Danskjävlar!

Lite provocerande kanske man kan tycka mot alla danskar som just stigit av färjan i Helsingborg för att omsätta sina högvärderade danska kronor i stans butiker. Fast ursprungstanken med ryttarstatyn, att Stenbock skulle ha sin värja riktad mot Helsingör, hade förstås varit än värre, ur ett danskt perspektiv.

De flesta av de många besökande danskarna har förmodligen inte bara god koll på det förödande slaget 1710, som satte den sista spiken i kistan för Skåne, Halland och Blekinge som danskt territorium och fasthöll den skarpa nationsgräns rakt igenom Öresund som dragits 1658.

Som ett folk med allmänt större hi­storiekunskaper kan de flesta av dem förmodligen också svara på frågan: Vad hände egentligen sen? Hur gick det för Magnus Stenbock när det blodiga slaget var avslutat i Helsingborg och de besegrade danskarna hade dragit sig tillbaka till den västra sidan av Sundet?

Jo, det hände en hel del, som den danske historikern Karsten Skjold Petersen vet att berätta i sin fängslande nya bok, uppföljaren till en tidigare vid samma förlag om just slaget vid Helsingborg. För Danmarks del blev det både Nederlag och Triumf­ ­­– en boktitel som hade varit omvänd om författaren varit svensk.

För efter det stora danska nederlaget och den svenska segern under Magnus Stenbocks ledning i Helsingborg följde så småningom en dansk triumf och ett svenskt nederlag, det största nederlaget i dansk historia efterföljdes några år senare av dess kanske största seger.

”Magnus Stenbock blir för sin del utnämnd till svensk fältmarskalk efter bedrifterna i Gadebusch – det var då sannerligen på tiden, tycker han själv.”

Helt hade danskarna och kung Frederik 4 – som kungatalen skrivs på danska – dock inte övergett tanken på att ta tillbaka Skåne ens efter blodbadet i Helsingborg. En ny general och härförare hade införskaffats i holländaren Jobst von Scholten som hade sin militära bakgrund i det som idag skulle kallas för ingenjörstrupperna men rätt ringa erfarenhet av att leda en armé på slagfältet.

I slutet av sommaren1711 var de nya offensiva planerna klara. Den ryske tsaren ställde en styrka på 6 000 man till danskarnas förfogande, och ett norskt angrepp på Bohuslän var tänkt att fungera som avledningsmanöver och binda så stora svenska styrkor som möjligt i den delen av landet.

Men den bohuslänska operationen försenades och ryssarna överraskades av en storm utanför Bornholm, varvid de drog sig tillbaka till Køge Bugt där Sverige och Danmark drabbade samman i ett sjöslag (inte att förväxla med det i alla fall i Danmark mer berömda slaget i Køge Bugt år 1677).

För danskarna var det uppenbart läge att vända blickarna åt annat håll efter raden av misslyckade försök att återta Skåne från svenskarna. Det blev söderut, till de svenska besittningarna i Nordtyskland. Och vem möter vi – och danskarna – väl där, om inte generalen från den helsingborgska ryttarstatyn, Magnus Stenbock.

Fast ensamma var danskarna förstås inte. Sverige hade många fiender som, med Skjold Petersens ord, ”rottede sig sammen om at stoppe de svenske stormagtsdrømme”. Det är dessa gemensamma försök att sätta stopp för den svenska framfarten som vi får följa i boken.

Historieberättandet är emellanåt väl detaljrikt, så vi närapå fastnar i den nordtyska gyttjan tillsammans med de arma soldaterna och hästarna. Men Skjold Petersen tar oss även med till mycket av det som sker runtomkring de militära sammandrabbningarna; inte minst till det storpolitiska maktspelet, alltmedan soldaterna marscherar på kors och tvärs över det nordtyska landskapet.

Vi får insyn i civilbefolkningens elände när arméerna drar fram i deras trakter och till och med in i deras hem, vi ges en och annan genomgång av de olika vapenslagen, vi får veta om mathållningen och hygienförhållandena – att kalla de senare för bristfälliga vore att ta i, rejält, i underkant.

Och så alla sjukdomar ovanpå det: pesten inte minst som även drar fram hemma i Danmark, sätter Helsingör i karantän och sprider sig in i Köpenhamn och därmed undanröjer eventuella planer på ytterligare försök att återföra Skåne under dansk flagg.

Och så följer vi förstås Magnus Stenbock himself i egen hög person som en tråd genom det hela.

Karl XII ger sina order på distans från Bender och kommunikationen mellan kung och general går lite si och så. Med en brevgång värdig dagens PostNord tar det emellanåt månader för breven dem emellan att nå fram. Inte optimalt för den kungliga ordergivningen, men Stenbock klarar sig rätt bra på egen hand.

Desto mer kontakt har han, faktiskt, med danske kung Frederik som verkar tillbringa det mesta av sin tid i Nordtyskland, och allt som oftast personligen dyker upp i handlingen. Till och med på själva slagmarken vid det stora slaget vid Gadebusch, några mil söder om Lübeck, i december 1712, dit Stenbock hade begett sig tvärtemot Karl XII:s order om en förflyttning till Polen.

