Recept för den hetsade nutidsmänniskan

För min del började allt med den där nyårssupén. Ett nytt decennium stod för dörren, jag var 19 år och ville göra intryck. Riktiga recept hittades hos Hiram. Förrätt blev citron fourré: ”Skär av ’la calotte’, dvs. toppen på citronen. En för varje person vid bordet.” Vilken elegans! Vilket slöseri! Och samtidigt dessa lättsamma råd, som en vän som sitter bredvid och berättar om sin matlagning: ”Man hackar oliver. De svarta, om man väljer dem, ska vara av grekisk sort. De smakar bäst. Annars vanliga gröna oliver. Lite salt kanske behövs, några varv på pepparkvarn.”

Detta var långt ifrån de vanliga kokböckernas råd om strukna kryddmått och befallningar att enbart använda kalamataoliver. Inte att undra på att jag blev (och förblev) betagen.

Citronerna var lyckade, gula och vackra i decembermörkret. Att de flamberade bananerna blev pannkaka kan inte skyllas på Hiram. Som så ofta för oerfarna kockar tog inte rommen fyr. Till sist åt det lilla sällskapet bananerna som de var, och efter fyrverkerier och bubbel var ändå 1980 ett faktum.

Nu hette förstås inte kokboksförfattaren Hiram. Hennes riktiga namn var Märit Huldt (1912­­–2006), till professio­nen var hon konstnär och formgivare. Hiram var en biblisk kung, och Assatorps Hiram hette en av Märit Huldts stora svarta pudlar. När hon behövde en pseudonym fanns lösningen nära – inte ett anagram, men nästintill.

Hösten 1954 vann Märit Huldt en recepttävling i Svenska Dagbladet. Man skulle komponera en höstmåltid, och hon målade upp hela scenen:

Jag skulle vilja göra den till ett riktigt ”mustigt” kalas – med brasor, levande ljus och värme, när gästerna kommer inomhus från den frostkalla eller regnhuttriga höstkvällen. Jag skulle vilja bjuda på porter och rödvin och en stor, saftig stek – och jag skulle vilja ha stora vaser med höstflora och krystantemumdoft i rummen.

Tävlingsbidraget innehöll inte bara stämningar tecknade i ord, utan också planering. När festen till sist blir av är alltså värdfolket ”ganska litet jäktat”, gästerna serveras sherry och borden ståtar med lavendelfärgade dukar, rubinrött vin, ”vita tallrikar, modernt rostfritt, släta glas”.

Det låter som ett kalas man hade velat bli bjuden till, och tävlingsbidraget innehöll mycket som skulle bli karakteristiskt för Hirams recept. Hon underströk ofta vikten av planering – ”genomtänkt” är ett nyckelord – men samtidigt fanns där livsbejakelse, för att inte säga lättsinne. I dukningen anar man den konstnärliga blicken, och arrangemanget känns också mycket tidstypiskt – enkelt, avskalat, stilrent. Snart kom Hiram själv med i en receptjury, och sedan blev hon ”kulinarisk medarbetare” och matansvarig i Svenska Dagbladet. Det förblev hon i 25 års tid.

Kanske fanns där ett litet, litet didaktiskt drag hos den tidiga Hiram. I Familjen och bordet (1959) skrev hon om bjudningar och dukningar, som hon arrangerat inför fotograferingen. I den boken är det hemmafrun som ordnar med allting och som fixar damlunch (med vin). Den estetiska blicken finns där, men bohemen släpps inte fram.

Hiram hör till de personliga matskribenterna – dem man vill bli vän med. Hennes mest kända skapelse är antagligen ”fru Bråttom”, vars gestalt hon tecknade yr, förvirrad, med håret fladdrande i de snabba rörelserna. ”Bråttom” har beskrivits som ett alter ego, men är väl egentligen en representant för oss alla som plötsligt inser: Maten! Vad är klockan? Vad är planerat? Inte ett dyft.

