Var finns den etniska arkitekturen?

När jag läser om inläggen slår det mig att många meningsskiljaktigheter hade kunnat lösas upp som dimman i morgonsolen, om de inblandade hade kunnat enas om vad de menar med de termer de använder.

Begreppsförvirringen var monumental och jag skulle kunna ge många exempel på det, men då jag helst vill undvika konstdebattens sorgliga slagfält, drar jag mig fegt undan till några korta och förhoppningsvis oangripbara anmärkningar.

Det finns en grupp konstnärer i Norden som vill återupprätta statusen för traditionellt figurativt måleri, de så kallade retrogardisterna. Målet är inte att tränga ut andra konstriktningar utan att åstadkomma en situation där olika genrer kan existera sida vid sida. Så är det i dag inom musiken där jazz, opera, pop och allt annat kan leva i fredlig samexistens. Där är det otänkbart att en recensent dömer ut en opera utifrån jazzmusikens bedömningsmallar.

Retrogardisterna påstår självklart inte att figurativ konst är förbjuden eller icke existerande. Vad de kritiserar är den idag dominerande konstriktningens maktstruktur, som de upplever som missunnsam och uteslutande, för att inte säga totalitär.

Modernismen inom konsten blev under 1900-talet institutionaliserad i utbildningsväsende, stipendienämnder, konsthallar och museer. Den transformerades så småningom till postmodernism och därefter till något som vi enklast kan kalla för samtidskonst (jag syftar här inte på contemporary art – efterkrigskonst – utan bara på den rena betydelsen ”konst i samtiden”).

Begreppen skiftar men maktstrukturen är kvar och den bestämmer vad som är modernt, vad som ska representera vår samtid. Oavsett ”ism” ska konst fortfarande vara kreativ, nyskapande och gränsöverskridande. Att jobba i och utveckla en tradition är inte lika accepterat inom konsten som inom musiken.

Så när en grupp figurativa konstnärer med en utställning och en bok försöker skapa uppmärksamhet och respekt för sin konstriktning sågas den utmed fotknölarna. Författaren och poeten Eva Ström drog sig inte för att göra liknelser med nazismens konstsyn, vilket på ett övertydligt sätt illustrerar de uteslutningsmekanismer som är förhärskande inom konsten.

Ungefär samma konflikt råder inom arkitekturen, fast här blev postmodernismen aldrig särskilt slagkraftig, så det är mer korrekt att idag tala om nymodernism eller avantgardearkitektur.

När den sociala ingenjörskonsten övergavs på 70-talet i samband med misslyckandena för storskaliga bostadsområden, kom arkitektutbildningen mer och mer att inrikta sig på det konstnärliga uppdraget. Kunskaper om och intresse för arkitekturens psykologiska, sociala och ekonomiska konsekvenser övergavs.

Det kanske mest avgörande momentet är dokumenterat i boken ”The City after the Automobile. An Architect’s Vision”, (vars ena författare, Moshe Safdie, var chef för Urban Design-programmet på Harvard från 1978 till 1984):

At Harvard, following decades of close association between environmental, political, and architectural issues […] the university decided that study and training in architecture and urban policy did not belong together […] Architecture, landscape architecture, and urban design […] remained in the Design School, ”purified” of the mundane and ”elevated” to the status of Art.

Arkitektur är precis som konst institutionsstyrt och det dröjde inte länge innan Harvardmodellen hade spritts till flertalet arkitektskolor runt om i världen. Resultatet ser vi idag då tidningar tävlar om att publicera bilder på den ena avantgarde-byggnaden efter den andra. Traditionell arkitektur, liksom diskussioner om beteendevetenskapliga aspekter av byggnader, avfärdas brutalt på samma sätt som retrogardisterna avfärdas.

Nyckelbegreppet här är ”fysisk determinism” och det är ungefär lika fult som fascism.

Den institutionella maktstrukturen inom arkitektur är synnerligen svår att utmana. Det är i karriär och kronor kostsamt för en arkitekt att ifrågasätta systemet och därför råder ofta total tystnad.

För att illustrera bristen på debatt kan anföras att det inte förekommer någon som helst diskussion om frånvaron av etnisk arkitektur. Procentuellt sett tar Sverige emot flest invandrare i Europa sedan lång tid. I offentliga sammanhang är vi stolta över det och tidningarna publicerar nästan dagligen exempel på missförhållanden som måste åtgärdas eller rasism som måste bekämpas.

Men om vi undantar kyrkor så byggs bara svensk modernism. I våra städer ser vi nästan ingen som helst representation av våra invandrares kulturellt förankrade estetik. I USA uppmuntras etniska grupper att uttrycka sin identitet i den offentliga miljön, men den som skulle argumentera för något sådant härhemma skulle snart tystas med det tillintetgörande begreppet ”orientalism”.