Välfärdsapparaten och den lilla världen

Det mesta som skrivs om migrationsfrågor bygger på generella analyser, som om det mottagande landets kultur inte spelar någon roll.

Vi svenskar skiljer oss från de flesta andra i vårt sätt att relatera till omvärlden; kanske är det bra att förstå det när vi diskuterar invandringsfrågor.

På en resa i Indien med 40 amerikanska arkitekter och tillika amerikanskt tempo kom Sverige upp som diskussionsämne under en av de få anständigt långa vilostunderna. Jag vill minnas att jag just blivit välsignad av en hinduisk tempelelefant och därför möjligen var extra insiktsfull, enär jag för en gångs skull hade svar på tal när Todd frågade:

–Peter, isn’t Sweden a great nation?

–No Todd, that’s not correct. Sweden is not a nation at all. But, it’s a great organization.

Jag tror inte Todd blev så mycket klokare av det. Hur ska man förklara för en amerikan vad Sverige är? På ytan är vi naturligtvis oerhört amerikaniserade, men på djupet skiljer vi oss i grunden från det stora landet i väst. Begreppen ”the nation” och ”the neighbourhood”, som är fundamentala för den amerikanska kulturen, har inte någon djupare innebörd för en svensk.

Hur många här hemma bryr sig om ”nationen”, på allvar?

Vad beträffar ”the neighbourhood” så förstår de flesta svenskar inte innebörden. Till svenska översätts begreppet antingen med ”stadsdel” eller ”grannskap”, men det refererar bara till platsen, inte till den sociala betydelsen.

”Neighbourhood” i ett amerikanskt sammanhang syftar på en plats där det förekommer en social interaktion mellan invånare vars syfte är att realisera gemensamma värden, fostra ungdomen och utöva effektiv social kontroll.

Det fungerar inte riktigt så här hemma.

Vi sprängde våra byar när vi skiftade åkermark under 1800-talet, så någon bygemenskap av kontinentalt skick har vi inte utvecklat. Vi har inte ens frambringat någon urban kultur. När landsbygdsbefolkningen började söka sig till städer i större skala under 1900-talet hamnade den i förorter vars struktur inte direkt uppmuntrar mänskliga möten. Bor vi inte i villa så undviker vi våra grannar.

Om USA är ”the nation and the neighbourhood” och inget däremellan, så är Sverige ”välfärdsapparaten” och den ”lilla världen”.

De samhälleliga institutionerna i Sverige är i internationell jämförelse omfattande, välorganiserade och okorrupta. Vi klagar på dem ibland, på samma sätt som man bråkar med sin käraste, men vi älskar dem djupt och innerligt därför att de ger oss en individuell frihet som allt sammantaget saknar motstycke i historien.

Att Sverige är ett så invandrarvänligt land hänger ihop med detta. Det finns just ingen stark nationskänsla, kulturell gemenskap eller identitet att försvara.

Men försöker någon nedmontera vår välfärdsapparat, då tar det hus i helvete.

Kanske ska vi förstå den ökade diskussionen om invandringen i detta ljus? Det har börjat gnissla i systemen. Sjukvården levererar inte samma service som förr, skolan har blivit sämre, det är ont om bostäder och pensionskapitalet förefaller oroväckande lågt. Kostar invandringen för mycket, är våra system hotade? Om folk i allmänhet börjar göra den kopplingen kan Sverigedemokraterna räkna med tilltagande stöd.

Den bristande integrationen tas upp som ett stort problem, men frågan är om svenskar och invandrare är så intresserade av integration. Det är kanske frånvaron av den som, vid sidan av den svaga nationskänslan, är nyckeln till den positiva synen på invandring vi fortfarande har.

I Sverige umgås vi i den lilla världen. Den består huvudsakligen av familj, släkt, vänner, arbetskamrater och affärskontakter och här råder en rätt kravlös gemenskap som inte kan inte jämföras med den man finner i släktskapsbaserade kulturer. Vi umgås med dem vi gillar eftersom vi tack vare den svenska välfärdsstaten klarar oss själva.

Det är inte lätt att komma in i denna lilla värld och den är på det hela taget rätt småskuren. Vänsterliberal medelklass från Södermalm bjuder inte gärna marknadsliberal medelklass från Östermalm på middag. För en första generationens invandrare är det nästan omöjligt att slå sig in i ett sådant socialt system.

En politisk vision om integration – utöver idén att alla ska kunna svenska – kanske kan uppfattas som ett hot inte bara av invandrare som vill bevara sin egen kultur utan också av svenskarna själva.

Sverige kommer aldrig att bli en smältdegel av amerikanskt snitt, men vi kanske kan bli något annat spännande, om vi börjar vår analys med hur Sverige är och inte hur det borde vara.