Heyerdahls helvete i paradiset

Fatu Hiva blev den första ön i Polynesien som siktades av en europeisk upptäckare, spanjoren Álvaro de Mendaña de Neira den 21 juli 1595. Seglatsen från Callao i Peru hade tagit drygt tre månader. Än i dag är det en tidsödande historia att ta sig dit. Från Skandinavien via Tahiti är det en färd på flera dygn av mellanlandningar och övernattningar och slutligen en lång båtfärd.

På Fatu Hiva började för nästan 90 år sedan den unge norrmannen Thor Heyerdahl förpuppas till berömd upptäckarhjälte på landsmännen Nansens och Amundsens nivå. Tio år senare, 1947, skulle han slå världen med häpnad. Ombord på balsaflotten Kon-Tiki, i spetsen för fyra norrmän och en svensk, drev han med vindar och strömmar ungefär samma väg som Álvaro de Mendaña de Neira, 600 mil över Stilla havet från Peru till Polynesien. Ett livsfarligt äventyr i vetenskapligt syfte. Han ville visa att Polynesien kunde ha befolkats från Sydamerika. Den vetenskapliga expertisen på området var överens om att Polynesien hade befolkats från Sydostasien och avvisade blankt norrmannens teori. I det forntida Sydamerika saknades flytetyg som kunde bära folk så långt över havet, argumenterade experterna. Struntprat, sade Heyerdahl, byggde en balsaflotte av traditionell sydamerikansk typ och lade ut.

Den förhistoriska konstruktionen visade sig hålla vad han hävdat. Efter tre månader havererade flotten på revet vid atollen Raroia. Det hade sålunda varit möjligt för forntida sydamerikaner att ta sig till Polynesien. VSB! Men det antropologiska expertkollektivet förhöll sig fortsatt avvisande: flottfärden visade bara att norrmän var goda sjömän, inget annat. Färden fick dock stort genomslag i medierna. De tog, enligt normal journalistisk logik, mer fasta på det djärva, fantasieggande äventyret och Heyerdahls hjältemod än hans teorier. Flottfärden gjorde honom berömd och i Norge upphöjdes han till en av de stora upptäckarna.

I dag känner väl få under 50 till honom, men namnet Kon-Tiki lever än och på grannön Hiva Oa även minnet av honom. I receptionen på hotellet Relais Moehau hänger en tavla med tre urblekta fotografier av den gamle äventyraren, samt texten ”Ma rencontre avec Thor Heyerdahl” (mitt möte med Thor Heyerdahl). Att träffa honom var en stor sak. Han var en världscelebritet. Mannen som mötte Heyerdahl heter Georges Gramont och är Relais Moehaus ägare. Det var för drygt 35 år sedan, då Heyerdahl turnerade med ett filmteam från produktionsbolaget Sebra Film i Torsby. Det skulle bli en tv-serie om Heyerdahls liv och gärning för BBC, SVT och NRK med flera. Gramont engagerades för att skjutsa runt Heyerdahl och filmteamet i sin båt.

Serien, fem timslånga avsnitt, fick namnet Kon-Tiki-mannen. Den första delen bär titeln ”Biljett till paradiset”, syftande på en formulering i Heyerdahls debutbok På jakt efter paradiset från 1938. Biljett till paradiset var vad han trodde sig ha köpt när han gav sig av mot Fatu Hiva med den kvinna han just äktat. Hon hette Liv och var den Eva han behövde i sitt drömda förcivilisatoriska Eden.

De gifte sig på julafton 1936 och anträdde den långa resan följande dag. Då tog färden till Tahiti mer än en månad med oceanångare från Mar­seille. Han var 22 år och hon 20. Han var djupt kritisk mot den moderna västerländska civilisationen och fylld av ungdomlig rousseauansk romantik om ett svunnet paradis där livet var okomplicerat och naturligt, fjärran städer, bilar, flärd och framsteg.

