Kvinnorna som karaktäriserade Weimartiden

Fascinationen inför Weimarrepublikens konst och kultur – dess musik, filmer, arkitektur, design, tänkare och kändisliv – verkar aldrig avta. Det är inte så konstigt. 1920-talet var överhuvudtaget ett årtionde då så mycket hände, och så snabbt, att det har få motsvarigheter i historien. Berlin var en av de mest dynamiska platserna, inte minst symboliskt. Det slutade så abrupt och brutalt där, till skillnad från i exempelvis Paris eller New York. Weimaråren är inkapslade mellan första världskriget och nazisternas makt­övertagande, som ett historiskt preparat. Många känner sig kallade att tolka tiden med facit i hand. Men det var verkligen inte så att allt pekade åt samma håll.

En av våra mest framträdande svenska kännare av epoken är sociologen Carl-Göran Heidegren, som i hög grad har specialiserat sig på de så kallade konservativa revolutionärerna. Det var tänkare som befann sig till höger, grovt sett, och som ibland retroaktivt har fått skulden för den tyska katastrofen. Heidegren har i böcker som Preussiska anarkister (1997, utvidgad upplaga 2016) och Den högra handens tendens (2022) skildrat dessa tänkare på ett sätt som gör dem begripliga för vår tid. Och redan 1993 var han, tillsammans med vännen och sociologen Göran Dahl, redaktör för det legendariska nummer 23 av tidskriften Res Publica, med temat ”Konservativ revolution”.

Heidegrens nya bok, Nära sin nations längtan (Bokförlaget Augusti), speglar Weimaråren genom tre av dess mest berömda kvinnor: dansaren Anita Berber, skådespelaren Marlene Dietrich och den mångfrestande Leni Riefenstahl. Den första är rättså glömd, den andra fortfarande en stjärna och den tredje ökänd för sina filmiska hyllningar till naziregimen. Alla tre är de högst intressanta och, precis som Heidegren flera gånger har visat vad gäller de män han porträtterat, mera sammansatta än de vanligen framställs som.

Berbers dans, med dragning mot det erotiska och makabra, liksom hennes självdestruktiva livsstil, med stora mängder alkohol och droger, låter han spegla den tyska nationens längtan under de första åren efter kriget. Det var år av kaos, kuppförsök och hyperinflation. Dietrich stiger däremot fram under stabiliseringsfasen 1924–1929, samtidigt som den nya sakligheten efterträder expressionismen som den dominerande konststilen. Nu var det amerikanism, ordning och utveckling som gällde. Riefenstahl får spegla krisåren i början av 1930-talet, då gatuslagsmålen mellan röda och bruna tilltar i intensitet och nationalsocialisterna alltmer närmar sig makten. Hon tog steget fullt ut, från ungdomens försök att bli dansare, via sin tid som skådespelare i en serie filmer som kretsar kring bergsklättring, till att regissera den stora propagandafilmen Viljans triumf och dokumentären om Berlin-OS 1936.

Det är briljant att spegla epoken genom dessa tre fascinerande och begåvade kvinnor. För man måste säga att även Riefenstahl var högt begåvad. Rent filmiskt är hennes verk välgjorda, om än för en ond sak. Den kvinnliga friheten utmärkte sig i så hög grad under dessa år att feminisering av samhället sågs som ett lika stort hot eller löfte, beroende på ens egen ståndpunkt, som amerikaniseringen. Den kvinnliga krigsgenerationen påverkades på ett annat sätt än männen. Medan männen mötte fienden öga mot öga och fann en sorts balans i det risktagandet, famlade kvinnorna efter mål och mening och tog sina risker i den sexuella utlevelsen.

Redan i förordet till Res Publica-numret 1993 skrev Heidegren och Dahl att turbulenta epoker bland annat kännetecknas av ”en stark upplevelse av att inövade och invanda begreppsdistinktioner inte längre biter på verkligheten”. Detta gäller i hög grad vår egen tid, och just därför är det så välkommet att få dessa böcker, som förklarar den hittills mest omtumlande av epoker för oss. De som levde då hade varken karta eller facit, och det har vi egentligen inte nu heller. Vi kanske kan lära av deras exempel om hur man orienterar sig i en kartlös terräng?