Ett stycke tysk historia

Han kallar henne för Speedy; hon kallar honom för Rodolphe. Han kommer från enkla förhållanden i västra Schwarzwald; hon kommer från en burgen familj i Schweiz. Han är konstnär; hon har haft biroller i ett par filmer. Han är en skofetischist med strangulationsfantasier; hon är nyfiken och öppen för det mesta. En dag tar han mod till sig och avslöjar att han så gärna skulle vilja se henne i ett par höga, tätt åtsittande knäppkängor. Till hans stora förvåning svarar hon att de redan nästa dag borde ta itu med denna viktiga angelägenhet. Hon menar att sådana kängor ”måste ligga an mot benet som glacéhandskar”.

Under namnet Rodolphe döljer sig Rudolf Schlichter. Speedy hette egentligen Elfriede Elisabeth Koehler. De båda träffades någon gång 1927 på restaurang Schlichter på Martin-Luther-Strasse i västra Berlin. Restaurangen innehades av Rodolphes äldre bror Max och var vid denna tid en central träffpunkt för stadens konstnärer och intellektuella. Det var till exempel där som Bertolt Brecht och Kurt Weill träffades förs­ta gången. Mötet med Speedy skulle komma att förändra Rodolphes liv i grunden.

Rudolf Schlichter är idag förmodligen bara känd bland konstvetare och andra med ett special­intresse. Han skördade under loppet av 1920-talet en hel del framgångar och var vid decenniets slut utan tvekan en erkänd konstnär. Han nämndes ofta i samma andetag som George Grosz. Men Schlichter var likaså en skrivande människa och definitivt inte utan talanger även på detta område. Hans självbiografiska verk från början av 1930-talet recenserades av både Walter Benjamin och Klaus Mann.

”Under åren 1931–33 publicerar Schlichter tre självbiografiska verk där han hänsynslöst utlämnar sig själv.”

Som konstnär är Schlichter väl värd att upptäcka. Som självbiografisk författare är han med orätt bortglömd. Hans böcker har förvisso givits ut i nyutgåvor men är ändå svåra att få tag på. Han skrev även noveller, essäer och konstteoretiska texter, flera av dem opublicerade under hans levnad, som likaså förtjänar att uppmärksammas. Ingen av hans böcker är så vitt jag känner till översatt till svenska.

Hans liv och verk förkroppsligar därtill ett stycke tysk hi­storia som löper från kejsardömet kring sekelskiftet 1900, via det första världskriget, Weimarrepublikens glans och elände, början på det nationalsocialistiska herraväldet, andra världskriget, fram till Tysklands delning och början på kalla kriget. Sedan senare delen av 1920-talet genomlevde Rodolphe denna historia tillsammans med Speedy, som var både hans hustru och konstnärliga musa. Hans liv låter sig inte skildras utan henne. Men låt oss börja från början.

Schlichter föddes 1890 i den lilla staden Calw, som också var Hermann Hesses födelsestad. Hans far avled tidigt och hemmiljön kom att bli faderlös och moderdominerad. Under åren 1911–16 studerade han vid konstakademin i Karlsruhe. Han hade inkallats till krigstjänst först 1916, anlänt till krigsfronten men frikallats igen efter en hungerstrejk. En tid efter krigsslutet hade han i Karlsruhe varit med att bilda konstnärsgruppen Rih (”Vind”), uppkallad efter en häst i Karl Mays arabiska äventyrsberättelser. I samma veva hade han blivit kommunist och något senare flyttat till Berlin. Där blev han medlem i Berlin Dada och ställde ut på den första internationella dadamässan sommaren 1920. Till hans vänner hörde George Grosz, bröderna Wieland Herzfelde och John Heartfield, och senare även Bertolt Brecht.

Förutom i politiska och konstnärliga kretsar rörde han sig i den halvvärld där småförbrytare, prostituerade och hallickar är hemmastadda. Han beskriver i en senare novell hur man i hans ateljé planerade ”expropriationer” riktade mot borgerliga kretsar.

Eros och våld är de båda dominerande motiven i hans konst vid denna tid. Men han målar även porträtt av Brecht, Helen Weigel och Alfred Döblin, liksom av Ernst Jünger och Arnolt Bronnen. Konstnärligt rör han sig under loppet av 1920-talet från dadaismens provokationer till den så kallade nya sakligheten. Den senare var en ny form av realism som med en ofta kylig och osentimental blick registrerade människor och miljöer.