Heyerdahl trodde inte på framsteget. Framsteg var bara till för att avhjälpa de problem som tidigare framsteg skapat, ansåg han. Hans argument mot civilisation och mekanisering var en hemsnickrad variant av teodicéproblemet: Om en osynlig kraft låg bakom allt som utvecklats på jorden, varför hade denne gud då inte själv uppfunnit maskiner åt människorna att glädjas åt?

I oräkneliga timmar hade han och Liv hängt med näsan över en Stillahavskarta. Där någonstans i det stora blå sökte de en ö oförstörd av stress, maskiner och västerländsk civilisation. Den måste vara bördig, frodig och obebodd. Men bördiga öar var bebodda och obebodda öar var ofruktbara. Till slut ritade de en ring runt Fatu Hiva, en av Marquesasöarna i Franska Polynesien. Enligt ryktet skulle den vara Söderhavets frodigaste ö. Den var inte obebodd men hade högst ett par hundra invånare. Därför borde där finnas en plätt i någon dalgång eller vid en strand, utom räckhåll för civilisationens tentakler, resonerade de. Fatu Hiva skulle bli platsen för deras ”tillbaka till naturen”-experiment. Där skulle de bygga en liten hydda av blad och grenar omgiven av palmer, fågelsång och vilda djur. De skulle livnära sig på frukt, fisk och ägg, i harmoni med naturen. De ville resa tusentals år bakåt i tiden till ett liv sådant de föreställde sig att de första män­ni­skorna levde. Ett slags stenålderstillvaro. Romantiken flödade. Både mellan dem och i deras fantasier.

Fatu Hiva, Hiva Oa och de andra Marquesas­öarna är inte atoller utan bergiga rester av förhistoriska vulkanutbrott, genomskurna av djupa dalgångar mellan vresiga branter. På Fatu Hiva bor fortfarande inte fler än kanske 150 invånare, som på paret Heyerdahls tid, och ön har ingen flygplats. Men innan 1500-talsupptäckarna kom med mördarvirus och bakterier var de flera tusen.

Jag anländer till Fatu Hiva med båt från Hiva Oa. Den går ett par gånger i veckan. Färden över det gropiga havet tar fyra timmar. Sedan stävar vi in i bukten utanför huvudorten Omoa. Heyerdahls reste till Fatu Hiva med en av de kopraskonare som med ojämna mellanrum förband öarna med varandra och Tahiti. Då existerade ingen hamn på Fatu Hiva, utan blott en lång, rasslande rullstensstrand där det brytande havet hejdades. Kopraskonaren ankrade på tryggt djup ute i bukten.

Fartygets kapten försökte övertyga det norska paret om det idiotiska i att bosätta sig på ön. Han radade upp varnande fakta. Bland öns fåtaliga invånare grasserade tbc, spetälska, elefantsjuka och syfilis. I djungeln härjade mygg och sandflugor som gav kliande, svårläkta bett. När regntiden kom blev allt fuktigt och mögligt. Men Thor och Liv var fast beslutna. Här skulle drömmen förverkligas om ett okomplicerat och fritt liv fjärran från civilisation och framsteg.

Så stod de där till slut, ensamma på den främmande Söderhavsstranden. Hon var klädd i kort mörk kjol, matchande blus och handväska under armen. Påminde om en söt sekreterare på väg till jobbet en solig morgon i Oslo. De såg sig omkring, kände sig små och övergivna. Ett knappt vuxet par på en främmande strand i ett främmande land där de inte talade språket.

Själv funderar jag över hur jag ska hitta det boende jag tror mig ha reserverat. Det visar sig inte vara något bekymmer. Min ankomst är väntad. På kajen parkerar några glänsande pickupjeepar av japanska och amerikanska märken. Ur en röd stiger en vänligt leende kvinna emot mig, hälsar välkommen med en traditionell blomsterkrans kring min hals, skickar upp mitt bagage på flaket och ber mig ta plats i bilen.

