Korruption är ett globalt hot

Ignatius Agarbi var den sjuttonde finansministern Nigeria haft på sjutton år. Han visade sig vara plikttrogen och noggrann. Hans iver att spåra upp och sätta stopp för korruption väckte fruktan och beundran. Han lyckades få ensam kontroll över alla ­internationella kontrakt i landet. Ändå försvann fortfarande många miljoner dollar ur den nigerianska ekonomin genom mutor och presidenten ville att Ignatius skulle göra rent hus – åka personligen till Schweiz och ta reda på vilka som hade nummerkonton där.

Ignatius åkte och konfronterade en av de största bankernas direktörer. Han bad om information, hotade med lagen, med internationella påtryckningar, FN och till slut tog han upp en pistol som han satte mot bankdirektörens tinning. Men denne vägrade fortfarande att släppa det allra minsta på banksekretessen. Då blev Ignatius nöjd, öppnade sin portfölj som var full av hundradollarsedlar och öppnade ett eget nummerkonto.

Berättelsen om Ignatius Agarbi är en novell av brittiske författaren och ex-politikern Jeffrey Archer, som själv vet en del om korruption och skumma penningtransaktioner. Den ingår i hans novellsamling A Twist in the Tale (1988). I efterhand framstår den som rätt naiv, inte för att den ger en förljugen bild av hur det skulle kunna gå till, utan för att det fortfarande handlar om så små summor och så pass enkla transaktioner: att åka med kontanter i en portfölj och öppna nummerkonto personligen.

Sedan murens fall året efter novellens publicering har korruptionen stadigt ökat i hela världen. Inte minst i de tidigare Sovjetrepublikerna har redan flera generationer politiker, affärsmän, advokater, olika mellanhänder och deras barn blivit stormrika på att stjäla från sina hemländer. När omfattningen av korruptionen, och de internationella nätverken som gör den möjlig, uppenbaras är det rent svindlande. Inte bara på grund av vilka enorma summor det handlar om – eller vilka vräkiga palats de bygger åt sig – utan framför­allt för att det vittnar om vilket djupt allvarligt politiskt problem som korruptionen är idag.

Allt tal om ideologier, religioner, internationella förbindelser och organisationer bleknar till bakgrundsbrus när man upptäcker i hur hög
grad denna ruttna företeelse formar vår samtid. Och uteslutande på ett negativt sätt.

Den nigerianske journalisten och ­tidigare statstjänstemannen Uddin Ifeanyi skriver i en artikel i den nigerianska dagstidningen Pre­mium­­ Times om hur arg han som ung man blev då han läste Archers novell. Han såg den som ett angrepp på hela Nigeria. Rena rasismen! Sedermera har hans erfarenhet emellertid lärt honom att det är mycket värre i verkligheten. Och så beskriver han hur det gick till när en högre position i finansförvaltningen skulle tillsättas: För att få tjänsten förväntades kandidaten betala åtta miljoner dollar till dem som skulle tillsätta honom.

Han hade inte så mycket pengar, men eftersom han lätt skulle kunna klämma ut mycket större belopp om han fick tjänsten kunde han få låna pengarna. Först fick han ihop 3 miljoner, sedan dök en intressent upp som garanterade hela beloppet. Denne frågade honom om han någonsin själv varit under utredning. Inte alls, svarade han. Varpå intressenten hop­pade av med hänvisning till att någon som var så ärlig kunde man inte få hållhakar på, och då var det inte värt risken. Enligt en artikel på Mo Ibrahim Foundations hemsida (9/7 -25) försvinner varje år hundra miljarder dollar från Afrika söder om Sahara. Det är, enligt artikelförfattaren advokat Lolan Sagoe Moses, från Ghana, mer än hela kontinenten tar emot i både bistånd och direkta investeringar. Detta gör att investeringar i infrastruktur, vård, utbildning, polis och rättsväsende aldrig kommer ikapp behoven. Och detta är, understryker han, inte fråga om småtjuvar och lite pengar som trycks i handen för att få fördelar, utan en organiserad internationell verksamhet som bygger på samarbete från rege­ringsnivå och neråt, via myndigheter, hamnar och flygplatser, internationella advokater, mäklare och pr-agenturer. Det värsta är att en del av det inte ens är i strikt mening olagligt.

