Resa bland ruiner

Staden tömdes helt på sin kristna befolkning. För första gången på 1 700 år är det ingen som håller gudstjänst i kyrkorna i Mosul. I miniatyr är detta vad som sker med den kristna kulturen över hela regionen, om än det sker mer lågintensivt på andra håll.

Mellanösternforskaren Matthew Barber var på plats när Isis tog över stora delar av västra och norra Irak under sommaren. Vi som följde honom på Twitter fick ögonvittnesskildringar från de assyriska och yazidiska byar som övergavs. Barber återgav vittnesskildringar från de flyktingar som strömmade från Nineveslätten och Sinjarområdet. Samtidigt hade världen all uppmärksamhet riktad mot kriget i Gaza. Den etniska rensningen befann sig i medieskugga. Detta var innan USA satte in sitt flygvapen till stöd för det kurdiska regionala självstyrets militär peshmergan. Barber berättade även hur de olika grupperna beskrev situationen på olika sätt. De kristna och yazidiska flyktingarna var livrädda, men de muslimska kurderna var inte alls lika oroliga. ”Skillnaderna i perspektiv mellan de olika grupperna är slående. Hur kan kurdiska muslimer ta det så lätt medan kristna och yazidier darrar med så mycket rädsla, på samma ställe?” skrev Barber på sin blogg. Det kan förklaras som den ingående kunskapen om ett slags giftig personlig fiendskap inriktad på att radera den sort man själv tillhör från jordens yta. ”När du vet att en fiendes svurna syfte är att döda och utplåna dig och din sort – inte bara ta över vissa resurser, utan för att ni bär på ett inneboende fel – utvecklas en känsla av utsatthet som andra, som inte delar den erfarenhet, inte kan relatera till”, skrev Barber.

Jag tänker på Matthew Barbers skildringar från norra Irak när jag läser den danske journalisten Klaus Wivels bok Den sidste nadver (Den sista måltiden).Wivel har rest runt i Mellanöstern och träffat kristna, på Västbanken, i Gaza, Egypten, Irak och Libanon. I stort sett alla kristna han talar med vill bort från regionen. Men det är inte många som vill tala högt om det. De vet att det är förenat med stor risk att vädra sitt missnöje. När som helst kan våldet trappas upp mot de kristna i Egypten och Irak, visar Wivel. Sällan är det fråga om ett statligt sanktionerat våld. Istället handlar det ofta om en folklig vrede mot de kristna. Det räcker med ett rykte om att en kristen man har en relation med en muslimsk kvinna. I flera fall har kristna prästers fruar kidnappats och omvänts till islam, och när kvinnan återvänder går rykten om att hon konverterar tillbaka till kristendomen, något som är förbjudet enligt islam. Resultatet blir ofta att en hel stads kristna befolkning måste flyttas, för dess egen säkerhets skull. De kristna i regionen hamnar mitt emellan förföljelse och diskriminering, menar Wivel. Han menar att vi behöver en ny vokabulär för att beskriva det som drabbar de kristna i Mellanöstern.

Wivel understryker att han själv inte är troende, och att resan handlar om mänskliga rättigheter. Det blir lite av en brasklapp. Kanske behövs den. Wivel möter föreställningen att västvärlden bara försvarar sina trosfränder. Att intresset för de kristna i regionen beror på islamofobi. I Egypten går Wivel på en föreläsning som anordnas av den holländske sociologen Cornelis Hulsman, som även bjudit in salafisten och tv-imamen Muhammad Salah från al-Nour-partiet för att tala. Ju mer Wivel frågar Hulsman om de kristnas situation i Egypten, desto mer bestämt svarar Hulsman att allt är frid och fröjd. ”Som retoriskt lerduveskytte: jag kastade iväg duvorna, han sköt ned dem.” Hulsman menar att det egentliga problemet är islamofober som försöker förstora något som egentligen inte är ett problem alls. ”Nej, man kan inte tala om någon förföljelse av kristna [i Egypten]. Nej. Ett klart nej.”, säger Hulsman. ”Låt inte islamofoberna kontrollera offentligheten. Visa att det hela är mer komplicerat än så.”

