I god oordning

Världens godaste mat på borden, de gulaste av citroner, och elektriciteten flyter på – även om det kräver en och annan säkring på vägen. Antingen har italienarna en exceptionell överlevnadsförmåga, eller så är regeringars betydelse för ett välfungerande samhälle starkt överskattad.

Det mest flagranta exemplet på fun­gerande oordning är annars den italiens­ka trafiken. Trafikregler är mindre regler än allmänna rekommendationer, om ens det. Vägskylten trumfas av signalhornet. Tutandet är ett parallellt språk, i pregnans liknande latinet. Med signalhornet kan man varna, upplysa, ja till och med uppmuntra. Man kan vara vänlig och mindre vänlig. Samt rosenrasande. Under mina egna irrfärder längs Italiens vägar var det vid två tillfällen jag ådrog mig de mer rasande signalerna. Första gången när jag följde hastighetsbegränsningarna i en tunnel där det var tredje meter stod stora varningsskyltar om att köra ytterst försiktigt. Andra gången var när jag stannade vid en STOP-skylt. Som preussiskt lagd svensk lever man i föreställningen att STOP-skyltar är det heligaste som finns näst Pridefestivaler. Italienare är allt annat än preussiska på denna punkt.

Att den som håller hastighetsbegränsningarna även mer generellt vållar förargelse inser man om inte förr när man åker längs den gränslöst vackra Amalfikustens lika gränslöst trånga vägar. Där är hastighetsskyltarna kompletterade med förbjudet­-att-tuta-skyltar, lika exotiska för en svensk som en älgskylt för en semesterfirare från Niedersachsen.

Men man tar sig dit man skall, oskadd, och eventuellt även i tid, även om man i efterhand undrar hur det gick till. Och hur man överlevde.

En stad kan inte vara ett museum. Så brukar det låta från de mer huvudkrympande delarna av stadsbyggnadsdebatten. Men även detta försök att bringa ordning medelst gränsdragning bryr sig italienarna föga om. Istället låter de sitt Colosseum ligga där det ligger, som någon form av rondell, omgärdat av rödljus, pinjeträd, och uppdaterade gladiatorer i nylonmantel. Och inte många meter kommer man innan man krockar med ännu ett Venustempel, renässanspalats eller en skrymmande trevägsfontän. Det är som om själ­vaste Jupiter tagit de olympiska souvenirbutikernas alla kylskåpsmagneter i sin näve och strött över inte bara Roms, utan hela Italiens, kullar. Inte nog med det: för att verkligen understryka hur mycket museum en stad kan vara, har stadsmuseet Rom dessutom berett plats för en hel stat där Michelangelo och Bernini får själva påven att hamna i skuggan. I god oordning.

When in rome, do as the Romans. Man vill förstås ta seden dit man kommer, så det är klart att man talar italienska i Italien. I mitt fall innebär det tyvärr att inte tala italienska, men i Italien är det turligt nog ett mindre bekymmer. För en glad turist möts även den mest hemsnickrade italienska av fördragsamhet och försök till förståelse, till och med om man försöker tala franska med (vad man tror vara) italienskt uttal, och några inslängda a:n, o:n och ”-mente”­ här och där. Man befinner sig då mycket långt från det enade Italiens språk, och både Dante och Garibaldi skulle gråta blod om de hörde. Men den obyråkratiska lokalbefolkningen är ett under av tålamod och reagerar inte nämnvärt. Motsvarande procedur i Frankrike skulle som bäst leda till en utskällning, som värst till utvisning på livstid. Men så är Frankrike också ett land med Descartes, avancerad byråkrati, och La langue française i evig regering. Italienarna verkar istället leva kvar i den mer toleranta föreställningen att ett språk får låta litet hur som helst. För vem behöver grammatik och annan ordning om saker ändå funkar? Tack vare den inställningen blir även det obegripliga begripligt. Molto graziemente för det, Italien.