De verkligt stora spelarna befinner sig i en gråzon och omger sig med de allra dyraste finansiella och juridiska rådgivarna. Så enorma summor flyter ut att det räcker till alla som har ett finger med i spelet.

I stater där regimen är utpräglat kleptokratisk och samtidigt själv skriver lagarna är det inga problem alls, något större bekymmer är det i västerländska stater med en mer stabil rule of law. Men inte så stort att inte London länge varit ett centrum för penningtvätt på högsta nivå.

Korruptionen får en mängd allvarliga följder. Från svensk horisont kan det vara särskilt intressant att se hur den påverkar biståndet. Även om riktade bistånd ges till pålitliga organisationer handlar det om resurser som därmed inte behöver tas ur statsbudgeten i ett land. När ­bidrag blir en inkomstkälla kan viljan att utvecklas minska, eftersom bättre utveckling innebär minskad hjälp. Det kan också vara svårt för såväl organisationer som företag att verka utan att direkt eller indirekt bidra till ett dysfunktionellt system.

Korrupta stater kännetecknas av låg tillit, ineffektivitet på alla nivåer i förvaltningen och generellt försämrad utveckling. Samtidigt ökar riskerna för korruption just när de offentliga institutionerna inte fungerar tillräckligt bra. Det är verkligen en ond cirkel: korruption bryter ner redan svaga stater vilket i sin tur skapar utrymme för mer av samma vara. I Oliver Bulloughs Moneyland, som är en utmärkt överskådlig genomgång av vår tids internationella korruption, citeras den amerikanske marinkårsgeneralen John Allen: ”Det ideologiska upproret, det kriminella skyddsnätverket och narkotikahandeln har bildat en ohelig allians, vars framgångar vilar på ett kriminellt övertagande av regeringens samtliga funktioner. Vi har ­under alltför lång tid sett talibanerna som Afghani­stans existentiella hot. De innebär bara en lätt ­irritation jämfört med omfattningen och vidden av den korruption vi måste bekämpa.”

Det är ett påstående som är lika giltigt i Sahel och på Afrikas horn som i de tidigare sovjetiska republikerna i Central­asien och Latinamerika.

Samtidigt innebär de stora summorna att en kleptokratisk elit som håller samman kan fortsätta att säkra sitt maktinnehav just genom korruptionen. Maktskiften försvåras därmed och konfliktrisken ökar. Går det tillräckligt långt kan det leda till inbördeskrig mellan olika grupper som, i värsta fall, slåss om möjligheten att kunna suga ut landets resurser.

Korruption är den drivande faktorn bakom de flesta av världens konflikter. Det handlar naturligtvis alltid i hög grad om kampen om resurser, men i och med att korruptionen försvårar en rationell och transparent hantering av naturresurserna är steget inte långt till att man helt enkelt tar till vapen i kampen om dem. UN Office on Drugs and Crime (UNODC) släppte i maj i år en rapport om guldmarknaden enligt vilken organiserad brottslighet i allt högre grad infiltrerat alla led i alltifrån utvinningen till handeln. Vinsterna går i hög grad tillbaka in i brottsligheten, i form av bland annat mutor. Det bildas en ond cirkel med så stora summor i omlopp att det krävs resurser på en nivå som inget enskilt land kan uppbringa.

Den ryska tidigare Wagnergruppen är mycket aktiv på just den kontinenten, där den verkar under namnet Afrikakåren. Ryssland strävar ­genom sina legosoldater efter att få kontroll över gruvindustrin i bland annat Mali, Niger och ­Burkina Faso, och att påverka lagstiftningen i dessa länder till sin egen fördel. Ryssland kan än idag bygga på gamla kontakter från den sovjetiska tiden, och uppfattas dessvärre på flera håll i Afrika ännu som en antikolonial makt. Vinsten från Afrika går direkt till att ­finansiera ­Rysslands krig mot Ukraina – utom den del av den som göms på olika banker eller går till att köpa fastigheter i stabila västländer.

