Jakten på det mänskliga medvetandet

Under min utbildning i psykiatri på 2010-talet hade jag en kurskamrat vid namn David. Han hade långt hår, gick i sandaler och var något av en hippie. David var också en flitig brukare av psykedeliska droger som DMT och psilocybin. Om detta behövde man aldrig fråga David, eftersom han ständigt förde det på tal. Oavsett vilket ämne som diskuterades hittade David alltid en ursäkt att prata om sina olika trippar och hur de hade ”vidgat hans medvetande”.

Vid en gruppdiskussion rann mitt tålamod över. Jag frågade David vad hans kemiska äventyr egentligen hade för relevans för psykiatrin, och om de verk­ligen hade gjort David mer vidsynt – varför beskrev han dem alltid med samma slitna fraser om att ”förlora sig själv” och ”bli ett med universum”? David blev en smula stött, men behöll fattningen. Han förklarade att upplevelserna var så unika och överväldigande att de inte lät sig fångas i ord. Bara den som själv varit där kunde förstå.

En annan som gärna breder ut sig om psykedeliska preparat och trippar är den amerikanske författaren Michael Pollan. År 2018 gav han ut en tjock bok på temat, med titeln How to Change Your Mind. I sin senaste bok, A World Appears, ger han sig i kast med det mänskliga medvetandets natur. Varför har vi subjektiva upplevelser snarare än att fungera som biologiska maskiner? frågar sig Pollan. Ämnet kan tyckas väsensskilt från hans tidigare bok. Men liksom min gamle kurskamrat David hittar Pollan ständigt tillbaka till sitt favorittema – de egna experimenten med svampar och LSD.

Boken tar sitt avstamp i ett vad mellan filosofen David Chalmers och neurovetaren Christof Koch, som de ingick i en bar år 1998. På den tiden samarbetade Koch med den legendariske vetenskapsmannen Francis Crick för att lösa en av vetenskapens svåraste gåtor: hur subjektiva upplevelser uppstår ur hjärnans aktivitet. Koch menade att man inom överskådlig tid skulle kunna identifiera de neurala mekanismerna bakom medvetandet. Chalmers var mer skeptisk. Inte ens den mest detaljerade kartläggningen av hjärnans anatomi skulle kunna förklara varför det ”känns som något” att vara människa, ansåg han. Vadet löpte över 25 år: om forskningen under denna tid lyckades lösa frågan skulle Koch vinna, annars vann Chalmers. Insatsen var en låda fina viner.

Michael Pollan inleder med att presentera olika teorier om hur medvetande kan uppstå och fungera. De flesta är tämligen snåriga, varför han bara ger oss ett par smakprov. Christof Koch och hans kollegor företräder så kallad integrated information theory. Enligt denna modell uppstår medvetande när ett system blir så sammanvävt och komplext att det inte går att bryta ned i oberoende delar. Teorin låter någorlunda rimlig, men är mycket svår att testa empiriskt.

Pollan tar också upp frågan om maskiner kan utveckla ett inre liv. Förra året väckte Nobelpristagaren Geoffrey Hinton uppmärksamhet när han antydde att stora språkmodeller som Chat GPT har uppnått medvetenhet. Några år tidigare hävdade Googleingenjören Blake Lemoine att företagets chattbot La MDA hade ett eget medvetande och känsloliv. Som stöd publicerade han samtal där modellen gav uttryck för existentiell ångest och ensamhet. Google avfärdade tolkningen och sparkade Lemoine för att ha läckt intern information.

I samtal med Michael Pollan står Lemoine fast vid sin beskrivning av La MDA som en medveten varelse, med genuina känslor. Pollan ställer sig dock tveksam, särskilt med tanke på språkmodellernas benägenhet att säga precis det vi vill höra. Han frågar sig också om dataingenjörer som Blake Lemoine verkligen är rätt personer att avgöra känslomässiga frågor.

