Kulturevolution eller kulturrevolution?

Vissa gener bygger bättre individer än andra, varvid ”bättre” är de som uppnår större fortplantningsframgång än andra, vilket innebär ökande frekvens av dessa gener i populationen. Generna bygger kroppar som med varierande framgång skjutsar dem in i nästa generation. Det är inte vi som har gener utan gener som har oss.

Hjälper den här modellen oss att förstå också uppkomsten av de speciella förmågor som en viss art, nämligen den som Linné döpte till Homo sapiens, använder till exempel för att bygga om jordens alla ekosystem för egna syften, skicka folk till månen och klarlägga sin egen evolutionära historia?

Sådana fantastiska prestationer har inte utförts och kan inte utföras av enstaka människor utan har krävt grupper av individer med förmåga att minnas, förutse, diskutera och fördela arbetet. Uppenbarligen har de levt i en kultur, som föreskrivit samverkan och straffat dem som inte har ställt upp. Observera att ordet ”kultur” i den evolutionsbiologiska diskursen har annan betydelse än i vardagslag. I det förra fallet är det nämligen inte bara de sköna konsterna och deras problematik som utgör ”kulturen”, utan hela den uppsjö av levnadsregler, normer, traditioner, kunskaper, föreställningar och så vidare, som finns inom en grupp människor och som var och en av dem har tagit till sig genom social inlärning.

Förändras kulturer över tid genom en urvalsprocess som liknar den som förändrar individer över tid? Har kulturer olika framgång mätt som långt liv och god spridningsförmåga? I så fall borde kulturernas historia kunna analyseras enligt ungefär samma kvantitativa, experimentella och hypotestestande forskningsprotokoll som evolutionsbiologer använder. Detta hävdar med stort eftertryck Alex Mesoudi, till vardags lektor i psykologi vid Oxforduniversitetet, i sin nya bok Cultural Evolution.

Människan är en ”kulturart” står det i bokens första mening, och självfallet är det så. Visserligen har senare tiders forskning visat att även andra arter äger kultur, som till exempel schimpansen som förfogar över en hel rad socialt överförda tekniker att använda och tillverka verktyg – olika hos olika grupper. Likväl är det ovedersägligt att vår art ackumulerat en oändligt mycket större och varierad arsenal av kulturelement än någon annan. Betänk den nästan oändliga variation som finns mellan olika folkgrupper i allt från genusrelationer till kostvanor.

Generellt gäller att människor är angelägna om att markera sin grupptillhörighet. Detta är av största vikt eftersom människan inte bara är en kulturell utan också en ”tribalistisk” art, vilket på ren svenska betyder att sammanhållning och samverkan inom gruppen eller stammen kombineras med misstro och fientlighet mot andra grupper eller stammar. Alltså måste alla möjliga slags signaler som kors och halvmånar, klädedräkt och frisyrer, språk och ritualer tydligt och ständigt exponeras så att risken minimeras för misstag beträffande en individs grupptillhörighet.

Mesoudi anstränger sig till det yttersta för att övertyga sociologiskt inriktade forskare om de stora fördelar som står att vinna på att använda inte minst de metodologiska erfarenheter som evolutionsbiologer insamlat angående människans (och för den delen andra arters) kulturer. Det finns en enda specifik mänsklig natur, även om alla människor i genetiskt hänseende varierar en smula. Mellan olika gruppers kulturer finns däremot stora och kategoriska skillnader. Växelspelet mellan människans homogena natur och heterogena kultur är ett, milt uttryckt, fascinerande drama.

Över tid förändras både arvsmassan och kulturen, men den senare i mycket snabbare takt. Medan Darwins teori förklarar hur genetiska förändringar äger rum och leder till anpassning till skiftande miljöbetingelser, har den inte använts i tillräcklig utsträckning, hävdar Mesoudi, i utforskandet av kulturernas förändringar. Detta medför att vår förståelse av orsakerna bakom olika kulturers uppkomst, blomstring och fall är fragmentarisk och osäker i jämförelse med vår förståelse av människans natur.

Hur uppkommer och vidmakthålls olika kulturer, varför har de så varierande innehåll och livslängd, och vilka faktorer leder till deras fall? Kommer de många kulturer som finns idag och som inte sällan ligger i fejd med varandra att till följd av dagens kommunikationsteknik konvergera så att vi till slut får en enda allmänmänsklig kultur?

Många avskyr antagligen blotta tanken på ökad kulturell uniformitet. Alla samhällen förväntas respektera och gynna kulturell olikhet, inklusive kulturformer som dikterar eller accepterar ett annars oacceptabelt åsidosättande av mänskliga rättigheter. Men även bortsett från detta motstånd är det mycket som talar emot en kulturrevolution i riktning mot ökad globalitet.

Människans, och antagligen även våra nära föregångsarters, natur är att leva i kulturellt separerade grupper, och ingrupps/utgrupps-dikotomin är en djupt rotad anpassning till de livsbetingelser som varit våra till alldeles nyligen.

Osannolik må en sådan kulturrevolution vara, men det borde inte hindra utan tvärtom stimulera utvecklingen av en på kritisk vetenskap grundad prognos om de mänskliga kulturernas framtida öden i vår nya, tättbefolkade och kommunikativa värld.