Speedy Schlichter föddes 1902 i en fransktalande familj i Genève. Efter ett i unga år snabbt ingånget och snabbt upplöst äktenskap tillbringade hon en tid i Nordafrika. Vid mitten av 1920-talet flyttade hon till Tyskland för att fullända sin tyska. Hon kom först till Dresden och reste sedan vidare till Berlin. Om henne har skrivits att hon företrädde en ”sublim erotisk katolicism”. Hon skulle själv senare tala om ”spännvidden från skönheten till smärtan”, om ”skönheten som förförare till smärtan”, och om den ”lustfyllda vanmakten”. Hon är en representant för den tidens nya kvinna: självständig, försigkommen och utan en tanke på att ersätta gamla bindningar med nya. En samtida iakttagare, Franz Hessel, beskrev de unga kvinnor som rörde sig längs med Tauentzienstraße och Kurfürstendamm: ”De idkar crawl när andra plägar bröstsim.” Speedy översatte vidare från frans­ka och skrev även själv en hel del, men publicerade lite av detta. Bland annat nedtecknade hon en 126-sidig självbiografisk text med titeln ”I sakernas flätverk”.

Rodolphes och Speedys vägar korsade alltså varandra en kväll på restaurang Schlichter. Hon är där tillsamman med några vänner ur diplomatkretsar. Han blir helt betagen av henne; en kärlekshistoria tar sin början. Det är en kärlek över klassgränserna. Hon tadlar hans plumpa manér och har inget till övers för vad hon kallar hans ”suspekta förbrytarkrogs­bolsjevism”. Han föraktar i sin tur de mondäna kretsar som hon rört sig i och kallar henne i vredesmod för en ”bourgeoisiens lyxkvinna”, samtidigt som han bävar inför tanken att förlora henne. Men relationen mellan de båda är även historien om en man som i sin förvrängdhet och självförnekelse endast kunnat se kvinnan som ett objekt och bruksföremål, men som nu lär sig att se henne som ett subjekt, som en person i egen rätt, och som någon han behöver mer än hon honom. Speedy blir också Rodolphes modell som han igen och igen porträtterar, ofta iklädd knäppkängor.

”Vårt liv tillsammans var bra, meddelsamt, rikt, ömt. Alltid öppna gentemot varandra såg vi så gärna varandra i ögonen. Vilken hemlighetsfull förbundenhet!”

Mötet med Speedy får för Rodolphe även konsekvensen att han vänder sig bort ifrån de kommunistiska miljöer och sammanhang som han under flera år rört sig i. Några år senare skulle han skriva att Speedy väckte något inom honom som ”med våldsam kraft bröt igenom de marxistiska dogmernas hårda skal, de intellektualistiska konstruktionernas konstgjorda vägg”. Han återvänder nu även till sin barndoms tro: katolicismen. Samtidigt genomgår han en vändning i nationalistisk riktning och anträder en färd från den radikala vänstern till den radikala högern. Han inträder nu också i helt andra umgängeskretsar, lär känna bland annat Ernst Jünger och Ernst von Salomon, av vilka den senare som ung man hade varit inblandad i mordet på den tyske utrikesministern Walther Rathenau. De radikala nationalisterna, menar han, är ”förvånansvärt anständiga människor”, i motsats till många av de vänsterintellektuella som han tidigare har mött. Men flera av de gamla vänskaperna består. När Brecht en gång försöker vinna honom tillbaka och energiskt argumenterar för att allt vad Jünger och gelikar säger är skit, så svarar han: ”Ja, men jag vill ha min tyska skit!”

Vid juletid 1929 gifter sig Rodolphe och Speedy; ett av bröllopsvittnena är George Grosz. Rodolphe tycks ha varit oförmögen att föra ett någorlunda normalt äktenskapligt samliv. De båda beslutar sig därför för att avstå från ett sådant. I överenskommelsen ingår också att Speedy får ha så många älskare som hon själv önskar, och att dessa gärna får bidra ekonomiskt till hushållet. Ett arrangemang som förunderligt nog visar sig fungera, även om det stundtals är utsatt för svåra prövningar. Till Ernst Jünger skriver Rodolphe vid mitten av 1930-talet att hans och Speedys förbindelse inte avser att vara en ”bräcklig hier­arki i liten skala, utan ett umgänge mellan jämlika i ordets mest obönhörliga betydelse”.