Vi rullar i väg utmed kullerstensstranden den korta sträckan mot byn. En skylt vid sidan av vägen informerar om Fatu Hivas flora och fauna och berättar att 1 000 invånare flydde ön på bambuflottar och i kanoter i mitten av 1800-talet efter att ha förlorat ett stamkrig. Många flyktingar dog. Historiskt pågick det nästan alltid stamkrig på öarna. Då omfattade polynesiernas matkultur ännu den udda vanan att anrätta döda fiender och äta upp dem. Man hade ihjäl varandra med vackert snidade halskrossare i mörkt träslag.

Omoa ligger i en dal med branta sidor och består av en lång betongbelagd gata inbäddad i slösande blomsterprakt och grönska. Bakom mango-, brödfrukt- och bananträd skymtar bunga­lower med tak av korrugerad plåt. En bit nedför gatan höjer sig ett vitt kyrktorn ur vegetationen och avtecknar sig mot fonden av dramatiska branter och spetsiga klippformationer. Fatu Hivas högsta toppar når över 1 100 meter.

Det pensionat jag reserverat hette Fatu Hiva. Det jag hamnar på heter Pension Cecile. Etablissemangens ägare tycks ha bytt mig med varandra. Oklart varför, och mig är det egalt. Lunchtid råder. Maten står framdukad på en taktäckt veranda. Tonfisk i alla former, rå, marinerad och stekt, ris, sötpotatis, brödfrukt, mango, ananas och olika sorters banan samt en osannolikt saftig och välsmakande cit­rus­frukt, stor som ett bowlingklot med grönt skal. På franska benämnd pamplemousse, grapefrukt alltså, men ändå inte.

Jag delar lunchbord med två yngre herrar från Tahiti. De är utsända av japanska Suzuki för att serva båtmotorer. Förr var utriggarkanoter öbornas samfärdsmedel till havs. I dag existerar de blott som sportredskap i plast. Fisket sköter man från aktersnurrade plåtbaljor. Detta folk med tusenårstraditioner av sjöfart tycks i dag lägga mer pengar på pickupjeepar än på båtar, trots att det bara finns några mil bilväg på ön. Det är just en utombordad plåtbalja som väntar mig för den båtfärd jag beställt till några platser utmed ön som nås lättare från havet än till fots. Båten motsvarar ungefär vad jag skulle ha valt för en stilla fisketur på någon insjö, inte för att styra ut i de havsvågor som kastar sig över oss när vi rundar vågbrytaren.

På aktertoften med vänsterhanden på den gamla snurrans vibrerande rorkult sitter min ­guide och styr. Själv har jag anvisats plats i fören, så att båten inte ska bli för baktung. Det frestar på i den höga, krabba sjön. Där slår och skuttar, skvätter och far. Ryggen tar hårda smällar. Det är lite som att vispas runt i en tvättmaskin. Till höger om oss det oändliga Stilla havet, till vänster störtar Fatu Hivas branta klippor rakt ned i vattnet. Skulle motorn stanna driver vi mot klipporna och krossas, tänker jag och frågar om guiden fått motorstopp någon gång. Han ler jakande och ser inte ut som att han betraktar det som ett problem.

Så går vi in bakom en udde och sjön blir lite lugnare. Där, säger guiden och pekar mot en stenig strandremsa. Platsen heter Tahaoa. Bakom ett par ensamma träd framträder en grottlik håla under den höga klippväggen. Dit tog paret Heyerdahl sin tillflykt under sin allra sista tid på ön Fatu Hiva. Vid högvatten kunde en eller annan muräna slingra in i grottan.

Drygt nio månader hade då gått sedan de steg i land på ön fyllda av förväntningar. Under tiden hade deras tillvaro förvandlats från inbillat paradis till ett rent helvete. Likt skeppsbrutna satt de i hålan och spanade efter ett skepp som kunde ta dem från ön. Till slut dök en kopraskonare upp och de började sin långa resa hem. De var djupt desillusionerade. Civilisationen hade förstört livet på Fatu Hiva och alla andra öar i Polynesien, me­na­de den unge Heyerdahl. De västerländska upptäckarna och sjöfararna hade kommit med dödliga sjukdomar och kåta matroser och korrumperat öbefolkningens själar med pengar och präster.

