Finns det något alternativ till Milei?

Sedan 1940-talet har peronismen varit den dominerande politiska rörelsen i Argentina. Den är en bred kyrka som har rötter både i socialismen och i fascismen, men under 1990-talet ansågs den ledande företrädaren Carlos Menem vara nyliberal. Sedan dess har mycket ändrats. Den falang av peronismen som har styrt landet under nästan hela 2000-talet applicerar ordet liberal på Javier Milei, fast som ett skällsord.

Peronismen är alltså inte grundad i någon tydlig ideologi, men däremot en övertygelse om att politiken bör ingripa med all sin makt för att försöka förbättra människors liv. Den är en arbetarrörelse, som utöver den uttalade antikapitalismen har starka nationalistiska inslag. Rötterna kan spåras till den militärkupp som ägde rum i Argentina i juni 1943. Juan Domingo Perón, en ung och ambitiös överste, fick en till synes oviktig roll i militärjuntan som arbetsmarknadsminister. Snart insåg Perón att arbetarklassen i städerna kunde utgöra en stark maktbas. Genom att driva igenom reformer som betald semester, högre löner och ett stärkt fackligt inflytande vann han en enorm lojalitet hos de fattigaste arbetarna. Runt sig byggde han en rörelse som kom att kallas för los descamisados – ”de skjortlösa”.

Peróns växande inflytande och popularitet sågs dock med oblida ögon av rivaliserande officerare. Spänningarna kulminerade i oktober 1945, då Perón tvingades att avgå från sina poster och fängslades. Försöket att eliminera honom misslyckades dock spektakulärt. Den 17 oktober 1945 fylldes gatorna i Buenos Aires av hundratusentals arbetare som marscherade mot Plaza de Mayo, det centrala torget utanför presidentpalatset Casa Rosada, för att kräva hans frigivning. Ställd inför det massiva uppbådet backade militärledningen och Perón släpptes. I en dramatisk scen klev han inför folkhavet ut på Casa Rosadas balkong som en fri man.

Efter frigivningen konsoliderade Perón sin makt genom att bilda ett politiskt parti inför presidentvalet 1946, som han vann överlägset. Hans vision var en ”tredje position”, varken kapitalism eller kommunism – inte helt olikt den svenska socialdemokratins ”tredje vägens politik” under efterkrigstiden, även om politikens innehåll skilde sig åt. Perón kombinerade socialistiska idéer om social utjämning och centralplanerad ekonomi med värdekonservatism och nationalism.

Över tid utvecklades peronismen från en personkult till en statsbärande, men föränderlig, folkrörelse. I dag har de värdekonservativa dragen eroderats och ersatts av social progressivism, samtidigt som allt fler statliga ingrepp har skett i ekonomin.

När peronismen har försökt förbättra argentinska levnadsförhållanden har det främsta verktyget varit att dela ut fler bidrag och rättigheter. Under Perón handlade det om kvinnors rätt att rösta, omfattande bidrag via hans fru Evita Peróns stiftelse, avgiftsfri utbildning och stor makt åt facken. Under 2000-talets främsta peronistiska ledare, Cristina Fernández de Kirchner, fick homosexuella rätt att gifta sig. Hon delade också ut generösa pensioner oavsett om man betalat in till systemet eller ej och etablerade rätten till gratis fotboll på tv. Den senaste peronistregeringen under Alberto Fernández instiftade rätten till offentligt finansierad abort och skapade kvoteringsregler som tvingar hela den offentliga sektorn att anställa minst 1 procent transpersoner.

Peronismen har dock inte bara etablerat nya rättigheter och bidrag. Gång på gång har dess stora spenderingsvilja orsakat enorma budgetunderskott och i slutändan lett till finansiella kriser och hyperinflation – senast 2023 när reallönerna urholkades med mer än 20 procent under en höst. För att ta sig ur kriserna har peronistiska rege­ringar gång på gång tagit till drastiska metoder och ignorerat äganderätten. President Eduardo Duhalde beslutade 2002 att alla bankkonton denominerade i dollar skulle omvandlas till peso med växelkursen 1,40 – i ett läge där dollarn var värd 1,95 peso. Det var redan då en stöld av gigantiska proportioner. I dag är 1 dollar värd närmare 1 500 peso.

Under president Kirchner förstatligades flera stora företag till priser som bara kan beskrivas som stöld. Rättsprocesserna pågår ännu. Detsamma skedde med alla privata pensionsfonder 2008. 30 miljarder dollar överfördes till staten under förevändningen att det var nödvändigt att skydda pensionärernas sparande från den globala finanskrisen. I praktiken användes de till att finansiera statens budgetunderskott. Det är inte underligt att argentinarna föredrar att ha sina besparingar i fysiska dollarsedlar i madrassen eller på banker i Uruguay.

