Genestetiken

Det är förvisso inte helt klart vad som avses med att någonting är en kulturell konstruktion. Utifrån den mjuka tolkningen innebär det att vi rekapitulerar vissa kulturellt betingade föreställningar från generation till generation. Dessa fördomar gör att vår bild av till exempel könen rymmer föreställningar som är kulturspecifika.

Enligt den hårda tolkningen antas däremot påvisandet av ett antal kulturspecifika föreställningar bevisa att fenomenet som sådant inte existerar. Inte sällan förutsätter man då att ett fenomen inte existerat innan man i västerlandet börjar föra teoretiska och filosofi ska diskussioner om fenomenet ifråga. I det här numret av Axess skriver vi om konst; och just konst har – liksom könsskillnader – visat sig vara ett tacksamt begrepp för konstruktivisterna att sätta tänderna i.

Det faktum att man först i slutet av 1700-talet från filosofiskt och estetiskt håll började intressera sig för den sorts upplevelser av konst och natur som fått beteckningen ”sublima” anförs som stöd för uppfattningen att människor tidigare i historien inte hade och värdesatte ”sublima” konstupplevelser. Från detta sluter man sig sedan till att fenomenet ”konst” som vi idag känner det är en social konstruktion.

Vi skolas in att uppskatta vissa synintryck, vissa sekvenser av ljud, vissa sekvenser av händelser, vilket formar sig till det som vi uppfattar som värdefull bildkonst, musik och fiktivt berättande. Så långt är nog de flesta med på noterna. Det är lika svårt för en svensk Wagner-entusiast att till fullo uppskatta ekvilibrismen i Pekingopera som det är för en rockabillyfantast att till fullo uppskatta en Wagnerföreställning. Men kan man som en konsekvens av att vi skolas in i vissa smakkategorier dra slutsatsen att till exempel skillnaden mellan välljud och oljud blott är en kulturell konstruktion?

Att det finns kulturella särdrag som stundtals gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att tillgodogöra sig musik och litteratur från väsensskilda kulturer hindrar inte att det motsatta ofta äger rum. Albrecht Dürer påpekade 1520 vid mötet med mexikanskt konsthantverk att han aldrig hade sett något som påverkat honom så starkt. Goethe konstaterade något liknande ett par hundra år senare vid mötet med den för honom då helt okända kinesiska litteraturen.

Utifrån det motsatta, konstruktivistiska perspektivet, där man betonar skillnaderna istället för likheterna mellan olika kulturers uttryck, antas människan dock vara ett oskrivet blad. Vilket är en lockande tanke för den moderna individen. Vem vill inte känna att alla möjligheter står till buds? Att vi kan omforma oss själva helt efter egen vilja?

Att liberaler attraheras av dessa förklaringsmodeller är inte att undra på. Att man inom universitetsvärlden attraheras av dem är inte heller konstigt, då de tillhandahåller enkla tolkningsmodeller. Och för den som aspirerar på att bli författare, kompositör och bildkonstnär erbjuder teorierna en enkel väg in mot konstens kärna.

Den lärlingsprocess som tidigare kunde ta decennier kan nu klaras av på betydligt kortare tid. Titeln på Lars Vilks bok Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar är inte helt ironisk. Och från vänsterhåll framstår det socialkonstruktivistiska teoribygget som inget mindre än den perfekta ideologiska överbyggnaden till en heltigenom reglerad planekonomi.

De liberaler som i socialkonstruktivismens förlängning ser en värld där individen kan leva i total frihet från traditionens och biologins ok, blundar dessvärre för dessa teoriers avigsidor. Inte bara emotsägs socialkonstruktivismen av nya rön inom medicinsk, antropologisk och biologisk forskning.

Den ideologi som hävdar att människan är ett oskrivet blad och att det är destruktiva maktstrukturer under de senaste seklerna som har format våra beteenden och föreställningar, ja, den ideologin rymmer i sin förlängning föreställningar om att förhållandena här och nu bara kan bli bättre genom att människorna (genom diverse statliga ingripanden) omformateras. Detta då det endast är genom maktstrukturernas inflytande som våra beteenden och våra föreställningar antas ta form. Och den människa som antas vara ett oskrivet blad är givetvis möjlig att anpassa till i princip vilka omständigheter som helst: arbetsläger och totalitära stater kan inte sägas svära mot den mänskliga naturen, om den mänskliga naturen inte existerar.

Att beakta människans natur, sådan den har utvecklats under hundratusentals år, behöver inte leda till reduktionism och till att man ser 1800-talets kärnfamilj som den ultimata levnadsformen eller salongsmåleri som den ultimata konstformen. Det ligger i människans natur att avvika från normer, pröva alternativa lösningar och reglera ”naturliga” beteenden. Det är det som ligger i begreppet kultur, vilket i sin tur är en del av människans natur.