Deras inledningsvis öppna syn på de infödda hade långsamt vänts i sin motsats och nått en nivå av virulent kolonialt förakt. De infödda hade gjort dem djupt besvikna, skrev Heyerdahl i ett brev:

Den gamla polynesiska rasen är faktiskt död. Civilisationen har uppslukat allt. Ingen här vet till exempel längre vad KAVA-drycken är och ingen går längre klädd i pareu. De ler åt bambuhyddor med palmtak och lever uteslutande för mat och pengar, pengar, pengar. […] De är giriga, penningkåta, lögnaktiga, krångliga, tvära, fega, opålitliga och snobbiga.

Jag vill gå i land och inspektera hålan, men sjöhävningen hindrar. Vi fortsätter mot nästa mål. Det kyttar och far, och värre blir det. Vi kommer ut på östra sidan av ön, där vind och vågor ohindrat vunnit styrka och höjd sedan de lämnade Perus kust 600 mil bort i öster. Efter en timmes omskakande färd löper vi in mot Ouia, en trång dalgång med branta sidor och en palmkantad rullstensstrand med ett par enkla hyddor. Den ligger helt oskyddad för Stilla havets förhärskande ostliga vindar och dyning.

Där, i en palmhydda på stolpar, tillbringade paret Heyerdahl ett par månader av sin tid på Fatu Hiva. Som granne hade de dalens ende invånare, den tidigare kannibalen Tei-Tetua. Han hade rötter i den svunna tid då ön var tätare befolkad, stamstrider härjade och dödade fiender erbjöd omväxling i kosthållningen. Hans far fyllde sällan på sina energireserver med annat kött än mänskligt. Välhängt intill förruttnelsens gräns skulle det vara. Mjällaste slaktbiten, sade Tei-Tetua med ett snett flin mot Liv Heyerdahl, var en kvinnas un­der­arm, särskilt en vit.

Vid lägerelden på stranden i Ouia underhöll den gamle människoätaren med legender från fordom. Här formades embryot till Heyerdahls hypotes om polynesiernas sydamerikanska ursprung. Från öst kom polynesiernas gud Tiki, berättade Tei-Tetua, och därifrån kom också passadvinden och dyningen. Därav drog Heyerdahl med tiden den inte helt långsökta slutsatsen att folket också kunde ha kommit med vindarna och strömmarna från Peru.

Han har kallat dagarna i Ouiadalen för den bästa tiden på Fatu Hiva. Först hade de byggt en hydda invid ett vattendrag i djungeln. Den tvingades de så småningom lämna, plågade och sönderbitna av mygg och andra stickande insekter. Dessutom hade öns katolske pastor uppviglat be­­folk­­ningen mot dem för att de kom från ett protestantiskt land. I Ouia fläktade vindarna undan insekterna och de uppviglade byborna höll till i Omoa på andra sidan bergen.

Men så dök folk från Omoa upp i växande skaror och slog sig ned i Ouia. De väsnades och ägnade sig åt att brygga apelsinöl, festa och dricka sig berusade, och de stal saker från parets hydda.

När någon sedan placerade giftiga tusenfotingar i hyddan som bet Liv flydde de till grottan vid Tahaoa och bestämde sig för att återvända till civilisationen.

”En stor man av blandras som hette Napoleon var värst av alla. Han blev alldeles från vettet då han fick alkohol i sig. Han hade slagit ihjäl två hust­rur under ruset”, skrev Heyerdahl i sin bok ­Fatu-Hiva (1974). Min guide heter också Napoleon. Jag drar slutsatsen att Heyerdahls fyllgalne Napoleon är hans förfader, vilket är lite pikant eftersom min Napoleon assisterade Heyerdahl och teamet från Sebra Film i slutet av 1980-talet.

