Har modernismens hegemoni äntligen brutits?

På senare år har vi sett flera exempel på större nybyggen i traditionell stil i Sverige, något som under flera årtionden lyst med sin frånvaro. Albert Svenssons klassicistiska lägenhetshotell på Ekmansgatan 5 i Göteborg, uppfört 2022, och Nacka Grace (Brunnberg & Forshed, 2024) har fått ett varmt mottagande bland allmänheten, men från akitekturetablissemanget har reaktionerna som väntat varit negativa.

Frågan är om vi ser början till en verklig upplösning av den snart sekelgamla modernistiska hegemonin, eller bara en lustig parentes av samma slag som 1980-talets postmodernism.

Få epoker är så missförstådda och har fått ett så oförtjänt dåligt rykte. Men 1980-talets arkitekturstrid rymmer lärdomar för vår tid.

I slutet av 1970-talet började det bli uppenbart för de flesta att modernismens idéer när de förverkligades i stor skala ledde till vad många upplevde som otrivsamma och människofientliga stadsmiljöer. I samband med en nyutgåva av de svenska funktionalisternas manifest acceptera 1980 intervjuades den då ende ännu levande författaren, Wolter Gahn.

Han menade då att det inte var rimligt att ställa honom och de andra författarna till svars för modernismens konsekvenser inom det svenska stadsbyggandet: ”I en tid där nästan ingenting byggdes hade vi ingen möjlighet att förutse de enorma kvantiteterna i framtidens byggande och de konsekvenser som skulle följa av detta. Men säkert underskattade vi det psykologiska, trivseln och människornas behov av att själva bestämma.”

Samma år släppte Hans Asplund, son till en annan av acceptera-författarna, sitt antimodernistiska manifest Farväl till funktionalismen. Han visste vad han talade om: under större delen av sin karriär verkade han som modernistisk arkitekt, men kom efter hand att bli alltmer kritisk till de modernistiska dogmerna. I Farväl till funktionalismen sammanfattade han sin kritik i ett antal punkter. Det är en kritik som i mångt och mycket står sig än idag.

Även internationellt växte missnöjet. Den amerikanske arkitekten Charles Jencks hade redan lanserat begreppet postmodernism i The Language of Postmodern Architecture (1977) och två år senare populariserade Jean-François Lyotard termen i en bredare kulturell kontext.

Postmodernisterna vände sig emot modernismens dogmer och förbud mot historiserande stilar och traditionell tät kvartersstad. Istället förespråkades lekfullhet, där element från olika epoker kunde blandas fritt. En tongivande gestalt i Europa var katalanen Ricardo Bofill, som blandade klassicistiska inslag i sina monumentala byggnader. Hans ”Bofills båge” vid Fatbursparken i Stockholm är välkänd och uppskattad, men billiga material och popnitar förtar intrycket och ger ett halvfärdigt intryck.

Andra exempel på svensk postmodernism smälter bättre in i omgivningarna, exempelvis Alexander Wolodarskis Sankt Eriksområde på Kungsholmen, inspirerat av 20-talets klassicism. Att dessa områden smälter bättre in än Bofills båge gör att många inte ens tänker på dem som postmodernism. Med andra ord, det är ofta de mindre lyckade exemp­len som får representera postmodernismen i det allmänna medvetandet.

Postmodernisterna lyckades inte åstadkomma den brytning med den modernistiska hegemonin som Hans Asplund och andra hade hoppats på. Den postmoderna reaktionen inträffade under en period då det byggdes lite och det som byggdes ofta uppfördes i billiga material som inte gjorde stilen rättvisa. Dessutom var det modernistiska tänkandets dominans inom arkitekturens institutioner kompakt efter ett halvt århundrade av hegemoni. Postmodernismen blev en parentes, som visserligen lämnade en del roliga och uppskattade byggnader efter sig, men som inte åstadkom någon betydande förändring.

Idag ser vi en ny reaktion mot den modernistiska hegemonin på båda sidor av Atlanten, dels i form av ett ökat byggande i äldre tradition, dels i form av digitala gräsrotsrörelser som reagerar mot förfulning.

Dagens traditionella arkitekter söker anknytning till äldre traditioner på egna villkor. Kanske denna rörelse kan etablera sig som ett långsiktigt alternativ, snarare än en tillfällig motreaktion.

Arkitekturhistorien sträcker sig över tusentals år. Sedd i det perspektivet är det snarare modernismen som framstår som en parentes.