Hoten mot demokratin

Den politiska turbulens vi nu ser i länder som tidigare haft en stabil demokratisk utveckling, är svår att få grepp om – såvida man inte nöjer sig med förklaringar som går ut på att det mesta handlar om en kamp mellan fascister och demokrater, eller de onda mot de goda. Försöker man se vad som finns bakom schablonerna så är det inte lätt att hitta allmängiltiga mönster. Men det finns forskning om hur de västerländska demokratierna förändras, eller inte förändras, som ger intressanta svar.

I Democracy’s Destruction? av statsvetaren James L Gibson undersöks i vilken mån amerikansk opinion påverkades av den politiska turbulensen under valkampanjerna 2020 och dramatiken i början av 2021. Konflikterna handlade bland annat om utnämningar till Högsta domstolen och hur domstolen har agerat i rättsfall som givit upphov till viktiga prejudikat. Allt ledde till ett crescendo av kaos den 6 januari 2021 när Kapitolium stormades. Av en ren slump hade Gibson under den perioden genomfört ett flertal opinionsundersökningar som han använder i boken som ett naturligt experiment. Hur mycket påverkades amerikanernas tilltro för viktiga demokratiska institutioner av allt som hände? Tappade folket tron på demokratin?

Utgångspunkten för Gibsons bok är att statliga institutioner, och i synnerhet de som skyddar demokratin och rättsstaten, måste betraktas som legitima av folket. Det är ett axiom inom statsvetenskapen. Max Weber beskrev för över hundra år sedan att moderna stater är beroende av ett så ka­llat legal-rationellt styre. För att kvalificera sig som en stat måste de som styr ha kapacitet att upprätthålla våldsmonopolet och kontrollera landets fysiska gränser. Men för att landet ska kunna styras effektivt krävs det att lagar skapas och samordnas på rationell grund.

Lagarna i en modern stat skapas med goda och logiskt begripliga argument – inte genom ett ojämlikt system som säger att det som är rätt beror på gud, härskarens karisma eller ett släktträd. Men ska lagarna kunna omsättas i verkligheten så krävs det även en modern byråkrati. Byggs den upp på rätt sätt så skapas den legitimitet som är ovärderlig för alla som vill styra ett folk med något mer raffinerade metoder än bara bestraffning. Om medborgarna betraktar lagarna som legitima så följer man dessa frivilligt. Oftast i varje fall. Och fungerar den biten av ett samhälles styre bra så finns det plats för en fun­gerande demokrati.

Gibson är främst intresserad av de demokratiska institutionernas legitimitet när han analyserar vilka effekter valkampanjen 2020 och den efterföljande attacken mot Kapitolium fick på opinioner i landet. De som stormade Kapitolium siktade ju mot demokratins hjärta. Men hur väl lyckades de extrema Trumpisterna och Qanon-aktivisterna med att underminera tilltron till demokratiska institutioner?

Tyvärr är studiens genomförande inte helt lyckat. Vad som kan jämföras mellan de olika enkäterna är begränsat. Flera delar av boken skrevs dessutom som en brandutryckning under våren 2021 för att sedan, av olika skäl, läggas på is fram till hösten 2024. Men flera av slutsatserna är ändå väl värda att lyfta fram.

I undersökningarna står demokratiska värderingar och tilliten till demokratiska institutioner – främst Högsta domstolen, Senaten och presidentämbetet – i centrum­. Gibsons enkäter möjliggör även jämförelser med opinioner bland minoritetsgrupper. Påverkades vissa mer än andra?

Gibson kommer fram till att stödet för demokratiska institutioner generellt sett klarade sig bättre än vad man kunde ana. Stödet för Högsta domstolen ökade från juli till december 2020. Vissa institutioner fick alltså ökad legitimitet under turbulensen. Dessutom kom sympatier för president Biden att öka efter attacken mot Kapitolium 2021 – även bland dem som inte hade röstat på honom i valet 2020. Det visar sig att en stor andel av dem som litar respektive inte litar på demokratiska institutioner intog sina positioner i god tid före valet 2020.

Men det finns vissa skillnader i hur olika grupper påverkades. I den svarta delen av befolkningen rådde det före valet högre misstro mot demokratin och demokratiska institutioner än bland vita. Och de med redan låg tilltro till demokratiska institutioner påverkades mer negativt av turbulensen än de med hög tilltro. Skadorna som går att spåra handlar om en polarisering längs etniska skiljelinjer. Det kan på sikt visa sig vara ett större hot mot demokratin än en ökad polarisering efter ideologiska skiljelinjer. Det är lätt att hålla med Gibsons sista mening i boken om att Amerikas kamp för demokratins överlevnad är långtifrån över. Uppenbarligen inser även Gibson att det finns mer än medborgarnas syn på institutioner att oroa sig för.

Av det skälet är det viktigt att nämna boken Technopopulism av stats­vetarna Christopher J Bickerton och ­Carlo Invernizzi Accetti, som handlar om hur den politiska kulturen förändras. De undersöker och beskriver hur politiska ledare i olika länder och partier offentligt motiverar att just deras politik bör anses som ”nödvändig.” Det låter till en början som att Bickerton och Accetti bara sällar sig till diskussionen om populism. Men de gör det inte så enkelt för sig.

Standardsvaret på frågan om varför graden av demokrati sjunker även i gamla demokratier var till helt nyligen att populism – och i synnerhet högerpopulism – var det huvudsakliga problemet. Att politiska ledare definierade sig och sitt eget parti som de enda sanna representanterna för folket – eller i varje fall den del av folket som skulle räknas. Dessutom kritiserades ”eliter” och ”etablissemanget” för att toppstyra politiken och göra allt för att finta bort folkviljan. Ytterligare en definierande egenskap för populisterna är att de förespråkar enkla lösningar på svåra och komplexa samhällsproblem.

