåret genom det svenska 1800-talet och som i muterad form satt sina klara spår i både 1900- och 2000-talen. ”Svensk litteratur” i denna mening omsatte det protestantiska och humanistiska arvet i en politisk liberalism som fortfarande präglar tankesätten, hur omedvetna om detta dess tillfälliga värddjur än må vara. Att Alva Myrdal skrev Tegnérska vikingadikter i sin ungdom och att Ernst Wigforss sociala patos väcktes genom läsningen av Viktor Rydberg, är några av de förmedlande momenten. På sistone har fenomenet kanon diskuterats en del, även i denna tidskrift (se Axess 9/22). En möjlig funktion hos en sådan vore att synliggöra detta slags utvecklingslinjer och på så vis förstå framväxten av den gåtfulla svenska mentaliteten. Tyvärr tycks denna tradition, åtminstone i sina mer nyliga former, straffa dess bärare inte bara med bristande självkännedom utan med en ovilja att göra något åt saken.

Motpolen till tegnérlinjens huvudsakligen trosvissa och framstegsinriktade hållning finner Böök i den andra stora lyriker han har sysslat med, nämligen Stagnelius. Hos denne finns den andra sidan av Rydbergs väsen, det melankoliskt drömmande, det klosterlikt världsfrånvända. På sätt och vis är det ett ganska självklart motsatsförhållande och knappast unikt för Rydberg – vilken tänkande människa har inte upplevt växlingar mellan upprymd optimism och melankolisk pessimism? En invändning som för övrigt även kan riktas mot de snabbdiagnostiserande själasörjare som ger detta allmänmänskliga drag etiketten ”bipolaritet”. Samtidigt fångar det väl den splittring man kan erfara hos Rydberg och som ger hans politiska hållning och världshistoriska visioner så mycket av deras nerv. Och som ett sätt att föra samman litteraturhistorisk genealogi och författarkarakteristik är det mycket elegant.

Rydbergs sexualitet, hans – för att bruka ett mindre kliniskt uttryck än det idag gängse – ”gossekärlek”, berörs flyktigt. Böök betraktar det som uteslutet att Rydbergs svärmerier lett till någon ”moraliskt eller juridiskt anstötlig” handling. Det är han säker på, ty Rydberg har nämligen själv uttryckt sin avsky över homosexuella handlingar – ”och det ska mod till för att stämpla honom som hycklare”. Kanske bidrog detta till svårigheten att slutföra arbetet med biografin. Bööks biografier hade ambitionen att skildra inte bara en intressant författare utan också en representativ och i det väsentliga berömvärd människa. Den problematiska sexualiteten kan ha stört det intryck av helgjutenhet som annars strålar ut ur Rydbergs liv och skrifter.

En annan faktor som lär ha spelat roll är att Rydberg var en systematisk tänkare, ständigt beredd att testa sin världsbild i förhållande till de senaste rönen, modifiera där det var nödvändigt men sparka bakut när tiden tycktes komma på avvägar. Svante Nordin antar att Böök kände kravet på sig att själv nå samma sammanhang i sin egen världsbild innan han kunde utvärdera Rydbergs. Den ”amfibie­karaktär” verket fick (eller tänktes få), som blandning av levnadsteckning och filosofiskt grundad utvärdering av objektets livsåskådning, hind­rade genomförandet.

Texten publiceras i det skick den har lämnat Bööks hand, men hade kanske kunnat redigeras en aning för större tydlighet: det är svårt att avgöra om inadvertenserna är författarens eller utgivarens. Trots det ofullständiga skicket måste det dock sägas att verket står sig tämligen väl i jämförelse med andra biografier i nutiden. Det slår en att Böök ägnar mindre energi åt utanverk och har klarare blick för det litterära i objektet än många av de voluminösa, väldokumenterade och inte sällan småtråkiga författarbiografier som har sett ljuset på senare år. Vad som har blivit sällsynt sedan Bööks tid är nämligen inte lärdomen i sig – den kan återuppfinnas för ändamålet – utan förmågan att göra rätt avvägningar mellan estetik, historisk kontext och psykologi. Man får påminna sig om att detta var ett modernt drag hos Böök, något som skilde honom från den första generationen av svenska litteraturhistoriker.

Litteraturvetenskapen har sedan dess haft alltför lätt att sjunka ner i det blott antikvariska eller det teoretiskt spekulativa och politiserande, där texten mest blir ett exempel eller en förevändning att säga något om världen. Skillnaderna till trots har dessa riktningar det gemensamt att de riskerar att föra oss långt från objektet och helt kapa bandet mellan forskning och litterär uppskattning.