Konsensuskultur hotar vetenskapen

Man kan inte komma ifrån intrycket av att högerstämpeln i denna typ av debatter hänger samman med att vi lever i en åsiktsmässigt homogen kultur. Därmed kommer de åsikter som avviker från konsensus att regelmässigt uppfattas som problematiska och i kulturdebatten förses med de för tillfället mest effektiva varningsflaggorna – just nu till exempel ”högerpopulist” och ”högerspöke”.

Axess ambition att verka för ökad idémässig pluralism torde mot denna bakgrund vara svårt att uppfylla utan att framkalla hatiska reaktioner från konsensuskulturens försvarare.

Men samma målsättning är också svår att leva upp till utan att rikta sökarljuset mot naturvetenskapliga rön med betydelse för humaniora och samhällvetenskap.

Med detta nummer knyter vi an till det intresse för nutida evolutionsteorier som tidigare har manifesterats i ett temanummer om evolutionära aspekter på konst- och litteraturhistorieskrivningen. Att närma sig evolutionära teoribildningar är dock i det svenska kulturklimatet långtifrån okontroversiellt. Att antyda att det kan finnas biologiska bevekelsegrunder för människans beteende på individnivå, eller för hur olika samhällen och kulturer i vidare bemärkelse har utvecklats och organiserats, betraktas inte sällan som en högerståndpunkt. Detta genom att de biologiska rönen antas legitimera en återgång till exempelvis föråldrade familjemönster, till begränsningar av kvinnans frihet, intoleranta attityder gentemot sexuella minoriteter och så vidare.

Dock bör det betänkas att evolutionslärans eventuella riktighet inte implicerar en viss sorts politik. Man kan argumentera för lika rättigheter för män och kvinnor, även om det visar sig att kön och sexualitet inte är sociala konstruktioner. Att underlätta för män att göra karriär inom kvinnodominerande yrken – eller tvärtom – kan naturligtvis motiveras etiskt lika gärna som vetenskapligt (och kanske är det dessutom på sikt bättre att förlita sig på moraliska argument än på föregivet vetenskapliga teorier, som kan visa sig vara felaktiga). Men att dra politiska implikationer från evolutionsläran kompliceras också av att den vänster som idag upprörs över biologistiska förklaringsmodeller inte så lite påminner om de konservativa, religiösa företrädare som under andra hälften av 1800-talet fick se sin världsbild utmanad av evolutionsläran. För såväl dagens som gårdagens kritiker av evolutionära perspektiv finns en föreställning om att biologin sätter käppar i hjulen för den som drömmer om att skapa en etiskt föredömlig människa. Skillnaden är att dessa drömmar för drygt hundra år sedan var religiöst motiverade; medan de idag vävs av stoftet från utopiskt inriktade ideologier som feminism eller kommunism.

På motsvarande sätt förhåller det sig med de politiska implikationerna av Steven Pinkers teorier om att världen blir allt fredligare. På ett sätt kan hans rön naturligtvis tyckas pulverisera den konservativa föreställningen om att liberalismen innebär en nivellering, som i sin tur hotar det civiliserade samhället. För konservativa antas ju civiliserade beteenden ha sin grund inte minst i samspelet mellan individen och de organiskt framvuxna gemenskaper som denne ingår i som en självklar del, men som i det moderna samhället tenderar att lösas upp, samtidigt som den enskilda individens möjligheter till självförverkligande optimeras.

Å andra sidan ger Pinkers teorier legitimitet åt den konservativa tanken om att civilisationsprocessen har haft en positiv inverkan på människan, detta i kontrast till den uppfattning som är så utbredd inom dagens vänster, där den västerländska civilisationsprocessen anses ha haft ett företrädesvis negativt inflytande både på den enskilda individen och på andra kulturkretsar.

Pinkers analys utgår från en fundamental kritik mot föreställningen om människan som ett tomt ark och den därmed sammanlänkade idén om den ädle vilden. Detta kan naturligtvis synas utmana dagens vänster, vilken till stora delar omfattar ett kulturrelativistiskt synsätt, där det anses omöjligt att säga att en civilisation är bättre och mer utvecklad än en annan. Icke desto mindre är det svårt att fastställa om kulturrelativismen är ett höger- eller vänsterprojekt. Man kan inte bortse från dess starka ställning bland konservativa romantiker under det tidiga 1800-talet, liksom i de flesta nations- och kulturbevarande projekt idag.

Men även utifrån ett renodlat vetenskapligt perspektiv finns det anledning att undvika att låta det politiska perspektivet skymma den centrala motsättningen mellan vad som är sant och falskt. Det är nämligen det som är den rigida konsensuskulturens kanske mest problematiska konsekvens: att den ställer sig i vägen för sanningssökandet och därmed – ytterst sett – för vetenskapen.