Pjäser med patos

Bröd och skådespel bjuder – bokstavligen – franska Théâtre du Soleil. Gruppen firar sitt femtioårsjubileum i år tillsammans med en annan jubilar: William Shakespeare, 450 i år. Till honom återvänder Soleils skapare och primus motor Ariane Mnouchkine med Macbeth.

När Théâtre du Soleil tog den gamla krutfabriken La Cartoucherie i Vincenneskogen i besittning 1970 blev Cartoucherie snabbt ett begrepp för teaterentusiaster världen över. Genom alla år har Soleil lyckats befinna sig i ständig förvandling och utveckling vad beträffar repertoar och spelstil. Men den som återkommit dit gång efter annan känner igen sig i mycket: i välkomnandet, värmen och kärleken till publiken, som alltid uppmanas att infinna sig en timme före föreställningens början.

Då är kön redan lång. Så hörs en lång skarp teaterknackning inifrån på porten, och den öppnas av en leende kraftig kvinna med stort, burrigt grått hår. Ariane Mnouchkine är alltid där, hon river biljetterna och minglar med publiken som köper mat och vin för en billig penning före föreställningen och under pausen. Spelplatsen är en stor fyrkantig estrad som tar upp halva teaterrummet, en starkt sluttande gradäng med plats för sexhundra personer tar upp andra hälften. Under gradängen ryms den stora kollektiva sminklogen som publiken är välkommen att titta in i när skådespelarna förbereder sig. Vid sidan av spelplatsen finns ett podium för orkestern, oftast ett stort slagverk trakterat av Jean-Jacques Lemaitre, som varit med från början. Ariane Mnouchkine hävdar att det var ett tragiskt brott för teaterkonsten när man skilde ordet från musiken, de är beroende av varandra.

Om nu detta är sig likt gång från gång så är inget annat det – förutom den djupa solidariteten med alla som utsätts för våld och förtryck. Mnouchkine skapar definitivt politisk teater, skarp i analysen, drastisk och drabbande i utförandet men så långt från plakatteater man kan komma. Men i övrigt skiljer sig föreställningarna drastiskt från varandra vad gäller repertoar och spelstil. Klassiker och nyskrivet – av husförfattaren Hélène Cixous – hämtar i sin framställning inspiration från olika orientaliska teaterformer, från ren akrobatik, från dockteater och stumfilm.

Ariane Mnouchkine började runt 1960 med studentteater i Oxford, där hon långt senare utnämndes till hedersdoktor. Tillbaka i Paris samlade hon ett gäng entusiastiska amatörer och halvprofessionella skådespelare runt sig. Tillsammans utvecklade de en dynamisk och utåtriktad spelstil som omedelbart gav stark genklang. År 1964 bildade de en fastare grupp. ”Vad är det bästa vi vet”, var frågan när de skulle välja namn. ”Solen” sade flera, och så blev det: ”Solens teater”, Théâtre du Soleil. Det stora internationella genombrottet kom med revolutionsdramat 1789, som turnerade flitigt och sågs av en kvarts miljon människor.

Sedan begynnelsen har Théâtre du Soleil skapat en ny produktion ungefär vartannat år. Repetitionsperioderna är långa och under dem lever alla inblandade under självvald och vital, men dock, isolering. Också spelperioderna är långa, med omfattande turnéer världen över.

Ofta skapas föreställningarna utifrån intervjuer och ensemblens egna erfarenheter i samspel med Ariane Mnouchkine och Helene Cixous. När de tog sig an en svit Shakespearepjäser under 1980-talets första år nyöversatte Ariane Mnouchkine själv dramerna till franska. Inför den första, Richard II, skrev hon: ”Det är för att förbereda oss för att berätta om i dag, i kommande stycken, vi konsulterar Shakespeare, mästaren som har de riktiga och exakta verktygen för att berätta om människan lidelser och levnadslopp.” Samtidigt tog hon djupa intryck från orientaliska teaterformer som no, kabuki och bunrako. Det blev ett spännande möte mellan de hårt bundna orientaliska teaterformerna, den engelska renässansen och den egna bångstyriga vitaliteten. Erfarenheterna från mästarens verkstad och Orientens teaterformer tog hon sedan med i föreställningar som L’Indiade av Hélene Cixous, Aischylos Orestien och Molières Tartuffe, där hycklaren blev till islamisk fundamentalist.

Med storfilmen Molière 1978 visade Ariane Mnouchkine att hennes handlag med film är lika självklart som med teater: samma burleskerier och visuella och musikaliska överdåd. Senare har hon gjort filmversioner av några av sina uppsättningar och då handlar det inte om filmade föreställningar utan om nya verk med egen, filmisk integritet.

En av de senaste är Le dernier Caravanserail (Ungefär ”Sista uppehållet under flykten”; premiär 2003, som film 2006). Där skildras i en mängd korta sekvenser den yttersta utsattheten – papperslösa flyktingar som flyr mordiska extremister för att hamna hos krassa människosmugglare vid stängda gränser. Föreställningen bygger på intervjuer. Här är grymheten och girigheten driven till sin spets men då och då anas en strimma av medmänsklig anständighet. Flera av dem som berättat om sina öden spelar med i föreställningen, och i sammanhanget är det värt att påpeka att Ariane Mnouchkine gett fristad åt många papperslösa flyktingar i Cartoucheriet.

Théâtre du Soleis senaste film är Les naufragés du Fol Espoir (ungefär ”De skeppsbrutna på Det galna hoppet”, teaterpremiär 2010 och film 2013). Den tar upp ett ofta återkommande ämne hos Ariane Mnouchkine: hur prestige och politisk enögdhet saboterar samarbeten som krävs för att avvärja katastrofer. Här handlar det om en regissör, fockad från studion Pathé såsom varande för radikal, som grundar en egen studio på vinden till värdshuset Det galna hoppet. Där filmar han en postum, oavslutad historia av Jules Verne: efter ett skeppsbrott strandsätts passagerarna på en öde ö, där de försöker skapa ett nytt samhälle. Upprörda konflikter som inte låter sig lösas fredligt varvas med en stumfilmsinspelning med stora gester och stumt spel, beledsagat av stumfilmstexter, mycket musik, och primitivt skapade stormar, vågsvall och snöoväder. Här blir motsättningarna och de ideologiska striderna ren stumfilmsfars.

Nu aktuella Macbeth har väckt förundran och en hel del skepsis hos publik och kritik. Utifrån frågan hur det kommer sig att ett vackert, väletablerat och allmänt omtyckt par hamnar i en våldsspiral utan ände skapar Ariane Mnouchkine en smart, modern och lite smaklös värld, fjärran från medeltida valv och murar. I öppningsscenen med häxornas profetia dominerar ett raggigt, gråbrunt snår.

De första blodiga planerna smider Macbeth och hans hustru i en vacker rosenträdgård, och i den stora bankettscenen är möblerna av plast. Macbeths sista tillflykt är inte en slottssal utan en bunker, där han stirrar ut ur en minimal glugg innan han dödas. Poängen är att beröva våldet all storslagenhet och avslöja det som det är – motbjudande, vardagligt och sjaskigt.

Spelet är lätt stiliserat med höjd temperatur, masscener och scenbyten snabba med koreografiska kvaliteter. Lady Macbeths sömngångarscen är gripande. Ensam skyggar hon på den stora, nu nakna scenen endast följd av en stark lampa som en medspelare riktar mot henne.