De schweiziska bankerna var länge det typiska gömstället för svarta pengar. Sedan 1990-talet har England varit ett viktigt centrum för den globala korruptionen, i kraft av Londons roll som internationellt finanscent­rum. De stora rikedomar som strömmade till staden särskilt från de gamla Sovjetrepublikerna berikade många väletablerade banker, ­mäklare och andra som tvättade både pengarna och de ansvarigas renommé, proffsigt och legalt.

Brotten har alltså inte begåtts där. Ändå anses denna verksamhet av flera bedömare hota det engelska rätts­väsendets integritet. Chatham House gav i december 2021 ut en undersökning med den talande titeln The UK:s Kleptocracy Problem. How Servicing Post-­Soviet Elites Weakens the Rule of Law som ger en bra men svindlande överblick. Strängare kontroller i både Storbritannien och Schweiz gör idag att en del av denna verksamhet börjat flytta på sig. Delvis till USA, men enligt en artikel av några av författarna till rapporten, John Heathershaw och Ricardo Soa­res de Oliveira, från juli i år, håller Dubai och Hongkong på att bli nya centrum för den globala penningtvätten.

Financial Times kallade i en artikel i maj i år Förenade arabemiraten för ”the new swiss financial Mecca”. Viktiga finansinstitutioner etablerar sig i området, där det råder mindre sträng kontroll, men där det samtidigt finns stabil lagstiftning. Dubai har gått om Dublin, Génève och ­Paris som globalt finanscentrum.

Mot bakgrund av detta, är det naturligtvis en katastrof att Donald Trump väljer att pausa the Foreign corrupt practices act, enligt vilken det är olagligt för amerikanska medborgare att muta personer utomlands. Trump me­nar att detta skadat amerikanska intressen då lagen hindrar amerikaner från att spela på de villkor som gäller i andra länder. Förutom att det rent praktiskt ökar möjligheterna för nya penningflöden i den globala korrupta underavdelningen till världsekonomin är det en signal till att korruption bara är business as usual.

Trump har även inrikes ifrågasatts för sin sammanblandning av familjens och statens affärer, främst då han tidigare i år tog emot en jumbojet, värd 400 miljoner dollar, av Qatar. Den sägs skänkas villkorslöst, och han säger sig ta emot den för statens räkning, inte privat. I år träffades ett avtal för att bygga ett nytt Trump tower i Qatars huvudstad Doha.

Det finns också personer som inser faran med korruption. Mo Ibrahim är en affärsman i tele­kombranschen från Sudan. Han var tidigt ute och tjänade bra på att utveckla mobilnät i ­Afrika, som varit särskilt viktiga för utvecklingen på grund av den äldre infrastrukturens låga kvalitet. Mobila betaltjänster utvecklades exempelvis i Afrika innan de etablerades i Europa.

Under hela sin bana har han motarbetat korruption, och han förklarar själv i ett avsnitt av Kickback, the Global Anticorruption Podcast (17/7 -25) att det för honom alltid har gällt att helt enkelt vägra att betala mutor, och att inte ­acceptera att regeringstjänstemän självklart ska få poster i hans styrelser.

Om man håller på sig lär sig folk det och börjar efter hand att respektera det, säger han. Det går antagligen lättare när man utvecklar en helt ny bransch, som mobilnäten var, än om man försöker konkurrera i exempelvis gruv- eller olje­industrin. Likväl är det en aktningsvärd hållning.

Ibrahim grundade 2006 Mo Ibrahim foundation, som arbetar för utveckling i Afrika. I samband med ett seminarium i Marocko i somras släppte den en rapport med den talande titeln Financing the Africa We Want. I sitt förord säger Ibrahim att tiden för bistånd är förbi för Afrika. Men det är inget att sörja över, för kontinenten är extremt rik på råvaror, land och folk.

För att utveckla Afrika krävs, enligt honom, att de inhemska finansiella resurserna tas tillvara, att naturresurserna förvaltas så att rikedomen kommer afrikanerna till del, och att kontinenten gör sig attraktiv för internationella investeringar, inte minst av afrikaner själva.

I samtliga tre fall är bekämpandet av korruptionen nyckeln. Det är den som gör att pengarna rinner iväg, att resurserna inte tas tillvara och att kontinenten ses som osäker för investeringar.