Han dansade inte i takt med sin tid

Anthony Powell tog sin fru, Lady Violet, under armen och klev in i Café Royals matsal. Han ångrade sig omedelbart. De hade inte besökt den eleganta viktorianska restaurangen på Regent Street sedan kriget bröt ut. Men nu, i september 1941, hade Powell fått befordran till den militära underrättelsetjänstens sambandskontor. Han hade svidat upp sig i sin ärvda mässdräkt, med ståkrage och mässingsknappar.

Vid ett bord på andra sidan rummet satt Eric Blair, mer känd under pseudonymen George Orwell. Vad värre var, han delade bord med Inez Holden, god vän till Powells. Det var oundvikligt att Holden skulle presentera dem.

Powell, som beundrade Orwells böcker, var övertygad om att Orwell, som alltid iförd sjaskig tweedkavaj och säckiga flanellbyxor, skulle avsky hans snobbiga uniform: ”Det var, i hans ögon, utan tvekan illa nog att alls vara officer; att dessutom vara utstyrd i den här pretentiösa paraduniformen, samtidigt militaristisk och förhållandevis prålig, skulle förvärra försyndelsen att tillhöra en dum och brutal kast”.

Förlägen klev Powell fram. Orwell ögnade honom.

”Spänner man fast de där byxorna under stöveln?”, frågade Orwell med ”avsevärd ömhet”.

Det gjorde man, försäkrade Powell.

”Det är det verkligt viktiga”, nickade Orwell allvarligt.

”Naturligtvis.”

”Du håller med om det?”

”Givetvis.”

”Jag brukade själv bära byxor som man spände under stöveln”, fortsatte Orwell med nostalgisk längtan.

”I Burma?”

”Du känner till att jag tjänstgjorde i poliskåren där? Inget i livet ger samma känsla som att ha de där resårerna under fötterna.”

”Han är den ende tory jag någonsin tyckt om”, skulle Orwell säga några år senare. På Orwells begravning 1950, var det Powell som valde psalmerna.

Powell och Orwell verkade i mycket vara varandras motsatser. Orwell var 1941 etablerad som en radikal, om än självständig, röst. Powells umgänge återfanns oftare i Burke’s Peerage and Baronetage och Burke’s Landed Gentry än i telefonkatalogen. Han var gift med den femte earlen av Longfords tredje dotter. Politik intresserade honom inte i någon större utsträckning och de radikaler som hade ersatt esteterna när engelskt tjugotal gått över i trettiotal, betraktade han som pretentiösa tråkmånsar, eller som tacksamma föremål för roande minikarikatyrer i sina romaner:

”Han studerade esperanto (eller, möjligen, ett av de mindre kända konstgjorda språken), var tidvis vegetarian och förespråkare för decimalsystemets införande inom myntväsendet”

Orwells uppenbarelse var Ferlinsk i sin skraltiga sjabbighet. Powell lät sy upp sina kostymer. Han levde inget bohemliv och hade i tio år skött ett vanligt arbete hos förläggaren Duckworth: ”Jag brukade tömma bläckhornen, intervjua omslagstecknare, hantera galningar, den sortens saker”. De fem romaner Powell publicerat mellan 1931 och 1939 påminde mer om Evelyn Waughs tidiga berättelser, än om Orwells Hyllning till Katalonien eller Vägen till Wigan Pier. De bar inte på någon ambition att förbättra världen, snarare att förströ den.

Men det fanns likheter. Powell och Orwell låg vid Eton samtidigt, även om Powell inte mindes honom från skoltiden. Orwell, alltid exakt, beskrev sin bakgrund som ”lägre-övre-medelklass” med en far som var kolonialtjänsteman. Powells far var överstelöjtnant i The Welch Regiment, långt ifrån prestigefyllda förband som the Life Guards, the Grenadiers och the Household Cavalry. Orwell skulle antagligen ha placerat honom i övre-övre-medelklass. Knappast en avgrundsdjup klyfta. Att de kunde finna varandra över en mässdräkt antyder att de också delade en viss dandyism, i Orwells fall uttryckt i stilfull sjaskighet. Och så hade de båda ett kärleksfullt förhållande till sin gemensamma kultur.