Trots att Juan Perón var en central gestalt i militärjuntan 1943–1946 var det militären som blev peronismens stora motståndare under 1900-talet. Peróns presidentperiod, som hade kantats av omfattande korruption och störtat landet ner i en djup ekonomisk kris, avslutades med en militärkupp 1955. Därefter var peronistiska rörelser under lång tid förtryckta.

År 1973 återkom Perón till makten från sin landsflykt, men dog kort därefter. Redan under hans regering inleddes ”det smutsiga kriget” mellan radikala peronistiska gerillor och militären, vilket ökade i intensitet efter ännu en militärkupp, 1976. Tusentals människor skadades och dödades i gerillarörelsernas terrorattentat över hela landet – och ännu fler avrättades av militären. Många människor som arresterades av militären försvann spårlöst – desaparecidos.

Deras exakta öden är okända än i dag eftersom dokumentationen över det statliga förtrycket var mycket bristfällig. Det smutsiga krigets dödssiffror är än i dag en kraftigt politiserad fråga i Ar­gentina.

År 1977 började ett antal mödrar till försvunna unga vuxna samlas och demonstrera mot försvinnandena. På Plaza de Mayo krävde de att deras barn skulle släppas levande. Så blev det i de flesta fall inte, men över tid blev Madres de Plaza de Mayo en väloljad organisation inom den peronistiska rörelsen som efter demokratins återkomst 1984 har fortsatt utkräva ansvar för militärens terror. Än i dag anordnar de demonstrationer på Plaza de Mayo varje torsdag klockan 15.30.

Jag besöker möte nummer 2 481, vilket inleds som vanligt med att deltagarna vandrar varv på varv kring torgets centrala obelisk. Utöver banderoller med klassiska slagord som ”Bristen på arbete är ett brott” och ställningstaganden för olika lokala peronistpartier ifrågasätts rättssystemet med formuleringar som ”Cristina är oskyldig”, vilket syftar på att expresidenten Cristina Fernández de Kirchner efter en lång rättsprocess dömdes till sex års fängelse för sin omfattande korruption i ämbetet. Mellanårsvalets stora vinst för Mileis parti La Libertad Avanza kommenteras på ett plakat med texten ”100 % valfusk”. Efter alla varv samlas folkmassan kring ett par högtalare för att lyssna till Demetrio Iramain, en man i 50-årsåldern som fungerar som en av Madres de Plaza de Mayos talespersoner.

– Först och främst vill jag i dag skicka en hälsning från detta torg, en stor kram till kamrat Guillermo Moreno, som i går fick sin orättvisa dom fastställd av Högsta domstolen för ett brott som inte är ett brott.

Guillermo Moreno var statssekreterare för inrikeshandel 2005–2013, en roll med mycket makt. Han fick emellertid avgå när det framkom att han manipulerat data från statistikmyndigheten Indec, ett brott som han senare dömdes för. Nyligen fastslog den argentinska Högsta domstolen att Moreno också hade använt offentliga medel för att smutskasta mediehuset Clarín, som Kirchnerregeringen pekade ut som en politisk fiende. Nu är Moreno avstängd från offentliga ämbeten på livstid.

– Självklart konfronterar vi alla Clarín-gruppen. Så det är inget brott, det är en politisk skyldighet, kamrater. Och det var därför han dömdes, säger Iramain.

Efter en stund lämnar han över mikrofonen till Beto Pianelli, generalsekreterare för tunnelbanearbetarnas fackförbund.

– Vi har ett monster i Casa Rosada. Det är brottslingar som i dag styr detta land. De försöker eller kommer att försöka ta ifrån oss allt vi har uppnått, inte bara under Cristinas tolv år, utan under hela vår historia. Därför måste vi fördubbla motståndet. De kommer att ge sig på arbetsrätten, de kommer att koncentrera rikedomen, och vi kommer att fortsätta kämpa, varje torsdag och i varje löneförhandling.

Överst på president Mileis reformagenda står en omfattande arbetsmarknadsreform. Argentina har i dag en av världens mest reglerade arbetsmarknader, med höga sociala avgifter, dyra avgångsvederlag, mäktiga fackföreningar och mycket starkt anställningsskydd. Men skyddet kommer inte alla till del. Till följd av de stelbenta reglerna sker omkring hälften av allt arbete i ekonomin på svarta marknaden, helt utanför det statliga skyddsnätet.

Vilken politik den föränderliga peronismen ska driva framöver hänger nu i luften. En som funderar mycket på peronismens misslyckade val, och politiska framtid, är Ezequiel María, som var kommunikationschef för den senaste peronistiska regeringen (2019–2023) och deltog i kampanjledningen under det förlorade presidentvalet 2023. När vi slår oss ner i en guldsmyckad hotellobby nära parlamentet är tonläget ett helt annat än på Plaza de Mayo.

