Svindlande desorientering

enligt den amerikanske författaren Tobias Wolff bör en novellsamling vara som en roman där gestalterna inte är sinsemellan bekanta. Jag lägger ner pennan och anteckningsboken på strandserveringens bord i Copacabana, ser ut över Atlanten och funderar på vad det är för sällskap som befolkar den brasilianske författaren Rubens Figueiredos berättelser.

Redan för några år sedan stiftade jag bekantskap med hans författarskap genom antologin Brasilien berättar: Ljud av steg (Tranan 2011, urval och översättning Örjan Sjögren). Där finns Figueiredo representerad med sin hittills enda text i svensk översättning – novellen ”Utan de andra”. Sedan dess har jag haft svårt att glömma huvudpersonen Joana, som slumrar till under en mellanlandning på en flygplats och missar sin flight. När hon vaknar ser hon sitt eget namn på en skärm bland andra namn som omkommit i en flygolycka. Passagerarlistans misstag resulterar i att alla tror att hon nu ligger på havets botten tillsammans med de andra förolyckade – samtidigt som hon fortfarande är i livet, liksom svävande i ett tyngdlöst ingenmansland. Utifrån denna existentiella nollpunkt konfronteras hon med sin egen frihet ”utan de andra” – åtminstone under de skälvande minuterna innan hon åter måste uppfinna ett liv och en identitet.

Även utan ett sådant fatalt missförstånd har nog många av oss erfarit den vagt overkliga känslan i en transithall på en flygplats; dessa icke-platser mellan avreseorten och destinationen. Den blanka, generella miljön som gör att man lätt förlorar uppfattningen om tid och rum – tills man kastar en blick på souvenirbutikens föremål och påminns om vilket land man faktiskt befinner sig i. En liknande känsla av svindlande desorientering kan infinna sig under läsningen av Rubens Figueiredo. När jag nu läst hans tre novellsamlingar konstaterar jag att han hör till de finaste novellisterna på den latinamerikanska kontinenten idag. I sina bästa stunder är han en värdig arvtagare till de föregångare inom genren som den här delen av världen uppvisat; inom den spanskspråkiga traditionen argentinare som Jorge Luìs Borges och Julio Cortázar, inom den portugisiskspråkiga traditionen egensinniga brasilianska utövare som Rubem Fonseca och Clarice Lispector.

det tycks mig på samma gång följdriktigt och ovidkommande att läsa Figueiredo i just Rio de Janeiro. Här föddes författaren 1956, här har han bott i hela sitt liv och här har han vid sidan av sitt författarskap – som också innefattar några romaner – i många år arbetat som gymnasielärare i portugisiska och dessutom varit synnerligen aktiv som översättare från ryska. Men den som är ute efter detaljerade miljöskildringar av Copacabana och Ipanema eller av kullerstensgatornas kolonialhus i Santa Teresa, får leta på andra håll. Figueiredo skriver berättelser som är svåra att fixera geografiskt och tidsmässigt; inte sällan närmar de sig sagans, mytens eller den religiösa liknelsens form, utan att för den skull göra avkall på skärpan i detaljerna och iakttagelserna. Inte för inte har författaren talat med beundran om Montesquieus Persiska brev, den fiktiva brevväxlingen som skildrar två långväga resenärers blickar på 1700-talets Frankrike.

På ett liknande sätt kan läsaren av Figueiredos noveller dimpa ner i de mest överraskande miljöer; ibland bildar de en sorts arkaisk verklighet, ibland ett samhälle som påminner om vår egen tids. ”As palavras secretas” (De hemliga orden) skildrar exempelvis en ålderdomlig trakt där eremiter bor i grottor och sägs livnära sig på dimmor. När en pojke klättrar upp till ett av dessa hålrum finner han stentavlor med en hemlig skrift som visar sig ha en förvandlande inverkan på läsaren. I novellen ”Os anéis da serpente” (Ormens ringar) drömmer en man varje natt att någon vaknar i ett mörkt rum på ett billigt pensionat. Via en suggestiv händelseutveckling smälter verklighet och dröm samman tills de båda personernas identiteter går upp i varandra. Ett par exempel på den fantasins karneval som Figueirdo sätter i rörelse. Ändå är det inte fråga om någon lek för lekens skull; det handlar om att förflytta sig till osannolika platser och situationer för att säga något om vad det innebär att vara människa här och nu. Kanske är det ingen tillfällighet att grottan – denna uråldriga plats som kan tjäna som såväl gömställe som utsiktsplats – återkommer i flera noveller.

