När Västtyskland var ett Wunderland

Författaren Harald Jähner har tidigare skildrat Weimartiden i sin bok Höhenrausch (Hisnande tider) och de första tyska efterkrigsåren i Wolfszeit (Vargatider). Nu har han i sin senaste bok Wunderland tagit sig an förbundsrepublikens ungdomsår, 1955–1967.

Det är en mindre dramatisk tid än de perioder som har behandlats i de båda föregående böckerna, men icke desto mindre intressant för den som vill lära sig mer om 1900-talets Tyskland och om vad som har format det (väst)tyska samhället. Bokens titel, Wunderland (underland), för tankarna till det så kallade Wirtschaftswunder, ”det ekonomiska undret” på 1950- och 60-talen: Efter krigets oerhörda förstörelse och Tysklands totala moraliska haveri blev allt plötsligt bättre igen, med en enorm ekonomisk tillväxt och ökat välstånd. Samtidigt utvecklades Västtyskland till en stabil demokrati förankrad i väst.

Ökat välstånd, demokratisering, bindning till västmakterna. Så skulle Västtysklands tidiga år kunna beskrivas. Men bortom en sådan hårt förkortad sammanfattning döljer sig naturligtvis en mycket mer komplex och delvis motsägelsefull verklighet, och precis som i de två tidigare böckerna lyckas Jähner skildra historien ur en rad olika perspektiv och därmed fånga just denna komplexitet. Den i snäv mening politiska historien får stå tillbaka till förmån för en sorts mentalitetshistoria som ger inblickar i människors vardagsliv och vardagskultur.

Startpunkten år 1955 är inte slumpvis vald. Jähner motiverar den med att året på flera sätt kan ses som slutet på den första efterkrigstiden: Västtyskland var åter en (nästan) suverän stat, gick med i Nato och fick ånyo en egen armé. Tillväxten var storartad, allt verkade gå framåt – men vilket slags land var Västtyskland egentligen? Vilken var dess identitet? Det var ett land utan idé, menade dess kritiker.

1955 var även året då de sista tyska krigsfångarna från Sovjetunionen fick återvända hem, efter hårda förhandlingar i Moskva dit förbundskansler Konrad Adenauer hade rest. Att dessa sista, omkring 10 000, krigsfångar släpptes sågs som en stor framgång för kanslern, och de välkomnades under högtidliga och festliga former. De som till sist fick komma hem efter tio år eller mer i sovjetiska fångläger gjorde det till ett på många sätt mycket annorlunda land än det de lämnat. De togs emot av presidenten, Theodor Heuss, en ”vänlig herre”, en statschef som knappast hade något gemensamt med det Tyskland som de hade stridit för, skriver Jähner. Heuss själv lär inte ha varit enbart lycklig över tilldragelsen och över den euforiska stämning som hemvändarna gav upphov till. Bland de frigivna fanns naturligtvis också krigsförbrytare.

Förhållandet till nazitidens förbrytelser kom dock att på allvar aktualiseras och bearbetas först senare i och med rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961–1962 och de så kallade Ausch­witz­rättegångarna i Frankfurt 1963–1968. Innan Jähner kommer så långt i sin bok har han hunnit beskriva livet i den unga västtyska republiken ur en rad perspektiv, från arbets- och familjeliv via tv- och radioprogram till design.

”Det ekonomiska undret” – som för övrigt inte var något unikt tyskt, även resten av Europa hade hög ekonomisk tillväxt vid denna tid – kom inte utan kostnader. Folk arbetade mycket och drack mycket alkohol och miljön förstördes av industrins alla utsläpp, även om ingen riktigt brydde sig om det till att börja med. En annan sak som tillväxten och arbetskraftsbristen förde med sig var att många gästarbetare kom till Tyskland – och i stor utsträckning blev kvar, något som givetvis präglat landet sedan dess. Paradoxalt nog började det snart också gnällas över välfärden och ”konsumismen”, trots att de enormt svåra åren med svält och elände precis efter kriget bara låg något decennium bort.

Ordet ”mätt” blev ett skällsord. Välfärdssamhället och konsumtionen kritiserades från både höger- och vänsterkanten, båda sidor såg det som en drog som dolde det verkliga, prekära, läget – vare sig nu detta ansågs bero på en bortträngning av det nazistiska förflutna eller på sorgen över det delade Tyskland, de förlorade områdena i öst och den förnedrande förlusten i kriget. Skulden lades också på den ytliga ”amerikanismen” i en tradition av förakt för det påstått dekadenta väst som gick tillbaka åtminstone till Weimartiden och som delvis lever kvar än i dag.

Men, frågar sig Jähner, var det verk­ligen oro över bortträngning, nazistiska brott och läget för nationen som fick eliten att fördöma den skadliga konsumismen, eller kanske mer en rädsla för att den egna privilegierade ställningen skulle urholkas? De som skrev och uttalade sig om sådant tillhörde ju själva ett välbärgat samhällsskikt men menade att andra var ovärdiga att njuta välfärdens frukter. Näringsminister Ludwig Erhard, nära förknippad med ”det ekonomiska undret”, invände också mot hela diskussionen och undrade retoriskt om ett kylskåp hos en arbetare var ett uttryck för osund ”materialism” men ett tecken på kultivering i ett mer borgerligt hem.