Ni vet hur det kan vara. Hiram visste också. En uppräkning av köttbullsrecept (till cocktail, med sherry) avslutas med färdigköpta dylika. Piffa bara upp köpeköttbullarna med lite italiensk salladskrydda. Eller också lagar man Bråttoms räkris. Går på ett kick.

Hiram var inte först med att publicera recept för den hetsade nutidsmänniskan. Redan 1939 kom arkitekten och kocken Kjerstin Göransson-Ljungmans Medan potatisen kokar, som främst vände sig till ”den självförsörjande” (alltså den ensamstående kvinnan).

Hos Hiram handlar det om en genomgående insikt i hemmakockens värld. Man kan förbereda. Man kan göra långkok. Det kan vara avkopplande att stå i köket. Enkel mat är god mat, och råvarorna är viktiga. I förordet till Hirams kokbok (den blå, från 1960) erinrar hon sig när någon frågade efter hennes favoritmat. ”En god filbunke” blev svaret, varpå frågeställaren utropade: ”Men det är ju ingenting man lagar till.” Enkelt är gott. Sedan kan man förstås också holka ur citroner och fylla dem med sardin- och olivröra eftersom det är roligt och gott. Men man måste inte.

I Hirams andra kokbok (den röda, 1966) kan vi på tryckortssidan se fru Bråttom vräka skrivmaskinen ner i grytan. Himmel. Hur många gånger har man inte varit på vippen att hacka lök på den slimmade svarta datorn, som förstås stått framme in i det sista?

Här uppmanar förordet läsaren att ibland strunta i alla plikter och understryker att det är mycket roligare att ta kryddor i nypan än att mäta upp dem i ”små ordentliga kryddmått”. Boken avslutas med en uppsättning menyer till hjälp och ledning. ”The Case of Hiram’s Table” är rubriken, och i en artikel avslöjar journalisten Milena Bergquist att Hiram drömde om att skriva en deckare – en matskribent skulle förgiftas av en läsare. Kanske var det påverkan från Kjerstin Göransson-Ljungman, som lämnade arkitektur och matlagning för att skriva detektivromaner, kanske låg det i tiden. 1950-talets deckare är påtagligt matintresserade. Stieg Trenters Harry Friberg möter vi ständigt vid restaurangbordet, och i Mord i barm (1956) låter Ingegerd Stadener (pseudonymen Helena Poloni) ett särskilt delikat rotmos vara nyckeln till gåtan.

Hemma i kokbokshyllan står förstås Hirams 60-talsböcker, men de är antikvariskt inhandlade och ganska fräscha. Annat är det med urvalsvolymen Hirams bästa recept (1979), där sidornas bucklighet avslöjar favoritrecepten. ”Nästan en bouillabaisse”. Den franska löksoppan. Portersteken. Också här finns menyer, ofta illustrerade med en hästsvansprydd Bråttomgestalt – men vid ett tillfälle syns där ett glåmigt fruntimmer med cigarrett i ena handen och ett glas i den andra. Menyförslaget rör ”Den trötta da’n” och inleds: ”Sätt Dig ner, sparka av Dig skorna, ge Dig och eventuell gäst ett glas juice.” Under tiden sköter en fisk sig alldeles själv i ugnen.

Sådant är skönt att veta.

Kanske låg Hirams charm inte bara i de goda och begripliga recepten och de roliga teckningarna, utan också i värmen. Det gör inget om man är trött. Man duger bra ändå. Antagligen är det också okej att misslyckas med bananefterrätten.

Så formas en Hiramkult. ”Å Hiram!” säger kompisen när jag berättar om den här artikeln. ”Hennes recept använde alltid min mamma.” Och när jag nämner Hiram för mellanbarnet ber hon mig från främmande land: ”Mamma, kan du skicka receptet på porterstek?” Sidan är tummad, teckningens nöjda kock har fått fräknar av portersås och i marginalen är det fullt med blyertsanteckningar, men iväg sänds receptet.

Såvitt jag förstått gjorde Hirams porterstek succé också på andra sidan havet.