En fransk markis fångade det ryska

Bilden av den ryska verkligheten som utländska resenärer har förmedlat genom seklen är förbluffande entydig. Vad främlingen mött är ett totalitärt land, med en undergiven befolkning som lever i ständig skräck för att fängslas, förvisas eller mördas av överheten. Om man vill få en förståelse av det Ryssland som brukar betecknas som ”evigt” spelar det därför mindre roll om skildringen man väljer är från 1600-talet eller från senare tid.

Skall man läsa endast en bok i ämnet är La Russie en 1839 (1843) av den franske markisen Astolphe de Custine (1790–1857) ett gott val, kanske det bästa. Den är enligt min mening oöverträffad som vittnesbörd om det ryska enväldet. Custine var ingen kännare av landet och tillbragte bara fyra sommarmånader där 1839. ”Offer brukar bli skarpa iakttagare”, noterade Isaiah Berlin apropå de Custine. Och markisen var, när han anträdde sin resa till Ryssland, verkligen ett offer: för revolutionsterrorn (som gjorde honom både fader- och farfaderslös); för en sexuell läggning vilken utlöste en skandal jämförbar med den som sjuttio år senare drabbade Oscar Wilde; samt offer för en bristande skönlitterär talang som aldrig gav honom den ställning på parnassen han så hett eftertraktade.

Astolphe de Custine var medveten om sina tillkortakommanden som skönlitterär författare och sedan han i mitten av 1820-talet stötts ut ur den societet han av födsel tillhörde ägnade han en stor del av sitt liv åt resor. Det han inte lyckades förverkliga på litteraturens område uppnådde han på reseskildringens. Efter att ha publicerat några skisser från ungdomsresor till Schweiz, Italien, England och Skottland, företog han 1831 en resa till Spanien. Boken kom ut 1838 och fick så bra kritik att de Custine snart insåg vad han bäst borde använda sin gåspenna till.

Det var ingen fiende av Ryssland som sommaren 1839 anlände till S:t Petersburg, tvärt om – markisen var en övertygad aristokrat och revolutionsmotståndare, som i Ryssland hoppades finna den aristokrati som inte längre fanns i Frankrike.

Men när han återvände hem var det med en stark tro på de demokratiska institutionerna: ”Jag lämnade Frankrike uppskrämd av excesserna i en vantolkad frihet, jag återvänder hem övertygad om att det representativa sättet att styra, om än inte det moraliskt mest fulländade, ändå måste betraktas som det klokaste och måttfullaste styrelseskicket.”

Däremellan låg fyra månader i Ryssland och en omskakande upplevelse av det imperium som med järnhård hand styrdes av tsar Nikolaj I, ”Europas gendarm”.

De Custine skrev dagbok om Ryssland och tvingas gömma anteckningarna för att den som utsetts till hans ”resesällskap”, det vill säga spion, inte skulle komma underfund med resans egentliga syfte: att skriva en bok. Annars väntade Sibirien, som fyllde de Custine med fasa.

Hans blick är vaken och oförvillad. När han förskräcks över vad han ser i ”detta dekorerade träsk, denna reveterade sankmark”, gör han det delvis i egenskap av att vara en fransk aristokrat som hamnat i den europeiska periferin. För det mesta reagerar han dock helt enkelt med sund förvåning på det han upplever: den rigorösa tullkontrollen (nästan alla hans medhavda böcker konfiskerades), misstänksamheten mot utlandet (samtidigt som man efterapar allt utländskt), föraktet för det enskilda människolivet, den ständiga skräcken hos ryssen (som ”inte kan le med ögonen och munnen samtidigt”), den offentliga lögnen (”att ljuga är här detsamma som att försvara tronen, att tala sanning – att underminera samhällets grundvalar”), hemlighetsmakeriet kring olyckor, mord etcetera, (”barn, vänner, släktingar går under – och ingen vågar gråta”), det totala godtycket i förvaltning och styre, de eländiga vägarna, fylleriet, smutsen.

Censuren är löjeväckande, och förebådar den som senare kom att råda i Sovjetunionen och i Putins Ryssland. Kulturen skall vara sedelärande och optimistisk. Inget utländskt inflytande får uppvisas på teaterscenen, och den svarta färgen tillåts inte dominera över den vita i scenografin.

Det som gör de Custines bok verkligt betydande är dock inte i första hand blicken för signifikanta och/eller absurda detaljer utan hans förmåga till analys: ”Ryssland är ett fasadernas land”, en ”enorm teatersalong, där alla i logerna bara intresserar sig för vad som händer bakom kulisserna.” Huvudstaden S:t Petersburg beskrivs som ”ett militärläger förvandlat till stad”, där allt kretsar kring kejsaren, hovet och militären.

En av de Custines mest tänkvärda funderingar rör det tredje ståndet – en social kategori som saknas i Ryssland. Landet består av godsägare och livegna, och båda kategorierna är lika ofria: ”Husbonden kan kallas fri bara för att han själv har slavar.” I själva verket är ingen fri i Ryssland; också tsaren är ofri och lever i ständig skräck – för sitt folk, för revolutionen. I den ryska aristokratin ser de Custine bara en klick anpasslingar som svärmar kring tronen.

En medelklass skulle enligt de Custine kunna skapas ur köpmannaståndet, men de är så fåtaligt att det saknar inflytande: alla köpmän och fabrikanter är dessutom tyskar! Ändå är Rysslands framtida öde avhängigt av denna nya samhällsklass. Det var en insikt som delades av förrförra sekelskiftets liberala reformpolitiker, som såg skapandet av en bourgeoisie som förutsättningen för att stoppa proletariatets frammarsch.

Eftersom Ryssland behövde bättra på sitt dåliga rykte i Europa fick de Custine bästa tänkbara bemötande under resan och togs till och med emot av tsaren. När boken kom ut väckte den därför bestörtning vid ryska hovet. Den belades med importförbud och fick inte ens omtalas, och en omfattande kampanj igångsattes för att gendriva de Custines påståenden. Skribenter städslades av den tidens FSB, motskrifter författades och trycktes – givetvis på franska och i utlandet. Hela det tsaristiska propagandamaskineriet mobiliserades för att bekämpa ett verk som officiellt inte existerade!

Resultatet blev det förväntade. Trots att alla som beställt boken från Paris beordrades returnera sina exemplar lästes den i vida kretsar. Den framstående liberalen Alexander Herzen betecknade den som ”den tveklöst intressantaste och klokaste som skrivits om Ryssland av en utlänning”. Han menade att de Custine ”har studerat oss med kärlek och därför inte kunnat låta bli att gissla det som gisslar oss”.

La Russie en 1839 överflödar i själva verket av intressanta och kloka insikter och reflektioner kring det ryska skräckväldet, där härskare och folk är ett: ”Det som skrämmer mig är inte tyranniet självt, utan det faktum att folket har lärt sig älska det.”

Vad som för många Rysslandsobservatörer tar en livstid att begripa – om någonsin – greppade den franske aristokraten på fyra månader.