Hur är det med djur och växter? I år­hundraden tog man för givet att det subjektiva medvetandet var förbehållet människan. När René Descartes dissekerade levande djur brydde han sig inte om att bedöva dem, eftersom de ändå inte kunde uppleva genuin smärta. I dag vet vi att djur som elefanter och delfiner har komplexa känsloliv och en påtaglig för­ståelse för sin omvärld. En mindre grupp forskare – som med viss självironi kallar sig ”plant neurobiologists” – vill nu tänja begreppet ytterligare, till att även omfatta växter. I Pollans bok visar en av dem hur rötter orienterar sig i jorden och tycks fatta välavvägda beslut, trots att de saknar nervsystem. Författaren är öppen för resonemang om medvetna växter, men bara när han är hög på svamp. I detta tillstånd tycks gränsen mellan jaget och omvärlden lösas upp och allt framstår som levande. Om den erfarenheten är han långt ifrån ensam. Enligt studier är personer som haft psykedeliska upplevelser mer benägna att tillskriva växter och naturfenomen någon grad av medvetan­de. Men är sådana insikter värda att ta på allvar – eller bara vanföreställningar orsakade av droger?

De flesta tänkare som Pollan talar med betraktar modern vetenskap som otill­räcklig för att lösa medvetandets gåta. En återkommande röst i boken är den kanadensiske filosofen Evan Thompson.
I sin bok The Blind Spot. Why Science Cannot Ignore Human Experience driver han tesen att vetenskapen måste ta subjektiva erfarenheter på allvar och inte bara befatta sig med objektiva fynd. Det är en tilltalande idé – men hur en sådan vetenskap skulle fungera i praktiken lämnas öppet för diskussion.

Inspirerad av Thompson söker för­fattaren svar i litteraturen – där medvetandet gestaltas inifrån. Han talar med Lucy Ellmann, en av få samtida romanförfattare som fortfarande arbetar med medvetandeström, en teknik mest förknippad med James Joyce. I hennes uppmärksammade roman Ducks, Newburyport (2019) följer läsaren tankeflödet hos en medelålders kvinna i Ohio under några få dagar. Resultatet är en enda, oavbruten mening som sträcker sig över drygt 1 000 sidor. Trots att den inte alls rör vetenskap är Pollans intervju med Lucy Ellmann ett av bokens mest intressanta och tankeväckande inslag. Vid drygt 70 fortsätter Michael Pollan att imponera genom sin berättarglädje och en nästan barnslig nyfikenhet på omvärlden. Hans humor och självironi gör även komplexa resonemang underhållande och lätta att ta till sig. Under åren har Pollan dessutom utvecklat ett brett nätverk av namnkunniga forskare och intellektuella som ägnar sig åt den subjektiva erfarenhetens gåtor.

Det mest tröttsamma med A World Appears är författarens ständiga återvändande till sitt bruk av psykedeliska droger. I detta är Pollan i gott sällskap. Praktiskt taget alla tänkare han intervjuar har gjort samma resa och berättar ingående om hur den har påverkat deras bild av verkligheten. Gradvis framträder ett slags elitism gentemot de oupplysta stackare som saknar dessa erfarenheter. Den tyske filosofen Thomas Metzinger beskriver rentav sådana personer som ”mentalt utarmade”. Bara de som provat LSD – eller åtminstone psilocybin – är värda att ta på allvar.

Allt detta framstår som högst opassande. Utöver att vara potentiellt farliga är droger som LSD olagliga överallt – inte minst i USA. Att köpa eller äga sådana preparat klassas i flera delstater som grovt brott och kan ge flera års fängelse. Som litterär kändis har Michael Pollan sannolikt kontakter som förser honom med droger av god kvalitet. Men vanliga läsare som försöker följa hans exempel löper stora risker. Det minsta man kunde begära av författaren är några bra tips på pålitliga langare.

Sedan sekelskiftet har hjärnforskningen gjort stora framsteg, men medvetandets gåta förblir olöst. Vid en ceremoni år 2023 erkände Christof Koch sitt nederlag i vadet med David Chalmers och gav honom en låda Madeiravin.

Inte heller Michael Pollan når några tydliga svar, och frågar sig om problemet ens går att lösa på vetenskaplig väg. I stället efterlyser han ett bredare samtal mellan forskare, filosofer, psykologer, konstnärer och företrädare för religiösa och spirituella traditioner. Ett sådant samtal kan låta spännande, åtminstone i teorin. Men av Pollans bok att döma lär det snarast mynna ut i att diverse farbröder berättar om den där gången de tog svamp, och hur häftigt det var.