Men i debatterna om populism kom detta relativt trubbiga begrepp snart att användas ganska selektivt – inte så sällan mest för att hänga på meningsmotståndare ett nedsättande epitet. Bickerton och Accetti går emellertid mer på djupet genom att beskriva en retorik som fjärmar sig från vänster/högerskalan. De studerar politiker i Storbritannien, Spanien, Italien och Frankrike och tillför ytterligare en dimension i analysen – nämligen teknokrati.

Alla demokratier tillämpar teknokrati i någon form. Vissa delar av statsapparaten måste skötas av experter. I Sverige är Riksbanken ett exempel. Men om för mycket makt delegeras till experterna så minskar graden av demokrati. Detta är en fråga som är särskilt viktig i forskningen om utvecklingen i exempelvis EU och Sverige. Det är viktigt att här påpeka att Bickerton och Accetti i sin forskning inte främst studerar hur makt de facto förs över från de folkvalda till experter av olika slag. De slår ihop begreppen till ett enda – teknopopulism – och menar att det beskriver hur moderna politiker försöker frigöra sig från partiernas inflytande genom att hävda att de talar direkt till folket som allas problemlösare.

Enligt tidigare synsätt så har teknokrati och populism porträtterats som oförenliga strategier för att skapa legitimitet för makthavare. Men när Bickerton och Accetti talar om teknopopulism så är det för att en av deras huvudpoänger är att politiska ledare kombinerar populismen med en teknokratisk retorik. Populisterna hävdar att de enar folket. Och för att på bästa sätt lösa problem i samhället – eller rådande ”utmaningar” som det brukar heta i förvaltningsjargongen – så får experterna uppdraget att laga det som är trasigt.

Tidigare har tanken varit att när experter träder in som problemlösare så kan de inte ställas till svars inför folket som politikerna. Men de kan ställas till svars inför andra. De antas då styras av rationella argument snarare än av ideologiska och politiska motiv. Men när teknopopulism präglar politikers budskap så är det inte på det sättet styrningen fungerar i praktiken. Teknopopulism innebär att ideologier spelar en allt mindre roll för hur politiken motiveras och utformas. Men den gamla (och ofta litet väl naiva) synen på experter som ideologiskt och politiskt obundna är inte vad teknopopulisterna vurmar för här. Det handlar i praktiken om en politisering av expertrollen.

Att det har blivit såhär i flera länder hänger ihop med att de politiska partierna har förlorat mycket av sin betydelse för medborgarna. När politiken i demokratierna präglades av tävlan mellan ideologier, fick både populister och teknokratiidealet mindre utrymme, menar Bickerton och Accetti. Men så är det i avsevärt mindre utsträckning nu – även om de demokratiska institutioner står kvar, och, precis som Gibson visar i sin analys, uppskattas av medborgarna.

Partierna har fått en underordnad roll och politiken har i flera avseenden avideologiserats. När det sker ökar betydelsen av teknopopulism. Den innebär att den som säger sig kunna ena folket, och som med experternas hjälp ska lösa de svåra problemen, får större chans att röstas fram som ledare. Men märk här att politisering av frågor inte försvinner. Tvärtom. Faran ligger enligt Bickerton och Accetti att förändringen gör att när partierna förlorar sin legitimitet så får vi en situation där samhälle och politik separeras. Därför är teknopopulismen ett auktoritärt spår.

Problemet är alltså inte i sig att politiker tar hjälp av experter. Problemet är att politiken offentligt paketeras så att det ser ut som att experter är bra därför att de kan enas om lösningar där politiker ska hålla fingrarna borta. Och vi ser idag hur det budskapet förs fram i exempelvis miljö­frågorna, i frågor som handlar om hur kriminaliteten ska motverkas och hur ekonomin ska skötas. Och medborgarna tycks gilla expertstyre. Men baksidan är att det blir oklart vem som egentligen har ansvaret för de beslut som fattas – samtidigt som poängen med att ha folkvalda politiker blir underminerad.

Vad som här går förlorat är inte bara partiernas relevans, utan även förståelsen för att politik i en demokrati drivs framåt av förhandlingar och förmågan och viljan att ingå i kompromisser. Teknopopulisterna menar att de kan ena folket genom att få bort meningsskiljaktigheter. Men den idén är i grunden auktoritär. Syftet med demokrati är ju att hitta fredliga lösningar på intresse­konflikter utan att alla måste tycka lika.

Precis som med Democracy’s Destruction? så har Technopopulism sina metodologiska brister. Böckerna illustrerar sina poänger litet väl selektivt ibland. Men det är lätt att känna igen teknopopulismen – inte bara i de exempel som Bickerton och Accetti tar upp. Både Tyskland och USA skulle kunnat passa in i analysen. Och i viss mån Sverige.

Samtidigt är det tveksamt om avideolog­iseringen har gått så långt som författarna ibland hävdar. Väljare liksom politiker kan fortfarande placeras på en höger/vänsterskala – och det medger även Bickerton och Accetti. De stora politiska frågorna handlar fortfarande om hur statens inflytande ska vidgas eller begränsas, individernas frihet kontra synen på grupprättigheter och så vidare. Men det Bickerton och Accetti beskriver är trots allt viktigt för att förstå hur demokratier förändras och hotas. För även om medborgarna värnar om sina friheter och litar på demokratiska institutioner, så råder det heller ingen tvekan om många lockas av tanken att få avstå från att delta i politik. Visst. Vi är bra på att gå och rösta. Men det räcker inte för att hålla demokratin vid liv.