IGadebusch förlorar danskarna återigen stort mot svenskarna. Slaget är, menar Skjold Petersen, jämförbart i grymhet och förnedring med det i Helsingborg, och dödstalen på den danska sidan – men sannolikt också den svenska – blir ”frygtelig høje”.

Magnus Stenbock blir för sin del utnämnd till svensk fältmarskalk efter bedrifterna i Gadebusch – det var då sannerligen på tiden, tycker han själv.

Men segern i Gadebusch skulle visa sig vara Stenbocks sista triumf. Den svenska armén är trots segern försvagad och han söker hjälp av det förment neutrala, men i realiteten svenskvänliga, hertigdömet Holstein-Gottorp. De ger svenskarna skydd på fästningen Tönning, som dock omringas av en brokig armé av danska, sachsiska och ryska trupper.

Belägringen varar ända till februari 1714, då Magnus Stenbock och Sverige kapitulerar för danske kungen.

Det stora nordiska kriget närmar sig sitt slut och slut är det även på Stenbocks dessförinnan strålande karriär som krigshjälte. Hans militära renommé hade i och för sig naggats i kanten rätt ordentligt redan dessförinnan, när svenskarna på väg in i Holstein hade bränt ner den näst största staden i det danska riket, Altona, en handelsstad utan minsta militär-­strategisk betydelse.

Den svenske fältmarskalken förs till Köpenhamn som krigsfånge men någon nöd går det knappast på honom. Han tilldelas en bostad i förnäma Marsvins gård, på hörnan av Højbro Plads och Gammel Strand i den danska huvudstadens absoluta centrum, och kring sig har han ett mind­re hov av tjänstefolk.

Umgänget är likaledes stort och Stenbock rör sig hemtamt i stadens finare salonger där han kommer särskilt väl överens med det franska sändebudet. Så behagligt kunde han ha fortsatt att ha det, om det inte vore för en alert postmästare som enrollerades i kung Frederiks tjänst. Snart uppdagades Stenbocks långt gångna planer på ett flyktförsök i hans omfattande korrespondens, som fördes såväl under åtskilliga pseudonymer som med krypterad text.

När de hemliga flyktplanerna hade upptäckts blev tillvaron inte oväntat genast mindre trivsam för Stenbock. Någon fängelsehåla slängdes han inte i, som det dramatiskt har beskrivits på sina håll. Stenbocks nya inkvartering var istället i garnisonsprästens tidigare bostad på Kastellet, den idylliskt rödmålade militärförläggning som än idag används som kasern och hyser en rad militära myndigheter, inklusive den danska motsvarigheten till MUST, Forsvarets efterretnings­tjeneste (FE).

Där fick han 4 000 riksdaler i underhåll om året, vilket var en mindre förmögenhet på den tiden, fyra rätter till ”middag” – måltiden mitt på dagen – och åtta till kvällsmat, samt inte mindre än 13,5 liter vin per vecka. Det senare är möjligen en bidragande orsak till hans stadigt försämrade hälsa.

Instängd bakom galler må han vara, men sysslolös är Stenbock inte. Förutom att dagligen läsa de tre tidningar han prenumererar på uppvisar han stora konstnärliga talanger, målar och drejar. Flera exempel på det konstnärliga utövandet finns på bild i Skjold Petersens bok.

Och så skriver han på sin försvarsskrift, som många år senare upptäcks i ett lönnfack i kistan med hans efterlämnade tillhörigheter som efter hans död skeppades till hustru Eva Magdalena. Med henne fick han inte mindre än elva barn; speciellt imponerande med tanke på att de faktiskt bara tillbringade några få år tillsammans mellan makens många fälttåg.

En dag knackar ingen mindre än den ryske tsaren, en av Stenbocks gamla antagonister från slagfältet och allierad med den danske kungen, på hans dörr i Kastellet. Under samma besök i den danska huvudstaden gör tsaren sin berömda ritt uppför den vindlande stentrappan till Rundetårns­ topp.

Hälsan blir allt sämre, det är problem med både njurarna och synen. I februari 1717 drar den svenske fältmarskalken sitt sista andetag i Köpenhamn. Magnus Stenbock begravs med militära hedersbetygelser i Garnisonskirken, varefter hans kista förs till familjegodset Vapnö i Halland. Efter hustruns död läggs han vid hennes sida i det Oxenstiernska gravkoret – hennes familjegrav – i Uppsala domkyrka.

Den legendariske fältmarskalkens namn lever vidare inte bara i historien­ utan också i mängder av gatunamn, skolor – och i Helsingborg till och med i en shoppinggalleria med hans namn, ett stenkast från ovan nämnda ryttarstaty. För det är ju segrarna som skriver historien, även när triumferna med tiden följs av nederlag, kapitulation och krigsfångenskap.