– Vi har inget svar på Milei. Under vår senaste mandatperiod var inflationen i snitt 150 procent per år, och att bekämpa den är Mileis största politiska projekt. Han har levererat på sitt vallöfte och vi har fortfarande inga trovärdiga lösningar. Vi kan säga att Milei har försämrat för pensionärerna hur många gånger som helst, men om vi inte kan förklara vad vi vill göra för att förbättra situationen spelar det ingen roll.

María menar att det är dags för peronismen att erkänna sina ekonomiska misstag och gå vidare med ny politik. Men den liknar i hög grad den gamla: fler rättigheter åt fler personer.

– Peronismen finns för arbetarna, men de är inte längre med i våra fackförbund. De kör Uber eller jobbar för sig själva på andra sätt. Då hamnar de utanför den traditionella peronismen. Vi be­hö­ver ge alla de rättigheter vi gett till dem med formella jobb även till de 50 procent som jobbar svart: semester, extra lönepåslag i december och juli. Vi måste förklara för dem att de vill ha det. Vi behöver ett nytt partiprogram med fokus på den informella sektorn, och nya företrädare som kan förmedla budskapen.

Trots att han är imponerad av Mileirege­ring­ens resultat när det gäller inflationsbekämpningen tror han att peronismen snart kommer tillbaka till makten.

– Målet med peronismen är att ge ett så bra liv till så många som möjligt. Om två år kommer vi att ha ett nytt partiprogram som visar det. Samtidigt kommer arbetarna att tröttna på Milei och inse att de inte får det bättre. Hans plan håller inte i längden. Då kommer vi att vinna tillbaka presidentmakten.

I mellanårsvalet 2025 gjorde peronismen sitt sämsta valresultat någonsin. Inte heller gick det särskilt bra för det uttalat trotskistiska vänsterpartiet Frente de Izquierda y de los Trabajadores – Unidad (FIT-U), som samlade 3,9 procent av rösterna. För att förstå det argentinska parlamentets yttersta vänsterkant stämmer jag träff med Juan Carlos Giordano, kongressledamot för FIT-U. Han möter mig i kongressens kontorsbyggnad nyligen hemkommen efter att ha tillbringat tid på samma båt till Gaza som Greta Thunberg. Tyvärr var han tvungen att lämna flottan innan den blev bordad av den israeliska militären – av medicinska skäl, förklarar han.

När det gäller Argentinas president skräder han inte orden.

– Milei är en fascistisk monark som samarbetar med neokolonialisten Donald Trump. USA ger oss nu pengar för att betala av statsskulden – det gör oss till en koloni. Lånen är som en snöboll, de bara byggs på. Vi borde inte betala tillbaka dem. Det är illegitimt att militärjuntan en gång i tiden lånade pengar och inte använde dem för folkets bästa. Folket borde inte behöva betala tillbaka det.

Jag frågar om inte den största delen av skulderna har uppkommit under de senaste 40 årens demokrati.

– Jo, men även under demokratin har lånen inte använts för folket. Vi blev tvingade till att ta fler lån. Slutar vi betala av dem kan vi fortsätta finansiera välfärden. Milei säger att det inte finns några pengar och att det är därför han stänger ner olika program för jämställdhet och mot könsbaserat våld. Det är inte sant.

Ekonomiskt ligger FIT-U nära peronismen, som också göder ett hat mot Internationella valutafonden, trots att den upprepade gånger har klivit in och gett stödlån till Argentina när landet har hamnat i kriser.

Men till skillnad från peronismen är FIT-U beredda att ta till mer drastiska metoder. Eugenia, en tidigare tjänsteman i kongressen för FIT-U, träffar mig över en kopp kaffe och berättar om sin samhällsvision.

– Vi vill ha en revolution, men inte bara genom gerillakrig – vi behöver ett helt inbördeskrig. Man kan inte besegra en klass en och en, vi behöver slåss med hela vår klass. Tyvärr är vi inte nära det. Vi är inte redo.

Den argentinska politiken är djupt splittrad. Det största peronistiska alternativet till Javier Milei försvarar sina korruptionsdömda företrädare och förespråkar mer av samma politik som misslyckats.

Ännu längre till vänster finns våldsbejakande krafter representerade i parlamentet. Varken peronistiska strateger eller den revolutionära ytterkanten verkar förstå varför de förlorat mot Milei. Men om peronismen ska överleva som mer än en nostalgisk proteströrelse krävs något annat än bidrag och kvoteringslagar. Det krävs en ekonomisk idé som skapar välstånd snarare än att bara administrera fattigdom.

Mödrarna på Plaza de Mayo kommer att fortsätta vandra sina varv kring obelisken, men de unga väljarna har vänt dem ryggen i jakt på en ekonomi som faktiskt fungerar. Argentina har valt en radikal väg med Milei, men framför allt är hans politiska stöd en dom över en vänster som lovade allt men lämnade efter sig tomma bankkonton och en urholkad framtidstro.