Samma år som mötet på Café Royal inträffade, skrev Orwell essän ”Lejonet och enhörningen”, där han försöker definiera det engelska:

”Klappret av träskor i Lancashires bruksorter, lastbilarnas fram-och-tillbaka på Great North Road, köerna utanför arbetsförmedlingarna, skramlet av kulspelen i Sohos pubar, gamla nuckor som cyklar till nattvarden genom höstmorgonens dimma – allt detta är inte bara fragment, utan KARAKTÄRISTISKA fragment, från den engelska scenen.”

Den engelska civilisationen, skriver Orwell, ”är på något sätt sammanflätad med stadiga frukostar och dystra söndagar, rökiga städer och slingrande vägar, gröna fält och röda brevlådor.” Man kan tycka vad man vill om detta, men ”det är DIN civilisation, det är DU”, ”Njurtalgpastejerna och de röda brevlådorna har tagit sig in i din själ”, slår Orwell fast och räknar upp en rad andra engelska särdrag: Engelsmän älskar blommor, hyllar snarare sina militära förluster än sina militära segrar, respekterar lagen och vägrar att ta utlänningar på allvar.

Anthony Powell var visserligen noga med sina walesiska rötter. Han var särskilt stolt över förfadern Rhys ap Gruffydd, som styrde större delen av södra Wales under 1100-talet, och insisterade på att hans namn skulle uttalas på walesiskt vis: Powell ska rimma på Noël, inte towel. Men ingen kan läsa Powell, utan att finna samma förmåga att se det engelska, som Orwell ger uttryck för i Lejonet och enhörningen”. Det är inte för inte som Powell, mot sin vilja, ofta beskrevs som en engelsk Marcel Proust. Enligt Evelyn Waugh med den avgörande skillnaden att Powell var ”mer realistisk och mycket roligare” än originalet.

Av Anthony Powells tolvromanssvit A Dance to the Music of Time, publicerad under tjugofyra år med början 1951, finns bara de två första delarna, En fråga om uppfostran och Köparens marknad, översatta till svenska. De är sedan länge utgångna. Det är ett svårbegripligt förbiseende av en litterär gärning som kräver att man går tillbaka till Dickens eller Trollope för att hitta en motsvarighet. Möjligen har det att göra med vad en av Powells romanfigurer, X Trapnel, konstaterar: ”Att läsa romaner kräver nästan lika mycket talang som att skriva dem”.

Att Powell hade talangen att skapa ett verk, unikt för 1900-talet, var ingen självklarhet. Efter Eton och tre år av studier i historia vid Balliol, Oxford, tydde inte särskilt mycket på det. Det mest anmärkningsvärda med hans studietid var att han lyckades gå sida vid sida med en lång rad blivande storheter – förutom George Orwell, bland andra Cyril Connolly, Brian Howard och Harold Acton – utan att redan då knyta fasta band till dem. Graham Greene, student vid Balliol samtidigt som Powell, talade han med en gång.

Kulturen på Balliol var sådan att man inte lade sig i vad andra hade för sig, konstaterade ensambarnet Powell, med gillande. Möjligen borde någon ha lagt sig i vad Powell ägnade sig åt, för när han sluttenterade 1926 blev resultatet ett svagt tredje klassens betyg.

Powell flyttade till London och började arbeta hos förläggaren Duckworth. Han rörde sig i utkanterna av den blandning av bohemer och överklass som utgjorde the bright young things, var bekant med Evelyn Waugh, vars första bok – en biografi över prerafaeliten Dante Gabriel Rosetti – han förlade, men var fortfarande skicklig på att hålla distansen. I två år bodde han i en lägenhet omedelbart ovanför författaren E M Forsters. Forster skickade honom en gång några ursäktande rader, när han hade hantverkare i sin lägenhet, men, som Powell lakoniskt konstaterar i sina memoarer, ”vi träffades aldrig”.

