Stenarna där barn jag lekt

År 2023 infaller Sveriges ”500:e födelsedag”, hävdade Herman Lindqvist med flera i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet för ett par år sedan. Inlägget fortsatte i uppfordrande ton: ”Knappast något annat historiskt datum under vår livstid bär på samma tyngd.” Nu kan man ifrågasätta både beskrivningen och värderingen. Sverige som land hade redan funnits i 500 år när Gustav Eriksson 1523 valdes till kung i Strängnäs, och när det gäller tyngden i hi­storiska datum blir det väl en fråga om vilka händelser en betraktare finner viktiga och betydelsebärande.

Men oavsett vilka årsdagar man vill fira, så kan det vara av intresse att reflektera över den roll som plats, historia och minne spelar för vår självuppfattning. För att en historisk händelse ska få fäste i det kollektiva minnet och kunna bli föremål för någon form av aktivitet, så måste den knytas till en plats – en plats som kan besökas, bli föremål för firande, dokumentation, dramatisering och så vidare. Strängnäs blir exempelvis en given samlingspunkt för dem som vill högtidlighålla 1523.

Ibland skapas särskilda platser i efterhand för att hålla det historiska minnet levande. Medeltidens vallfärder och pilgrimsvandringar förutsatte till exempel kyrkobyggnader som hade uppförts på platser där helgonförklarade kristna lidit martyrdöden. Vi kan också tänka på de runstenar som restes till minne av män som omkommit i avlägsna länder – men som också slår vakt om minnet av de anförvanter på hemmaplan som lät hugga och resa stenarna.

Platser som på detta sätt förvaltar och upprätthåller en gemensam historia är vad den franske historikern Pierre Nora har kallat lieux de mémoire – minnesplatser. Enligt Nora handlar minnesplatser om byggnader, monument, historiska platser som vi tillskriver en särskild uppgift, nämligen ”att blockera glömskans verk [—] att odödliggöra döden, att materialisera det immateriella”. Nora är förvisso inte ensam om att notera sambandet mellan plats och existensupplevelse. Redan Cicero noterade hur våra associationer sattes i rörelse av vissa miljöer och imponerades av ”hur mycket erinringskraft det finns i platsen”. Den svenske historieprofessorn K G Jan Gustafson använde uttrycket ”äkta platser” för att beskriva sådana miljöer som i kraft av sin historia också tar den existentiella dimensionen till vara.

”I Vilhelm Mobergs utvandrarepos är astrakanträdet som Karl Oskar och Kristina drivit upp av kärnor från hembygden en sådan minnesförmedlare.”

Minnesplatser utgör byggstenar i såväl kollektiva som individuella identiteter. Men de förutsätter också människor som har någon form av historiemedvetande, eller åtminstone något intresse för det förflutna. För en person som inte vet eller bryr sig något om svensk medeltid, så är ruinerna i Alvastra bara en hög med sten. Är man övertygad om att framtiden alltid är att föredra framför det förflutna, så betyder förstås utopin mer än minnet. Men, som den brittiske filosofen D D Raphael en gång påpekade, en sådan naiv framtidstro är som att föredra bakfyllan framför festen bara för att den inträffar vid en senare tidpunkt. Och även om kunskaperna kan svikta, så finns det inget som tyder på att människor i allmänhet skulle vara ointresserade av det förflutna.

Minnesplatser behöver inte heller vara omnämnda i historieböcker för att spela en roll i människors självbild. Det räcker med att de figurerar på ett positivt sätt i deras personliga historia. Det kan handla om ens barndomshem, om eken som man brukade se utanför fönstret, om skogen som man brukade ströva i eller om en byggnad där man en gång hade sin arbetsplats. De flesta av oss är ”platsbärare”, som religions­historikern Roland Hallgren noterar i en finstämd betraktelse i boken Plats och känsla (2014): ”Platsbärandet påverkar själva existensen. Platsen kan ge en glimt av den tid som aldrig flyr [—] Platsen blir meningsskapande och tidlös: Detta hände här och här är jag nu som en del av berättelsen, som både är gammal och ny.”

Platsbärandet blir tydligt i känslan av hemlängtan. Vi kan längta efter en plats som kanske inte ens finns längre – en plats som bara finns i vårt minne, men som just därför är en del av oss. Inte bara minnesplatser, utan också ”platsminnen” är viktiga. Det är just sådana som Verner von Heidenstam åkallar i dikten ”Ensamhetens tankar” i Vallfart och vandringsår (1888):

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går

– men ej till människor! Jag längtar
marken,

jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Vi kan knyta an till våra minnesplatser genom ting som är förknippade med dem. I Vilhelm Mobergs utvandrarepos är astrakanträdet som Karl Oskar och Kristina drivit upp av kärnor från hembygden en sådan minnesförmedlare. Trädet och dess frukt är bärare av Kristinas band till Duvemåla, hennes småländska minnesplats, som hon vet att hon aldrig kommer att återse: ”Apeln från Duvemåla, som kunde blomma härute i Nordamerika, gav henne ny förtröstan och tillit till egna krafter.”

I detta sammanhang bör vi också notera de souvenirer som turister, pilgrimer och andra sökare tar med sig hem och som ingår som en del i deras identitetsbygge eller självbild. Det kan handla om en bit av Berlinmuren, ett rostigt vapenfragment från ett gammalt slagfält, en flaska med vatten från en helig flod, en bit tyg från en känd persons klädedräkt eller en kejsares hårlock. Allt detta souvenirsamlande syftar till att knyta den egna personen till historiskt betydelsefulla händelser, platser eller personer och därmed ge sig själv en plats i en större historisk berättelse. I förlängningen gör man alltså sig själv till en minnesplats.

Än mer tydligt blir detta när man på den egna kroppen markerar en samhörighet med ett historiskt skeende. Det förekommer bland sekulära turkar att man tatuerar sig med Mustafa Kemal Atatürks döds­datum – den 10 november 1938 – eller hans namnteckning för att ge uttryck för sin lojalitet mot de sekulära värden som den turkiska republikens grundare stod för. På samma sätt kan hår och skägg formas på ett sätt som knyter den egna kroppen till en historisk stil eller till personer i historien som man känner samhörighet med, vill efterlikna, eller bara uppskattar av rent estetiska skäl.

Vårt förhållande till minnesplatser, oavsett om de är skapade av oss själva eller bärare av historiska minnen som vi delar med många andra, gör oss delaktiga i en större berättelse. Berättelsen kan handla om oss själva och de platser som haft en särskild betydelse för oss. Men den kan också handla om framväxten av den samhällsgemenskap som vi är en del av och som därför betyder något också för oss. Den kan även handla om något än större – om mänsklighetens utveckling, om platser där kamp för frihet och rättvisa eller en strävan efter skönhet har gjort avtryck – som är betydelsebärande för oss helt enkelt därför att vi är människor.

Gemensamt för alla dessa berättelser är att de kan befria oss från rotlöshetens och den existentiella ensamhetens elände och länka oss till meningsfulla sammanhang som vi kan dela med andra. Men en berättelse är inte en religion att böja knä för. Det är genom att bevara vår kritiska blick och genom att återkommande granska det hi­storiska minnet som vi bevarar det verkligt mänskliga inom oss och samtidigt visar respekt för det förflutna sådant det faktiskt var.