Profetiskt om rysk nationalism

I kölvattnet av Nikita Chrusjtjovs politiska reformer på 1950- och 60-talen föddes en ny litteratur i Sovjetunionen. Som under många historiska övergångsperioder var det poeterna som gick i första ledet och kom att definiera epoken. Jevgenij Jevtusjenko och Andrej Voznesenskij blev symboler för den nyvunna (relativa) friheten och deras dikter trycktes i massupplagor. Inom prosan spelade Vasilij Aksionov (1932–2009) en liknande roll, med böcker som Stjärnbiljetten (1966) och Tomma tunnor (1969). I dessa rappt berättade historier gav han uttryck för ett obändigt frihetsbehov och en längtan efter ett liv som inte förkvävs av regler och påbud.

Med åren blev Vasilij Aksionov alltmer öppet kritisk mot det sovjetiska systemet och fick svårt att publicera sig. År 1980 lämnade han Sovjetunionen och slog sig ner i USA. Med sig i kappsäcken hade han ett manuskript som han inte kunde få utgivet i hemlandet men som omedelbart gavs ut på ryska i väst: en roman med titeln Ön Krim. Den handlar om hur Krim hade utvecklats om den vita sidan hade vunnit inbördeskriget 1918–1920 och ön inte hade integrerats i Sovjetunionen.

Likt många andra som sysslar med rysk historia har jag ofta funderat på hur Ryssland skulle ha sett ut om det inte hade blivit revolution 1917 och landet i stället hade utvecklats längs samma linjer som Västeuropa och USA. Det finns ingen anledning att tro att Ryssland skulle ha varit en blåkopia av västvärlden (det var man inte före revolutionen heller), men med en kapitalistisk ekonomi hade landets öden naturligtvis länkats på ett annat sätt än med en socialistisk. Den stormrika industrifamiljen Nobel hade säkert alltjämt spelat en viktig roll i ekonomin (framför allt vid exploateringen av Sibiriens naturtillgångar, där riskvilligt kapital behövs).

Den gamla ryska överklassen hade bott kvar i sina privatpalats, det internationella jetsetet hade ägt penthousevåningar (à 1 000 000 guldrubler) vid den fashionabla Tverboulevarden och medlemmar av det brittiska kungahuset skulle ha gjort weekendbesök hos sina ryska släktingar för att jaga björn i de ryska skogarna. Ryssland skulle ha varit en del av världsgemenskapen, samtidigt som landet naturligtvis skulle ha behållit många av sina nationella särdrag.

Svaret på mina funderingar, och några andra, ger Vasilij Aksionov i sin roman om Krim, som kom på svenska 1984 i översättning av Lars Erik Blomqvist. I denna kontrafaktiska text är Krim ett eget land, fristående från Sovjetunionen, eftersom de vita styrkorna vann slaget om ön under inbördeskriget. Här lever de gamla adels- och officerssläkterna kvar i högönsklig välmåga, riksduman regerar landet och piazzan i Simferopol (i boken: Simfy) är uppkallad efter general Wrangel, vita arméns och inbördeskrigets hjälte. Allt utspelar sig i ett ”senkapitalistiskt” samhälle, med bullrande motorvägar, Coca-Cola-reklam, modernistiska skyskrapor och allt annat som hör de västerländska samhällena till, på gott och ont. Likheten med Taiwan är uppenbar och avsiktlig.

Ön Krim är ett slags spionroman, med fantastiska, ibland groteska inslag, humoristisk och respektlös. Den är, trots en del longörer, ett skolexempel på bra ”storytelling”, i den angloamerikanska traditionen – och därmed en ovanlig rysk roman.

Huvudpersonen Lutjnikov är chefredaktör för Ryska Kuriren i Simfy, en av världens ledande tidningar. Han är kritisk mot mycket i Sovjetunionen men tycker ändå att Krim bör återförenas med det historiska fosterlandet. Efter skickligt politiskt manövrerande lyckas Lutjnikov få stöd för sin tanke hos 90 procent av befolkningen och riksduman vänder sig till högsta sovjet i Moskva med en begäran om att få upptas i Sovjetunionen som dess 16:e republik. Begäran godkänns, men återföreningen sker inte på det sätt som Krimborna tänkt sig: trots att de ansökt om att få bli en del av Sovjetunionen införlivas ön genom massiva truppinsatser. I den sovjetiska televisionen kallas operationen för en ”militär och idrottslig festlighet under namnet Våren”.

Under ytan av politisk äventyrsroman är Ön Krim en djupt allvarlig bok. Hur kunde detta hända? Hur kunde ett fritt och välmående land välja att frivilligt uppgå i ett annat land, om vilket man visste att det var både ofritt och föga välmående? Hur kunde man inbilla sig att man skulle få en särskild status inom Sovjetunionen när alla dess andra republiker hade berövats sitt oberoende och sin särart?

Aksionov har ett skarpt öga, och hans iakttagelseförmåga inskränker sig inte till det egna fosterlandet. Hans exakta, ofta subtila betraktelser vittnar om god – och illusionslös – insikt också i de västerländska samhällenas struktur. Krim har demokrati, men vad är det för demokrati där den som vinner en rallytävling automatiskt också får politiskt inflytande? (Det är just en rallyseger som gör det möjligt för Lutjnikov att vinna gehör för sitt återföreningsprogram.) Hur är egentligen tillståndet i ett samhälle som är så nedsjunket i materialism, så avpolitiserat och därmed så politiskt naivt att det kan begå en så huvudlös handling som att be om att få uppgå i ett annat land?

Motiven bakom återföreningen är luddigt nationalistiska: Vi är ju ändå ryssar, och Ryssland är ju alltid Ryssland! Livet på Krim är bara en ”temporär evakuering”, medan Ryssland har en historisk mission som vi måste vara delaktiga i! ”Leva ett mätt men innehållslöst liv på mänsklighetens bakgårdar eller ta del i Rysslands messiasmission och därmed i vår tids andliga process” – så formuleras valet.

Dessa tankar har sin motsvarighet i Moskva, där de styrandes imperiedrömmar sammanfaller med Krimrussofilernas (”monarko-bolsjevikernas”) idéer om kommunistväldet som en legitim fortsättning på Tsarrysslands autokrati. Russofilin är parad med öppet förakt för andra folkgrupper. I en kostlig bastuscen, där Aksionovs humor firar stora triumfer, håller en av dessa nakna chauvinister ett så flammande tal om Rysslands storhet och judarnas uselhet att en vital kroppsdel därvid reser sig i stram givakt, som för att understryka det högtidliga i agitatorns ord.

Ön Krim är en rolig, spännande och tankeväckande bok om Västerlandets materialism och politiska naivitet. Den behandlar ett ämne som redan på den här tiden, före perestrojkan och Sovjetunionens fall, började oroa de intellektuella i Sovjetunionen: den tilltagande storryska nationalismen, hyllandet av tvivelaktiga nationella värden, framväxandet av ett slags historisk harmonilära, där arv och kontinuitet är honnörsord.

Vasilij Aksionovs 46 år gamla bok är värd att minnas. En mer profetisk text är svår att tänka sig.