Att Afternoon men, Powells första roman, alls kom till, beskrev han mer som en oundviklighet, än som resultatet av brinnande ambition: i slutet av tjugotalet i London ”var verkligen varenda läskunnig ung man i färd med att skriva en roman”. Fram till 1939 skrev Powell ytterligare fyra romaner. Han gjorde sig ett namn, men ingen av romanerna blev en riktig storsäljare. Ett skäl var antagligen att Powell inte följde den litterära strömmen, som rörde sig från tjugotalets opolitiska lätthet bland överklass och övre medelklass till politisk radikalitet och engagemang i lägre samhällsklasser. Man anar författaren bakom en av personerna i Dance-sviten, Hugo Tolland, när en släkting påpekar att Hugos poserande som estet är helt ute på trettiotalets universitet och svaret blir:

”Käre du, jag älskar att vara OTIDSENLIG. Jag avskyr allt det här bjäbbandet om politik. Jag önskar att jag hade levt på TJUGOTALET, när människor var UNDERHÅLLANDE.”

Att Powells tidiga produktion står sig så väl litterärt, beror antagligen på att han inte drogs med av tidsandan. Istället utvecklar han en klar och alltmer förfinad egen stil.

I den kanske bästa av Powells förkrigsromaner, From a View to a Death publicerad 1933, finns en subtil humor som få samtida kan tävla med. Handlingen är förlagd till den engelska landsbygden och i en scen råkar en lokal lantjunkare med nietzscheanska övermänniskoideal, Mr Passenger, överraska major Fosdick i hans hem. Major Fosdick är urtypen för en country gentleman, om man bortser från att han har för vana att i avskildhet klä sig i en svart, paljettbeströdd aftonklänning och en elegant bredbrättat damhatt, innan han slår sig ned, med pipan under mustaschen och favoritboken Through the Western Highlands With Rod and Gun.

Att stöta på Major Fosdick i den utstyrseln skakar Mr Passenger i grunden:

”Genast, trots vintervädret, badade Mr Passenger i svett. Med brutal plötslighet blev han medveten om det faktum att han befann sig i en av de där situationerna då det är nödvändigt att inte förlora fattningen.”

Mr Passenger har egentligen kommit för att förhindra bröllopet mellan sin äldsta dotter och Major Fosdicks yngste son, men all hans kraft går åt till att inte låtsas om majorens klädsel. När han åker därifrån har han visserligen löst en gammal tvist om jakträtten på North Copse, men inte ett ord har blivit sagt om bröllopet:

”Han överväldigades av en känsla av misslyckande. Han hade inte varit situationen mogen. I egenskap av övermänniska hade han svikit sig själv.”

Konstnären Zouch, bokens andre övermänniska och egentlige huvudperson, faller i näst sista kapitlet oceremoniellt av en häst, innan rävjakten ens börjat, och dör.

Trots att From a View to a Death behandlar ett välkänt tema i en välanvänd miljö, har den ett alldeles eget anslag. Det är inte Wodehouses oskyldiga idyll, men inte heller Waughs drivna absurditet. Komiken saknar yviga gester och att, utan dramatik, ta livet av huvudpersonen på bokens sista sidor, ger en aning om Powells originalitet och mod.

Att skriva romaner, sade Powell, kräver ett slags ”inre lugn”. Det var omöjligt för honom att kombinera författarskap med krigstjänstgöring. Det skulle dröja tolv år mellan Powells sista förkrigsroman, What’s become of Waring, och den första delen av A Dance to the music of Time. Men sakta börjar en ny romanidé växa fram:

”Jag hade funderat över möjligheten att skriva en roman som bestod av ett ganska stort antal volymer, exakt hur många gick inte att bestämma från början. En lång serie verkade innebära alla möjliga slags fördelar, bland annat att man skulle slippa att vart och vartannat år återanställa samma skådespelare och statister som hängde vid ens kreativa fantasis sceningång i väntan på arbete. Istället för att sparka hela rasket när en kort säsong var över – och vara så gott som säker på att åtminstone en eller två av de mer ihärdiga skulle återvända för att söka jobb på nytt, om inte det här året eller nästa, så om ett decennium – skulle man kunna förlänga själva föreställningen, få skådespelarna att arbeta längre och hårdare för i stort sett samma kreativa kostnad, utspridd över en längre period […].”