Senare intervjuar jag Napoleons pappa Emmanuel Gilmore. Hans farfarsfar hette Charles Gilmore och var sjöman på ett valfångstfartyg. Eftersom han fann förhållandena ombord alltmer outhärdliga hoppade han överbord och simmade i land när fartyget passerade Fatu Hiva. Där bosatte han sig och tog en lokal hustru. I dag är familjen stor och inflytelserik på ön.

Emmanuel Gilmore föddes 1942. Då var kannibalismen sedan länge utrotad, men han hörde vuxna berätta om hur bitar av gris och människa kunde varvas på grillspett. Människokött var bäst, fick han höra, bättre än gris. Hur det kan komma sig har han skänkt en och annan tanke under årens lopp. Han har kommit till slutsatsen att det måste bero på att människor äter den bästa maten, medan grisar får böka runt bland skulor.

När paret Heyerdahl landsteg på Fatu Hiva den 18 mars 1937 bjöds de att tillbringa den första natten i ett hus som han i sitt civilisationskritiska nit dömde ut som en styggelse. I själva verket var det en vacker vit kolonialvilla i trä med korrugerat plåttak. Den byggdes en gång av schweizaren François Grelet från Vevey. Han kom till ön 1890 för att odla kaffe. Tidigare hade han gjort ett misslyckat försök att starta kaffeplantage i Brasilien. På Fatu Hiva gick det bättre. Han etablerade sig på ön, skaffade sig ett par polynesiska fruar, fick barn och blev nära vän med Paul Gauguin när denne bodde på Hiva Oa.

När François dog 1916 tog sonen Willy över. Han var företagsam som sin far och började odla även andra grödor, etablerade en liten handelsbod och anlade ett spritdestilleri för att ta vara på all frukt som annars hade gått till spillo. Med tiden fick han för övrigt franska Hederslegionen för sina utvecklingsinsatser.

Förutom att han erbjöd paret Heyerdahl husrum vid ankomsten var han till nytta för dem på flera andra sätt under tiden på ön. ”Grelet var öns aristokrat och tjänade pengar som gräs på kopratillverkning”, skrev Heyerdahl i På jakt efter paradiset. Hans, enligt den unge Heyerdahl, styggelse till villa står alltjämt kvar, under paraplyer av höga mangoträd. Den ägs i dag av ett barnbarn till Willy som gjort den till museum. Hennes systerdotter Belinda, generation tre efter Willy, guidar.

Fortsätter man Omoas bygata uppåt dalen kommer man efter en stund till en enkel vägvisare med texten ”Pétroglyphe”, ”hällristning” på franska, och den pekar på en stig åt höger. Efter någon kilometers måttlig uppförsbacke genom djungel och kokosplantager når man en palmkantad glänta där några stora gråa stenhällar reser sig ur markens välansade gräs. Så ordnat och tillrättalagt var det inte när Heyerdahl visades hit den 17 maj 1937. Någon stig fanns inte. Han fick hugga sig fram genom urskogen med machete. På plats såg han först ingenting, men så föll fjällen från hans ögon. Inristad i en av de mossbelupna hällarna upptäckte han konturen av en fisk, två meter lång från huvud till stjärtfena.

För att få bättre överblick bad han sina infödda vägvisare att rensa hällarna från vegetation. När hällen rensats syntes en rad andra motiv kring stenfisken. Det var människor, sköldpaddor, guda­masker och stirrande ögon. Åsynen av stenfisken blev ett definierande ögonblick i Heyerdahls liv på samma sätt som Tei-Tetuas berättelse om guden Tikis ursprung och upplevelsen av den eviga ostliga passaden och vågorna vid Ouia.

De frågor han ställt sig om polynesiernas ursprung fick relief. Kanske var det stenfisken ”som gav den sista stöten för att jag för alltid skulle vända mitt intresse från paleontologi och naturvetenskap till arkeologi och kulturhistoria”, skrev han många år senare i boken Fatu-Hiva.