Under åren 1931–33 publicerar Schlichter tre självbiografiska verk där han hänsynslöst utlämnar sig själv. Först utger han en 100-sidig skildring av det omtumlande mötet och den första tiden med Speedy under titeln Zwischenwelt. Ein Intermezzo (Mellanvärld. Ett intermezzo). Hon kallas i boken för ”Madame S”. Där skildras en intensiv passion, men även en episod när berättaren är nära att strypa Madame S. Därefter följde ett omfångsrikt verk med den talande titeln Das wider­spenstige Fleisch (Det motspänstiga köttet), som skildrar hans tjugo första levnadsår. Där skildras en uppväxt under enkla förhållanden i en utpräglad småstadsmiljö, inklusive en skolmiljö där fysiska tillrättavisningar ingår i pedagogiken. Slutligen skildrar han under titeln Tönerne Füsse (Lerfötter) de fyra åren i Karlsruhe före krigsutbrottet i augusti 1914. Han initieras då av sin konstnärsvän Julius Kasper i den undre världen och dess miljöer: ”Jag kultiverade en det ondas religion, idkade en kult av lasterna, men kunde aldrig helt döva samvetets varnande röst.”

Avsikten med det självbiografiska verket var att skildra en människa som i kamp med sina inre demoner och med en ogin omvärld slår in på en förfelad livsbana, men som också till slut finner en väg ut ur inferno till ett bättre och sannare liv. Att det inte handlade om en utvecklingsroman i den tyska traditionen var Schlichter fullt på det klara med; vad han i stället avsåg var ingenting mindre än en ”likvidation” av en hel tidsålder. De motstridiga känslor och tvångssyndrom som han bar på hade som han själv såg det ytterst sin grund i hela det tyska samhället, i den livsfientliga förljugenhet som frodades inom både småborgerskapet och det högre borgerskapet. Schlichter gjorde senare vid flera tillfällen försök att vidareföra sin levnads­beskrivning, dock utan att kunna slutföra någon sådan.

Under början av 1930-talet gör Schlichter, med en blandning av övertygelser och opportunism, helt klart försök att anpassa sin konst efter de nya vindar som blåser allt kraftigare i landet, och han gör så även under början av det nationalsocialistiska herraväldet. Han försöker nu att etablera sig som landskapsmålare, med en förkärlek för motiv från sina hemtrakter Schwarzwald och Schwäbischer Alb. Han menar att han alltsedan ungdomen varit förtrogen med naturen, att det var där som allting började för honom, snarare än i storstadens asfaltdjungel. Kons­ten, hävdar han, har sina starkaste rötter inte i det ”sociala” utan i det ”religiösa och nationella”. I motsatsställning till samhällets idag katastrofala civilisatoriska tillstånd sägs konsten ha en ”i bästa betydelse konservativ funktion”. Hans försök att rätta in sig i ledet skulle emellertid slå fullständigt fel. Hans tidigare konst och hans litterära verk var av en sådan karaktär att han omöjligen kunde presenteras som en representant för det nya Tyskland. Snarare var hans verk perverst och degenererat.

Ganska snart skulle han också bittert ångra att han försökt vara inställsam i sitt konstnärliga skapande. I juni 1935 mottog Schlichter en skrivelse från Rikskammaren för litteratur där man sade sig av hans skrifter ha fått intrycket att han inte ”besitter den karaktärsmässiga lämpligheten för ett kulturskapande yrke”. Och i oktober samma år erhöll han vad som i praktiken var ett yrkesförbud som skribent.

Under åren 1932–36 är Rodolphe och Speedy bosatta i den lilla staden Rottenburg am Neckar i sydvästra Tyskland. Där utsätts de för diverse trakasserier; bland annat kastas en stor sten in genom fönstret i det rum där Speedy ligger och sover. Egentligen föga förvånande; två så okonventionella människor som Rodolphe och Speedy måste ha varit näst intill omöjliga i en småstadsmiljö. De väljer därför att flytta vidare till Stuttgart. Men även där finns ögon och öron som iakttar och lyssnar.

I november 1938 arresteras Rodolphe efter en angivelse och placeras i undersökningshäkte med besöksförbud. Han anklagas för ”koppleri” och mera allmänt för en ”onational­socialistisk livsföring”. Bakgrunden är att två unga katolska jurister vid denna tid är inneboende hos dem.

