De liberala premisserna

Ett exempel på denna tankegång är Athena Farrokhzads uppmärksammade sommarprat förra sommaren, där utgångspunkten var just att en opolitisk och personlig betraktelse vore moraliskt klandervärd givet omständigheterna.

Ibland tänker jag att detta bara är ett retoriskt grepp. Ett sätt för intellektuella att ge sig själva tyngd genom att antyda att de av situationens allvar tvingats övervinna sin förment opolitiska läggning. En motsvarighet till armégeneralen som känner sig ”tvingad” att göra en militärkupp.

Men det är mer intressant att fundera på varifrån detta stilgrepp får sin eventuella slagkraft. Det idéhistoriska svaret tycks mig vara att det bygger på en rad liberala premisser. Detta påpekande skulle säkert irritera många av dem som använt sig av det, men likväl speglar tankefiguren en typiskt liberal syn på förhållandet mellan stat och medborgare.

Den liberala friheten är i mångt och mycket frihet från politik: rätten att dra sig tillbaka, leva privat och i fred med sina medmänniskor. Detta brukar kontrasteras mot det antika eller republikanska frihetsidealet, som tvärtom präglas just av rätten till deltagande. Ja, snarast utgör här det aktiva utövandet av politik och diskussion en skyldighet. Och isåfall faller naturligtvis det retoriska greppet helt platt: om deltagandet är ens skyldighet från första början så är det inget man kan slå på stora trumman över.

Alltså är det främst när budskapet kommer från en liberal utgångspunkt, och riktas till andra som delar den, som retoriken kan sägas ha verklig resonans. Just 1930-talet erbjuder för övrigt många exempel. Som när George Orwell vintern 1935 brottades med tanken på politiskt engagemang. Han skrev bland annat en dikt vars första strof lyder:

A happy vicar I might have been

Two hundred years ago

To preach upon eternal doom

And watch my walnuts grow

Skulle Orwell kunna fortsätta skriva romaner och noveller med rent personliga och vardagliga öden, dilemman och dramatik? Nej, det spanska inbördeskriget avgjorde frågan åt honom: han var tvungen att skriva om politik.

”A happy vicar?” Orwells bild av den opolitiske och förnöjda kyrkoherden från en svunnen fredstid leder till ett annat exempel, den liberala idéhistorikern Isaiah Berlin. Låt vara att Isaiah Berlin var en ateistisk jude, det är ändå inte svårt att visualisera honom som en kyrkoherde, ömsint vårdandes rosenbuskar, valnötsträd – och mänskliga relationer. Centralgestalt i byns sociala liv, navet i dess skvaller.

Till skillnad från Orwell dröjde Berlins definitiva uppvaknande ända till andra världskriget. I ett privat brev i juni 1940 skrev Berlin: ”Jag märker att jag är mycket upprörd och ovanligt engagerad av gemensamma angelägenheter. Det är kanske en verklig förändring. Den privata världen har krackelerat på så många håll. Jag skulle hemskt gärna hjälpa till i det stora historiska skeendet på något sätt.”

Så låter en liberal som precis har vaknat upp och insett att en politisk insats är nödvändig, om så bara för att försvara de betingelser som möjliggör just den privata tillvaron bortom politiken.