Efter en vecka på Fatu Hiva återvänder jag till Hiva Oa. Mitt främsta mål är Puamaudalen längst österut på ön. Där finns en tempelplats med ett antal stora tikistatyer huggna i vulkanisk sten. Färgen skvallrar om att stenen inte brutits på plats utan en bra bit där­ifrån. Det är alltjämt en gåta hur de flera ton tunga stenblocken transporterades till tempelplatsen. Statyerna är grovt mejslade, med groteska munnar och ögon stora som tallrikar. En gång var de också utrustade med var sin rejält tilltagen fallos. Denna detalj upprörde emellertid skarorna av invaderande kristna missionärer till den grad att de slogs av.

Heyerdahl intresserade sig extra mycket för en kvinnlig tiki i liggande läge på ett fundament. Det ser ut som att hon simmar, men det som främst drog till sig Heyerdahls uppmärksamhet var en relief av ett svåridentifierat fyrfota djur med upp­åt­riktad svans och öron ristat på två av fundamentets sidor. Heyerdahl framlade ingen tes om vad för slags djur det var, bara vad det inte var, nämligen en hund, eftersom hundar inte hörde till Polynesiens förkolombianska fauna.

Min guide har däremot en mycket deciderad uppfattning. Reliefen föreställer en sydamerikansk lama, säger han. En intressant tanke, som borde ha tilltalat Heyerdahl och hans teori om polynesiernas sydamerikanska ursprung. Men guidens tolkning är en annan. Han refererar till muntlig tradition på Hiva Oa enligt vilken folk från ön i ett oprecist förflutet tog sig över havet till Sydamerika och åter. Den lamaliknande reliefen utgör i det sammanhanget de tidiga amerikaresenärernas manifestation av och bevis för sin bedrift. Heyerdahls tes, som han försökte underbygga med Kon-Tikifärden, var tvärtom att folk från Sydamerika befolkat Polynesien.

Ingen av dessa berättelser vilar på stark bevisning. Det tycks ovedersägligt att utbyte förekommit mellan Sydamerika och Polynesien innan de europeiska sjöfararna ännu hade nått Stilla havet på 1500-talet: sötpotatis, som har sydamerikanskt ursprung, fanns i Polynesien redan under för­kolombiansk tid, och modern genforskning har spårat sydamerikanskt dna bland polynesierna. Men hur sötpotatisen och generna kom dit är oklart.

Däremot kan man fastslå att Heyerdahl i huvudsak hade fel. Det är belagt, inte minst med dna, att befolkningen i Stilla havets övärld har sitt ursprung i Sydostasien, vilket inte nödvändigtvis förminskar värdet av Heyerdahls ”experimentella arkeologi” – det namn han gav sitt handfasta utforskande av sina teoriers fysiska förutsättningar. Hans forskning har måhända inte löst de gåtor han hoppades lösa, men har i gengäld gett upphov till mängder av relevanta frågor.

Jag flyger vidare till Tahiti och sedan till Raroia, atollen där Kon-Tikiflotten strandade efter 101 dagar till sjöss. Flyget går en gång i veckan och tar knappt två timmar. Där finns inga hotell. De få turister som dyker upp på ön kommer vanligtvis i egen båt. Genom en av atollens tidigare borgmästare, sedermera antropolog på Tahiti, får jag kontakt med öns skollärare Jean-Jacques, som hyr ut sin bungalow.

Den är mycket enkel, som det mesta på denna resursfattiga ö, där behovet av färskvatten tillgodoses genom lagring av regnvatten i stora cisterner. Här bor jag omgiven av tiggande hundar och tjyvaktiga katter som ständigt försöker sno min mat. Lämnar jag något på bordet utan övervakning är kissarna strax där och förser sig.

Vid varje hörn av huset finns en kraftig järn­ögla ingjuten i betong i marken. De tjänar som förankring för rep att lägga över huset när ön kommer i vägen för en orkan. I övervåningen på skolan och borgmästeriet, de enda byggnader med mer än en våning på den låglänta ön, kan folk ta skydd när höga vågor sköljer över ön.