Efter tre månader i häkte försätts Rodolphe på fri fot. Han är påtagligt märkt av händelserna och befinner sig nu på fullständig kollisionskurs med den nationalsocialistiska regimen. Han skriver senare en novell med titeln ”Mannen som inte skrattade”, där han skildrar den klaustrofobiska känslan av att på oklara grunder vara iakttagen och övervakad. Senare skulle han skriva till George Grosz att berättelsen ger en bild av ”hur vårt livsrum var beskaffat i Tredje riket”. Rodolphe och Speedy anträder färden in i den inre emigrationen och övervintrar under knappa omständigheter fram till slutet av det nationalsocialistiska herraväldet. Speedys favorituttryck vid denna tid är att ”människan blir alltmer suspekt”.

Sedan 1939 är de båda bosatta i München. Någon gång under krigsåren, förmodligen 1942, skriver Schlichter en text om Karl May där han brutalt gör upp med idolen från sin ungdom: både författaren själv och dennes hjälte Old Shatterhand. Den senare beskrivs som en hjälte made in Germany som besitter alla de karaktärsdrag som gör det så svårt för alla jordens invånare att fördra det tyska folket. Allt vad som dunkelt föresvävade fantasten från Radebeul sägs dessutom nu ha blivit verklighet: ”Det frö han sådde slog rot och utvecklade blodiga frukter.” En sådan text kunde naturligtvis omöjligen publiceras under krigstid, men inte heller efter kriget gjorde Schlichter något försök att publicera den. I ett brev till Ernst Jünger från 1950-talet talar han om 1800-talet som ett ”på andligt djävelskap rikt sekel”, och nämner i samma andetag Wagner, Nietzsche och May: Siegfried, Zarathustra och Old Shatterhand – ”alla tre tyska (speciellt saxiska) företeelser”.

Både Rodolphe och Speedy var storläsare, och ofta tycks de båda ha läst tillsammans. Grosz skrev om sin vän: ”Han är en av de mest belästa konstnärerna, med ett näst intill encyklopediskt vetande.” Till Rodolphes favoritförfattare hörde Sten­dhal, Oscar Wilde och Joseph Conrad. Och om Speedy heter det i ett brev från 1942 att hon är ”för närvarande intensivt sysselsatt med filosofi”, i form av det klassiska kinesiska och försokratiska tänkandet, men även ”de nyare amerikanska systemen” tilldrar sig hennes intresse.

Efter krigsslutet 1945 framträder Schlichter som en stridbar kritiker av den abstrakta konsten. Han tar nu starka intryck av surrealismen och återknyter kontakten med Grosz, som han också träffar när denne för första gången sedan 1933 besöker Tyskland. Den gamla vänskapen visar sig bestå, men Schlichter menar sig också kunna konstatera att livet i USA inte har gjort Grosz något gott. Han noterar dock till sin belåtenhet att Grosz numera tar avstånd från den form av konstnärlig samhällskritik som han bedrev under 1920-talet. En sådan, menar Schlichter, är dessutom inte längre möjlig: ”Den förutsätter ett liberalt samhälle och det har vi inte längre.” I början av 1955 insjuknar Schlichter i magcancer och avlider i maj samma år. Hans sista färdigställda målning bär titeln Strandliv vid Styx. Stranden är befolkad av diverse märkliga gestalter, kulturskymning råder, den rena civilisationen har anträtt sitt herravälde.

Några veckor efter Rodolphes död skriver Speedy till en gemensam vän: ”Vårt liv tillsammans var bra, meddelsamt, rikt, ömt. Alltid öppna gentemot varandra såg vi så gärna varandra i ögonen. Vilken hemlighetsfull förbundenhet!” Speedy överlevde Rodolphe med nästan exakt två decennier; hon avled i början av mars 1975.

Historien om Rodolphe och Speedy kan tyckas som gjord för en litterär gestaltning. En sådan föreligger också sedan ett par år i form av Florian Havemanns omfångsrika roman Speedy – Skizzen (2020). Författaren är son till den östtyske dissidenten Robert Havemann. Han har tidigare utgivit en diger familjehistoria, som väckte en hel del rabalder när den kom. I romanen sitter huvudpersonen, konstnären Schlechter (!), i undersökningshäkte strax utanför Berlin, och han då tänker tillbaka på sin hustru Speedy och gör anteckningar om deras liv tillsammans. Romanen har förstås ett verklighetsunderlag, men fyller också ut historien rikligt med fantasins hjälp. En nyckelreplik i romanen är när Speedy säger till sin make: ”Jag kommer att ha alla friheter och du inga. Inte som man, bara som konstnär kommer du att vara fri, men jag kommer att vägleda dig även i din konst.” Men det måste betonas att man inte finner vägen till verklighetens Rodolphe och Speedy via Havemanns roman.