Titeln A Dance to the Music of Time är hämtad från en målning i the Wallace Collection av den franske sextonhundratalskonstnären Nicolas Poussin. Precis som målningen är Dance-sviten ett försök att skildra livets rituella dans, dess obrutna flöde. När svitens sista del, Hearing Secret Harmonies, går i tryck 1975 har en växande och närmast beroende skara läsare följt berättaren Nicholas Jenkins från barndomen under första världskriget till det tidiga sjuttiotalets gråindustriella, frasradikala, sönderfallande England. Egentligen för att främst upptäcka, i Powells egna ord att ”inget någonsin förändras: att vad som nu serveras i en påstått annorlunda form, i själva verket är exakt samma sak som man var bekant med som barn.”

Powell underströk att sviten inte var en nyckelroman, men spaltmeter har ägnats åt att identifiera mer eller mindre kända britter bakom bokens artistnamn. Berättaren Jenkins är själv intill förväxling lik Powell: Den första delen utspelas på en privatskola som inte nämns vid namn, men är Eton. Jenkins är ensambarn och hans far är en lätt manodepressiv officer, vars kommenderingar tvingar familjen att flytta runt. Så såg även Powells barndom ut. Han studerar vid vad som uppenbart är Oxford, ger sig in i den litterära världen och sniffar under en kort period i filmindustrins utmarker, allt i likhet med Powell. Han gifter sig med en lady, engagerar sig i litterära tidskrifter, skriver biografier över bortglömda 1600-talsbritter, tjänstgör under kriget i Wales, Nordirland och i den militära underrättelsetjänsten. Powell gör detsamma. Efter kriget flyttar Jenkins ut på landet. Precis som Powell.

Trots att Nicholas Jenkins i den meningen är lätt att sätta ett ansikte på, är han antagligen en av världslitteraturens mest anonyma berättare. Vi får inte veta särskilt mycket om hans privatliv och ingenstans på de närmare 3000 sidorna finns en beskrivning av hur han ser ut. Precis som Powell är Jenkins däremot en skicklig och distanserad betraktare. Han är, som en recensent uttryckt det, ”varken visionär eller voyeur, utan observatör”.

En av de gånger då Powell motvilligt kommenterade de ständiga jämförelserna mellan Dance-sviten och Prousts À la recherche du temps perdu, var det just detta han tog fasta på: ”den avgörande skillnaden är att Proust är en enormt subjektiv författare, som har en särskild genialitet för att beskriva hur hans berättare känner. Jag, å andra sidan, berättar egentligen bara ett minimum av vad min berättare känner – bara tillräckligt för att hålla historien igång – av det skälet att jag inte har någon talang för den specifika formen av att blotta sig själv.”

Det är Jenkins förmåga som distanserad observatör som bär hela sviten, för en av märkligheterna med A Dance to the Music of Time är att den inte har någon egentlig handling.

Det Powell ville var att så realistiskt som möjligt beskriva ett liv och en värld som kanske inte är det liv och den värld vi faktiskt lever i, men en mycket nära avbildning. Och precis som den verkliga världen, är Powells värld både självspelande och i viss mån oförutsägbar. Finns ett tema är det mötet mellan makten – som i näringsliv, politik och militär – och fantasin – som i konst, musik och litteratur. Men saker händer. Människor träffas. Relationer uppstår. Gårdagens möten sätter ramarna för dagens.