Så hur ser det egentligen ut? Är de kristna förföljda? Faktum är att kristna idag är den mest förföljda religiösa gruppen i världen. John L Allen jr beskriver i boken The Global War on Christians hur arabiska kristna idag endast utgör 5 procent av befolkningen i Mellanöstern. För hundra år sedan var siffran 20 procent. Israel är den enda någorlunda trygga staten i regionen för de kristna. Men som Wivel visar har de kristna det knappast särskilt lätt i Gaza och på Västbanken. Den kristna människorättsorganisationen Open Doors listar årligen de 50 länder där förföljelsen av kristna är som värst. Värst är Nordkorea. Men sedan följer nio muslimska länder: Somalia, Syrien, Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Maldiverna, Pakistan, Iran och Jemen. I alla muslimska länder, i princip, är kristna antingen förtryckta och förföljda eller fördrivna. Det handlar inte om islamofobi, utan om dokumenterade fakta. Det är inte heller muslimer utan kristna som förföljs i flest antal länder i världen. Detta enligt Pew Research centers mätningar mellan 2006 och 2012. Den tyska människorättsorganisationen Internationale Gesellschaft für Menschenrechte bedömer att 80 procent av alla som utsätts för religiös diskriminering idag är kristna.

Men Klaus Wivel lyckas verkligen visa fram en komplex bild, även om han motbevisar Cornelis Hulsman. Ja, kristna i de länder han besöker har det ofta svårt. Förtrycket och våldet finns verkligen. Men i flera av de fall han beskriver där kyrkor och kristna attackeras av stora mobbar är det också andra muslimer som erbjuder dem skydd. Bilden är absolut inte entydig. Och i flera länder lider vanliga muslimer under ungefär samma förtryck som de kristna. Shiamuslimer är ofta ännu värre förföljda än kristna av de intoleranta sunnimuslimska extremister som gör livet surt för alla utom dem som anses renläriga. Wivel gör ett bra arbete med att visa nyanserna, och fastnar varken i skönmålning eller islamofob svartmålning.

Men trenden är omisskännlig. I Irak besöker han en begravning. Inget vet exakt varför Abdul Jabar blev mördad. Han blev skjuten av maskerade män utanför sitt hem i Mosul i april 2013. I Sverige har den kristna flykten från Irak fått uppmärksamhet först sedan Islamiska staten tog över stora delar av Irak, men det började långt tidigare. Sedan 2003 har antalet kristna i Irak minskat från cirka 1,5 miljoner till 300 000. Kyrkan som Wivel besöker är halvfull. Den tjocka biskopen Niqodimos Dawood Matti Sharaf har rött skägg och står bredvid Abdul Jabars kista när han håller sin predikan. ”Mördaren är inte den som mördade Abdul Jabar. Mördarna är alla de som fick dem att göra det. Om fem–tio år kommer det inte längre att finnas några kristna i Irak kvar som de kan mörda. När det sker kommer de att mörda varandra istället.”

En något profetisk predikan, med tanke på vad som nu har skett i norra Irak.

Man skulle kunna säga att det finns en förlaga till Klaus Wivels bok. I Från det heliga berget beskriver historikern William Dalrymple hur han reser runt i Mellanöstern för att se hur det står till med kristendomen. Han finner ruiner och lämningar efter regionens döende kristendom överallt. Kyrkor som har byggts om till moskéer, lager, lador eller helt enkelt rivits. Boken gavs ut 1997. Under de 17 år som passerat har mycket hänt. Dalrymples dödsruna över kristendomens öde i dess ursprungsländer är ännu mer aktuell idag, när Islamiska staten upprättat ett kalifat i Irak och Syrien där kristna har att välja mellan att konvertera eller dö. Man skulle kunna säga att Wivel har skrivit en uppföljare till Dalrymples gripande bok. Även om Den sidste nadver saknar samma historiska djup så ger den en välbehövlig fördjupning i ett ämne som tyvärr bara blivit mer aktuellt på senare tid. Wivel ger de kristna i regionen ett ansikte och en röst på mycket läsvärt vis.