inte sällan sker en sorts frigörelse i dessa noveller – som samtidigt visar sig vara gåtfulla förvisningar. ”Um certo tom de preto” (En särskild nyans av svart) är en sådan berättelse. Dess kusliga precision får mig att tänka på den svenske författaren John Ajvide Lindqvist, som är mest känd för sina romaner men som också är en ypperlig och gastkramande novellist. Berättaren är en sjuårig flicka, vars familj tagit hand om ett par tvillingsyskon som en dag utan förklaring dykt upp i området. De främmande barnen lyckas med små medel manipulera och vinna omgivningens sympatier, på berättarens bekostnad. Allt leder fram till den avgörande händelsen då familjen en kväll är samlad i vardagsrummet och strömmen går. Berättaren ser hur något mörkt rör sig i mörkret. När ljuset kommer tillbaka är allt tills synes som vanligt. Men i hemlighet har ett byte ägt rum; plötsligt tilltalar modern henne istället med den ena tvillingflickans namn, Isabel. Berättaren börjar okontrollerat skrika att hon inte alls är Isabel tills hon till slut förs bort till den plats där hon nu talar till oss – en sluten psykiatrisk klinik.

En av mina sista dagar i Rio de Janeiro har jag stämt möte med författaren själv. Vi ses på ett kafé på Avenida Nossa Senhora de Copacabana, i stadsdelen där han bott hela sitt liv. Trots att den soldränkta stranden ligger bara några kvarter bort är lokalen dunkelt upplyst. Kanske har jag vistats alltför lång tid i Figueiredos noveller – men det slår mig att det finns något grottlikt över stället. Rubens Figueiredo är en smal och livlig man med en vänlig blick som då och då genomströmmas av en lätt bedrövelse, som om han drog sig till minnes något han helst vill glömma. Hellre än sitt eget författarskap talar han om översättningskonsten och de klassiska ryska författare, bland andra Tolstoj och Tjechov, som han ägnat mycket tid åt att ge en portugisisk språkdräkt. Särskilt uppehåller han sig vid hur översättandet kan påverka det egna skrivandet, och hur språket hos vissa författare han översätter utövar kritik mot det han själv skapar och uppmärksammar honom på vad som kan förbättras. Han vänder sig mot tanken på att litteraturen skulle vara tidlös. Tvärtom åldras den, och som exempel ger han förnyaren av den brasilianska prosan framför alla andra, Joaquim Maria Machado de Assis, vars språk så här drygt hundra år efter hans död snart kanske inte längre är begripligt för nya generationer. Inte heller håller han med om den vanliga uppfattningen att man alltid bör försöka läsa litteratur på dess originalspråk. Genom bra översättningar kan gamla klassiker få liv på nytt, menar han.

till slut avslöjar Rubens Figueiredo att han inte skrivit något på flera år. Trots kritikerframgångar och några av landets främsta litterära priser i bagaget tycker han att det är svårt att få genomslag hos läsarna med sina noveller. Han gör en gest mot den unga kvinnan som står bakom disken och gör kaffe. ”Tidigare hade jag kanske fått en impuls att skriva en novell om henne. Eller om dig, en svensk författare på tillfälligt besök i Rio de Janeiro. Nu vet jag inte …” Han avslutar inte meningen, utan verkar istället försjunka i tankar. Inifrån grottan anas ett svagt sken, som om en eld gjordes upp bortom synhåll för alla.