Powells värld påminner på sätt och vis om Tolkiens: den är sin egen helhet. Men det är en realistisk fantasivärld och till skillnad från Tolkien vågar Powell låta sitt persongalleri utvecklas efter egen logik. Det innebär inte att han slarvar med detaljerna, tvärtom. Det finns snarare en petighet i Powells omsorg om detaljer, som också tog sig uttryck i ett passionerat intresse av genealogi. Hans litteraturrecessioner avslutades ofta med ett stycke som korrigerade felaktiga personuppgifter:

”Noten på s. 90 ska lyda Lady Diana Bridgeman, inte Bradford, Prinsessan de Caraman-Chimay på s. 340, densamma som på s. 559, föddes Hennessy, inte Hamilton; hunden som uppträdde i ’La Dolce Vita’ tillhörde Iris Tree, inte Miss Taffy Rodd.”

Efter sitt giftermål med Lady Violet Pakenham fördrev Powell ”många lyckliga timmar med att klättra runt i hennes familjeträd”, som Times uttryckte saken. Han sågs ofta tumma i Burke’s Peerage, Baronetage and Landed Gentry. Allt detta, i kombination med att Dance-sviten utspelas i stort sett uteslutande i övre medelklass och överklass, gjorde att han ofta anklagades för att vara snobb. En recensent menade att romansviten borde heta ”A Dance to the Eton Boating song”, eftersom alla personer i den verkar ha gått vid Eton.

”Om det fanns en ’Burke’s Bank Clerks’, skulle jag köpa den”, var Powells försvar. Det var antagligen ingen överdrift, för Dance-sviten är egentligen ett levande släktträd med över 300 personer som alla, på ett eller annat sätt, hänger ihop. Precis som i genealogi hålls intresset vid liv med en kombination av mästerligt skvaller och skrupulös ordning.

De tre delar av Dance-sviten som behandlar andra världskriget, kanske de bästa i hela serien, är värda att läsa parallellt med Evelyn Waughs trilogi från samma period, Sword of Honour. Trots de uppenbara likheterna, visar de hur olika Waugh och Powell var som mogna författare. Waugh bygger sina romaner arkitektoniskt. Powells romaner får snarare sin form genom organisk växt. Där andra författare gestaltar färdiga idéer, lägger Powell istället kraft på så exakta observationer som möjligt, som när han beskriver vilken social roll som tillskrivs generaler:

”Ju mer man hade med dem att göra, desto mer utvecklade man vanan att behandla generaler som representanter för det motsatta könet; mer precist som damer i aktningsvärd ålder, som av det skälet förtjänade extra artighet och uppmärksamhet; rent av till den grad att deras minsta nyck krävde uppmärksamhet. Det gällde särskilt om man var ute i det fria med en general.’Se så, Sir, ta den sista smörgåsen, ni’ sade man, eller ”Sitt på min regnrock, Sir, gräset är ganska vått.'”

Genom hela berättelsen saknas känslan av att röra sig mot en förutbestämd slutpunkt. Vissa personer får aldrig en avgörande roll, andra växer oväntat. Många dör, utan att deras död har någon uppenbar mening för dem som överlever, eller för läsarna.

Men alla personer man möter är levande: Lady Molly Jeavons, som håller kulturell salong där hennes mystiskt tråkige man Ted serverar drinkar. Den alkoholiserade och lugubre butlern Smith, som dör av blodförgiftning efter att ha blivit biten av Lady Mollys schimpans Maisky (döpt efter den sovjetiske ambassadören), i slagsmål om ett kex. Professor Sillary, som godmodigt intrigerar från sin lya i universitetet och som ryktas ha tentakler såväl i fackföreningsrörelsen som i Vatikanen. Industrimagnaten Sir Magnus Donners, ryktesvis voyeur och med en oklar bakgrund, möjligen skandinavisk. Sektledaren Dr Trelawney och spådamen Mrs Erdleigh, radikalen JG Quiggin, den självförbrännande författaren X Trapnel, den dödsbringande skönheten Pamela Flitton och Jenkins farbror Giles, som skulle kunna vara en prototyp för den moderna, kränkta människan.

