Domedagsprofeter vädrar morgonluft

Plötsligt är det som att alla famlar i mörker. Politiker, nationalekonomer, statsvetare och opinionsbildare som haft för vana att med säkerhet uttala sig om framtiden tävlar nu om att poängtera hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att veta något om vad som komma skall. I ett läge där det bara är folk utan självbevarelsedrift som hävdar att ”nu vänder det”, är det åtminstone en bransch som tycks ha framtiden för sig: eskatologernas och domedagsprofeternas.

De utopister som under de senaste decennierna har fört en tynande tillvaro – och på sin höjd snickrat ihop ett eller annat traktat om behovet av fler kvinnor i bolagsstyrelser – har på sistone sett sina segel fyllas av en vind som inte har varit så stark sedan åren runt 1970. Den framtid som under 1990-talet tycktes ha intecknats av nyliberaler med drömmar om evig tillväxt och om kapitalismens slutliga segertåg över världen, har plötsligt visat sig ligga helt öppen. Och i det läget tycks det ofrånkomligt att folk återigen börjar söka sig ut mot kanterna, mot extrempositionerna.

På vänsterflanken vädrar revolutionsromantikerna morgonluft, vilket inte bara kommer till uttryck i kulturvänsterns sympatiyttringar för 1970- talets terrorgrupper som Baader-Meinhof-ligan utan i än högre grad i de högljudda krav som allt oftare hörs om behovet av att staten äger och styr allt fler sektorer av samhället.

Och på andra kanten växer sig en ny högerextremism stark. Den nya sorts fascism som väckts till liv i islamismens skepnad, har delat högerextremisterna i två läger beroende på om man ser muslimer eller judar som sina huvudsakliga fiender. Den antisemitiska högerextremismen har via sin sammankoppling med just islamistiska grupperingar plötsligt blivit rumsren på ett sätt som ingen kunde drömma om för bara några år sedan.

Som framgår av till exempel Matthias Küntzels studie Djihad und Judenhaß: über den neuen antijüdischen Krieg (2002) är det från ett historiskt perspektiv omöjligt att inte se muslimska brödraskapets uppkomst som nära sammankopplad med fascismen och nationalsocialismen. Dessa rörelser uppstod vid samma tidpunkt; de var samtliga på ett eller annat sätt sprungna ur de kriser som uppstått i efterdyningarna av första världskriget. Nationalsocialismen låg förvisso inte bakom grundandet av muslimska brödraskapet men den stödde den spirande islamistiska rörelsen ekonomiskt och ideologiskt. Haj Amin al-Husseini, stormuftin av Jerusalem, och en av 1900-talets mest inflytelserika muslimska ledare, hade intensiva kontakter med Adolf Hitler.

Jeffrey Herf visar i sin undersökning från 2006, The Jewish Enemy. Nazi Propaganda During World War II and the Holocaust, att nazisterna, Amin al- Husseini och muslimska brödraskapet delade samma övertygelse om att de amerikanska och brittiska regeringarna kontrollerades av judar och att judarna låg bakom inte bara första utan även andra världskriget, där de skulle ha gjort enorma vinster från handel med krigsmateriel, vilket för övrigt är en åsikt som återkommer i Hamas stadgar.

Det säger onekligen en hel del om samhällsklimatet att reaktionerna uteblev när Mona Sahlin och före detta utrikesministern Jan Eliasson gick i demonstrationståg med Hamas fanor fullt synliga. Eller att Dagens Nyheters kulturredaktion har profilerade medarbetare som uttalar sitt stöd till rörelser som Hamas och Hizbollah, rörelser vilkas ideologiska grund utgörs av en uppgradering av judehatet till en nivå där man menar att all världens ondska beror på judarna. Det senare en ståndpunkt som i sin förlängning leder till att alla judar måste elimineras för att världen ska kunna räddas.

Kritik mot denna sorts högerextremism måste kunna levereras utan att man blir beskylld för att tillhöra det andra högerextremistiska lägret, vilket också det är på väg att växa sig starkt i dagens Sverige. Det är en högerextremism som bygger på en demonisering av muslimer och på en monolitisk uppfattning av den muslimska världen. Det är emellertid viktigt att inse att en islamistisk ideologi med fascistoida förtecken på intet sätt är en självklar konsekvens av islam utan snarare framstår som ett avsteg från den modernisering av islam som skedde till exempel i Egypten under stora delar av 1800-talet (fram till islamismens genombrott på 1930-talet). Och som idag utmärker stora muslimska befolkningsgrupper i Turkiet eller Indonesien, vilka lever med sin religion ungefär på samma sätt som kristna lever med sin.

Det som förenar denna sorts extremistiska rörelser både till höger och till vänster är att de alla är djupt kritiska till det öppna, liberala samhället. I den mån som den nuvarande krisen fördjupas är det naturligtvis inte osannolikt att de ekonomiska problemen kommer att uppfattas som orsakade av vissa systemfel i den liberala världen som sådan. I ett sådant läge, där extrempositionerna riskerar att växa sig än starkare, är det viktigt att behålla fattningen och med än större emfas värna värden som demokrati, individens rättigheter, universalism och upplysning.