Vore det inte för Kon-Tiki skulle få ha hört talas om denna fjärran Söderhavsö. Skeppsbrottet skedde på motsatta sidan av den milsbreda lagunen. Det blev våldsamt och kunde ha slutat illa. Gigantiska brottsjöar kastade gång på gång flotten handlöst mot revkanten, innan en extra stor våg lyfte upp den på revet, där den så småningom lade sig till rätta.

De sex ombord, bland dem svensken Bengt Danielsson, överlevde. Omskakade men helbrägda kunde de rädda sig och sitt vattendränkta bagage upp på en liten holme och slå läger. Så småningom riggade man upp en radioantenn för att meddela världen att flotten var framme och alla befann sig väl. Några människor syntes inte till, men en dag dök segel upp på lagunen med kurs mot de förlistas holme.

Räddarna kom från byn på atollens motsatta sida. Därifrån kunde den lilla holmen på andra sidan lagunen knappt skönjas, men man hade sett röken från deras lägereld. Dessutom hade burkar med köttkonserver och annat vrakgods som strömmar fört med sig uppmärksammat folk på förlisningen. Kon-Tikifararna skeppades nu över till bysidan, där de välkomnades varmt av atollens 127 invånare och behängdes med blomsterkransar. Därefter mat, fest och huladans till långt in på småtimmarna. Efter ett par veckor hämtades Kon-Tikifararna upp av ett fartyg från franska flottan, som med flottvraket på släp satte kurs mot Tahiti.

Bland det första de gjorde i byn var att bota en liten pojke som fått en knytnävsstor varböld på skallen. Han hade 40 graders feber och svår värk. Med hjälp av instruktioner på radiolänk från en läkare i Los Angeles tog man sig an operationen. Bölden tömdes och pojken behandlades med penicillin från flottens apotek. Två dygn senare hade antibiotikan gjort susen och febern vek. Efter en vecka lekte pojken åter obekymrat med de andra barnen på stranden och fick ett långt liv, som tog slut för bara några år sedan. Minnet av den insatsen lever ännu på Raroia, som på flera sätt präglats av Kon-Tikis haveri.

Holmen som besättningen först tog sin tillflykt till kallas numera Kon-Tiki Motu, Kon-Tikiön. Jag far dit i en aktersnurrad plastbåt. Ägaren heter Vaia. Halvvägs över lagunen ankrar vi vid ett ko­rallrev och Vaia dyker ned för att harpunera lunchen. Han kommer upp med två stora, fula fiskar.

På Kon-Tikiholmens bländvita korallsandstrand samlar han ihop en hög vissna palmblad och tänder på. När elden tagit sig lägger han fiskarna direkt i bålet och täcker med mer vissna palmblad. Själv går jag in i skogen för att se Kon-­Tikimonumentet som restes på holmen 2007 i närvaro av Thor Heyerdahls barnbarn Thor och Olav. Det utgörs av ett drygt meterhögt stenröse krönt av en minnesplakett med text på franska och engelska.

När fiskarna stekts färdigt kastar Vaia dem i vattnet. Innan nyfiket cirklande småhajar hunnit upptäcka bytet lyfter han upp dem, skalar bort det förkolnade skinnet och lägger upp dem på stora gröna löv. Med fingrarna tar vi för oss av de fina vita lamellerna och äter med salt, kokosmjölk och en kall öl.

Tillagningen är traditionell. Jag minns den från Bengt Danielssons populära ungdomsroman Villervalle i Söderhavet, som utspelar sig just på Raroia. Danielsson återvände hit två år efter Kon-Tikihaveriet och stannade i 18 månader för att bedriva etnologisk forskning med sikte på att doktorera. Förutom Villervalle, som kom 1957, resulterade vistelsen efter ett par år i boken Den lyckliga ön och senare titeln Söderhavskärlek om familje- och sexliv i Poly­nesien.

Ingen annan Söderhavsö lär inta en lika framträdande roll i 1900-talets svenska kulturhistoria som Raroia.

Och detta ytterst till följd av en sedermera världsberömd norsk naturromantikers drömmar om ett paradisiskt stenåldersliv i Söderhavet.