Farbror Giles går genom livet, övertygad om att hans kroniska misslyckande beror på att han, till skillnad från alla andra, saknar ”kontakter”. En självutnämnd vänsterman, som aldrig låter det komma i vägen för andra klavertramp: ”Jag gillar den där lille mannen de har i Tyskland nu”, kan han plötsligt utbrista i mitten av trettiotalet. Eller general Conyers, den ärrade militärhjälten som fördjupat sig i psykoanalys och frikostigt delar med sig av sina teorier:

”’En släng av överdriven narcissism […]? Hans far?’
’Död.’
’Vad gjorde han?’
’Tillverkade konstgödsel, tror jag.’
’Gjorde han… sade Generalen. Gjorde han…’
[…]
’Hursomhelst’, sade Generalen,’akta dig för att överkompensera. Det har varit roligt att berätta den där historien om Widmerpool för någon som kan förstå omständigheterna. Har själv inte riktigt bestämt mig för vad det handlar om än. Jag har en långsam reaktiv snabbhet. Ingen tvekan om saken. Lika bra att inse sina egna begränsningar. Kan inte undvika att undra över den hämmande kraften av incestbarriären, dock – bland annat.'”

Generalen analyserar i detta fall den mest fulländade av Powells skapelser. En perfektion av något samtidigt skrattretande och blodisande: Kenneth Widmerpool.

Widmerpool dyker upp redan i svitens första volym, som en udda skolpojke, för alltid märkt i sina kamraters ögon på grund av att han burit en rock som i något avseende – ingen minns längre vilket – avvikit från normen. Men i takt med att sviten utvecklas når Widmerpool – till Jenkins, och ibland, anar man, även till Powells, förvåning – allt högre höjder. Han slår sig fram i näringslivet, blir Jenkins överordnade under kriget, når framgång i politiken, för att slutligen, på tolfte delens sista sidor, möta döden i en radikal sekt.

Widmerpool är en av litteraturens verkliga superstjärnor – en komplex skapelse av löjeväckande, vardaglig ondska. Ett monster som är svårt att ta på allvar, men som varje gång man skrattar ut honom, bidar sin tid och får sista skrattet. Powell kände till slut att inte ens han hade kontroll över Widmerpool: ”I viss mening måste man erkänna att Widmerpool har tagit över… mer kanske än i en utsträckning jag skulle ha önskat.”

Widmerpool är en slags hegeliansk världsande som obevekligt rör sig genom tiden, med tiden. En pragmatisk nyttomoralist, utan intresse för något eller någon han inte har användning för, helt i avsaknad av heder, värdighet och stolthet.

Humorn i Dance-sviten är lågmäld och förutsätter att man byggt upp en relation till personerna. Då och då finns enstaka, enklare skämt, som när Captain Biggs hänger sig i cricketpaviljongen och Captain Soper empatiskt utbrister ”och han som var så förtjust i sporten”, men svitens ton är snarast sorgsen, utan att vara sentimental.

Och precis som historien löper på, utan egentlig handling, slutar den, utan egentligt slut. Vi blir inte sittande med ett färdiginslaget paket. Vi får ett öppet liv istället. En tät väv av personer och relationer som fångar över femtio år av engelskt 1900-tal.

”Att bli gammal känns som att bli allt hårdare straffad för ett brott som man inte har begått” konstaterar vivören Dicky Umfraville i Dance-sviten. Från det att han fyllde 70 publicerade Anthony Powell sina memoarer i fyra delar, tre dagböcker, två samlingar litteraturkritik och ytterligare två romaner.

Han dog, 94 år gammal, i sitt hem, The Chantry, i Frome, Somerset, den 28 mars 2000. Det var nästan exakt 50 år sedan hans gode vän George Orwell gått bort.

JOHAN HAKELIUS