Modernismens problematiska arv

I OEI-debatten våren 2007 riktades kritik mot en poesi som på ett mekaniskt och programmatiskt sätt utgick från föreställningen att en estetik som har framtiden för sig måste utmana äldre tiders föreställningar om hur en skönlitterär text bör se ut. I debatten om kulturkonservatismen, hösten 2008, kom av naturliga skäl kulturradikalismen att framstå som den främste fienden. Figurationsdebatten i sin tur, sommaren 2009, handlade om i vilken mån den pluralism och estetiska öppenhet som de samtida konstnärliga institutionerna hävdade var deras ledstjärna i själva verket var skenbar. Detta genom att man uteslöt en rad konstnärliga praktiker, däribland ett klassiskt figurativt måleri med bas i traditionella tekniker.

Det som förenade mina motståndares argumentation i samtliga dessa debatter, var att de – trots sin modernt radikala inställning – genomgående vände sig till historien för att finna stöd för sina argument, och då genomgående åberopade modernismens historia under 1900-talet. Det figurativa vittnar, menade de, om att det mest effektiva sättet att gå till historien är att bryta mot en rad konventioner, att utmana normsystem och ifrågasätta auktoriteter. Den som i det läget gör det motsatta, alltså tar parti för de normer och regelverk som utmanas, visar sig i historieböckerna tillhöra historiens förlorare. Den som själv vill försäkra sig om att inte baktalas i framtiden gör alltså bäst i att ständigt applådera estetiska upprorsmakare.

Med föreliggande nummer av Axess har vi velat komplicera den här bilden. Vi har bjudit in ett antal skribenter i syfte att på olika sätt ifrågasätta föreställningen om modernismen som odiskutabel framgångsformel och moraliskt rättesnöre. Vad är det egentligen som gör att vi anser att en modernistisk estetik har framtiden för sig mer än en klassicistisk estetik, när historien inte sällan visar det motsatta – att Racines och Molières dramatik har haft lättare att göra sig gällande i nutiden än exempelvis Alfred Jarrys; att det var de modernistiska författarna snarare än deras konservativa kolleger som lierade sig med nazism och fascism på 1920- och 30-talen.

Men kulturradikalismens orubbade maktposition inom såväl medievärlden som i utbildningsoch universitetsväsendena har också fått mer djupgående samhälleliga konsekvenser.

Enligt en undersökning som TV4:s Kalla fakta gjorde under hösten 2009, tror hela 18 procent av Sveriges befolkning under 30 år att USA:s regering ligger bakom 11 september-attackerna. Endast 51 procent tror att det var al-Qaida. Och hela 31 procent vet inte vad de ska tro i frågan.

Hur ska man förklara dessa siffror – och på vilket sätt har detta någonting att göra med kulturradikalismens hegemoni? Som jag ser det kan man inte blunda för att de människor som ifrågasätter den så kallade officiella versionen av terrorattentaten framstår som självklara konsekvenser av ett utbildningssystem, vars kärna sedan länge har utgjorts av just kulturradikalismens ledord: trots mot auktoriteter, ifrågasättandet av allehanda nedärvda föreställningar och fördomar.

Själva grunden för konspirationsteorierna om 11 september visar sig nämligen vara uppfattningen om det kritiska tänkandet som självändamål – tanken att kritiskt tänkande kan praktiseras utan hänsyn till vare sig några djupare kunskaper om det som man avser att kritisera eller någon djupare bildning generellt sett. Fördomar, har vi ju fått lära oss, är skadliga och bör till varje pris bekämpas. Gamla makthierarkier och auktoriteter ska trotsas och provoceras. Alla har rätt att bilda sig sin egen åsikt om saker och ting – om verklighetens beskaffenhet och följaktligen även om vad som hände den 11 september.

Drar man ut den absoluta konsekvensen av denna i nutiden så omhuldade uppfattningen om vikten av ”kritiskt tänkande” (som givetvis inte är något riktigt kritiskt tänkande utan bara den sorts kosmetiskt ifrågasättande som okritiskt hyllas i våra medier dagligdags), hamnar man givetvis i den sorts inskränkthet som kännetecknar den så kallade sanningsrörelsen, vilken naturligtvis gynnas även av den antihierarkiska struktur som utmärker internetkulturen i stort, där allting tenderar att framstå som likvärdigt.

På Youtube kan hobbyforskarens film om Förintelsen ha högre status än BBC-produktionen om samma ämne på grund av att den förra filmen har 324 657 kommentarer och den senare blott 17. Detta i kombination med det överallt hyllade och fullkomligt distanslösa trotset mot auktoriteter och fördomar, torde i framtiden kunna ge upphov till riktigt allvarliga problem.