Iran som kom in från kylan

De hävda sanktionerna, som frigör ett stort kapital, ses av Damberg som ”en seger för diplomatin”. Det kan få stor betydelse ”för konflikterna i regionen”. Omvärlden är heller inte naiv, utan kommer att se till att ledningen lever upp till det man sagt, slår Damberg fast. Håll kvar de utsagorna i tanken.

I reportaget jag läser har journalisten och fotografen för säkerhets skull tagit på sig slöjor på bylinebilden. Det ska antagligen signalera respekt. Fast inte för de iranska kvinnor som sedan några år gjort uppror. En protest som resulterat i en grupp på Facebook, där de lägger upp bilder av sig själva utan slöja. Inte heller för de många kvinnor på Irans gator och torg som successivt skjuter tillbaka slöjan och visar lite av håret.

EU:s utrikeschef Federica Mogherini tog för säkerhets skull på sig sjal och täckande klädsel när hon besökte Irans utrikesminister Mohamad Javad Zarif i somras. Då skulle det så kallade Iranavtalet börja implementeras. Även Mogherini ler stort på bilderna. Varför hon valde att bära sjal och representera sitt kön istället för att vara en representant för sitt ämbete är svårbegripligt. Obetänksamhet? Medvetet? Leka lite med underordningssymboler och ge sken av att det är respekt? I min bekantskapskrets finns ett talesätt som är tillämpligt: ”Så skulle Madeleine Albright aldrig ha gjort.”

Irwin Cotler, kanadensisk människorättsaktivist, parlamentsledamot och tidigare justitieminister, är glasklar när jag lyssnar till honom under en säkerhetskonferens om regionen: Iran borde dras inför internationell domstol för sina brott mot mänskligheten. Under den nuvarande regimen har antalet avrättningar fördubblats. Hans bild av utfallet av Iranavtalet ger varken Mikael Damberg eller Federica Mogherini anledning att le. Cotler menar att Iran fick igenom allt de ville och att västvärlden passerade samtliga sina ”red lines”. Ett av många graverande inslag i avtalet är att väst inte försäkrade sig om rätten att få inspektera anläggningar när de vill, utan förvarning.

I glädjeyran över avtalet, utrikesminister Margot Wallström välkomnade ”varmt överenskommelsen” och hyllade Mogherinis målmedvetenhet, tycktes en hel del om Irans roll i konflikterna i regionen ha glömts bort. Undanskymd blev retoriken om mänskliga rättigheter, som den nuvarande rödgröna regeringen, förvisso selektivt, brukar vara petig med. Det är knappast så att Iran har färre minus på det kontot än Saudiarabien.

När sanktionerna nu upphör frigörs pengar som hamnar hos terrororganisationerna Hizbollah och Hamas. I detta terrormaskineri är Iran motorn. Med IS på näthinnan tycks dock andra våldsaktörer i Mellanöstern hamna i skymundan. Ingen förändring av landets synsätt har heller skett sedan Khomeini deklarerade att det bara finns en lösning på Israel-Palestinakonflikten: att Israel utplånas. Avtalet kan sannerligen påverka regionen. Men knappast i den riktning Mikael Damberg hade i åtanke under sitt glada Iranbesök.

Iran är en mördarregim, en teokratisk diktatur som enligt väst nu kommer att utveckla ”fredlig” kärnteknologi. Naivitet är inte enbart en svensk företeelse. Att världens oljebolag och andra marknadsaktörer står vid regimens dörr är ett faktum. Det kan i sin tur skapa bättre materiella villkor för befolkningen. Men det är inte säkert. Frigjorda tillgångar och ökad ekonomi ger regimen mer resurser till repression av den egna befolkningen.

Västvärlden har inte Iran som granne, då är det möjligen enkelt att tala om en seger för diplomatin och om tillit. Det finns många slutsatser att dra av de upptinade relationerna med Iran. En av dem är hur det demokratiska väst möter en diktatur och en herrefolksideologi. Med tillit. Och respekt. När Irans president Hassan Rouhani besökte Rom nyligen täckte man för säkerhets skull över nakna statyer. Det signalerar bara en sak: underkastelse.