Man får förmoda att folk i allmänhet var glada över det ökade välståndet, över att mycket tycktes bli bättre och att läget var relativt tryggt och stabilt efter allt kaos och elände som varit. Trygghet, stabilitet och en återgång till ett traditionellt borgerligt liv var också idealet för familjelivet på 1950-talet – Jähner beskriver tiden som ”familjefixerad”. Baksidorna av detta kom att kritiseras hårt senare; 1950-talets familjeliv var också auktoritärt, inskränkt och präglat av hårt fördömande av sexuell frihet.

För homosexuella var förhållandena fortfarande omänskliga, med hård förföljelse. Ändå är 1950-talets starka fokus på familjen begripligt mot bakgrund av det som varit. Nazisterna, skriver Jähner, hade, till skillnad från vad en del kanske tror, inte haft mycket till övers för familjen.

Barnen skulle uppfostras i diktaturens organisationer, och synen på sexualitet var långt ifrån konservativt traditionell. Tvärtom uppmuntrades tonåringar till utomäktenskapligt sex. Det viktigaste var att det föddes många (ariska) barn.

Och efter kriget, under de första kaosartade åren, var ett ordnat familjeliv i praktiken omöjligt för många. Att de nya, välordnade och demokratiska förhållandena gick hand i hand med en stark betoning på familjen är mot denna bakgrund inte konstigt, resonerar Jähner.

Reaktionen kom förvisso snabbt, redan på 1960-talet, med ungdomsrörelser, ifrågasättanden och så småningom ”1968”, med allt vad det innebar. Då menade sig de yngre protestera mot en inskränkt familjemoral från nazitiden, medan deras föräldrar tvärtom kunde se sitt familjeliv som att de vänt sig bort från en mörk tids moraliska förfall.

Musiken blev en konfliktyta mellan äldre och yngre. På radio spelades bara tysk populärmusik, återigen ett uttryck för en sorts överhetens paternalism och ett kulturellt förakt för det amerikanska. Nog var folk i Västtyskland tacksamma för det amerikanska militära skyddet under kalla kriget och för Carepaketen med förnödenheter som delades ut efter kriget, skriver Jähner. Men där fanns också en känsla av kulturell överlägsenhet.

De som ville höra rock’n’roll fick lyssna på de amerikanska militärradiostationerna i stället – radiostationer som egentligen vände sig till amerikaner i Tyskland, men som snart blev populära bland tyska ungdomar. Och farhågorna om den amerikanska kulturens skadliga inverkan tycktes också till en början besannas: Det förekom faktiskt våldsamma kravaller förknippade med den nya musiken.

Men på sikt luckrades den inskränkta tyska populärmusikkulturen förstås upp med amerikanernas (och så småningom The Beatles, som ju såg sin karriär skjuta fart på allvar i Hamburg) hjälp, och med den påstått dekadenta amerikanska kulturen kom också en uppstudsighet som gagnade demokratiseringen. En av de amerikanska soldater som stationerades i Tyskland var för övrigt Elvis Presley.

1960-talet var också, som sagt, decenniet då en mer djupgående bearbetning av nazitiden inleddes på allvar, detta tack vare de uppmärksammade rättegångarna mot Eichmann i Jerusalem och mot förbrytare från Auschwitz i Frankfurt. Rättegångarna bevakades utförligt av press och tv och ledde till diskussioner om en skuld som gick långt bortom några enskilda högt uppsatta nazister.

Detta var även studentrevolternas tid. Dessa var på intet vis unika för Tyskland, men här fick de en särskild prägel just i och med att de också innebar ett ifrå­ga­sättande av den äldre generationens nazistiska förflutna. Samtidigt var de radikalas kritik mot konsumism, materialism och amerikanism inte så olik den som utövats av den tidigare generationens konservativa kulturaristokrater, konstaterar Jähner.

Han pekar också på hur marginella de mest radikala 68:orna i själva verket var. De tyckte sig stå mitt i ett avgörande politiskt skede, men sett till valresultat hade de inte något inflytande alls: Ytterst få röstade på partierna till vänster om socialdemokratiska SPD. Men det betydde förstås inte att de inte befann sig i en förändringens tid. Mycket hade hänt mellan 1955 och 1969.

Om folk 1955 hade dragit sig tillbaka i det privata eller i arbetslivet efter de traumatiserande erfarenheterna från kriget och den första efterkrigstiden, var de 1969 knappast längre konflikträdda och tillbakadragna utan välkomnade debatter och diskussioner. Offentliga debatter – inte minst i tv – hade lärt tyskarna något de numera ofta säger sig vara stolta över: ”Streitgespräch” eller ”Streitkultur”, den hårda men hederliga och respektfulla diskussionen där olika ståndpunkter stöts och blöts.

Redan 1961 hade journalisterna blivit så kritiska att Adenauer ville införa en sorts regeringskontrollerad stats-tv. Detta stoppades av konstitutionsdomstolen. Pinsamt för kanslern och samtidigt ett bevis för att den demokrati han varit med om att grundlägga fungerade. År 1969 var det dags för ett ordnat och demokratiskt maktskifte, när SPD tog över regeringsmakten.

Jähners bok handlar om förbundsrepubliken, om Västtyskland. DDR nämns mer vid sidan av, och då framför allt i samband med delningen och kalla kriget, och hur detta formade den västtyska identiteten. Medan många till en början hade återföreningen för ögonen och såg Västtyskland som ett provisorium, fann sig de flesta så småningom till rätta i sin västtyska delrepublik. Här hade inte bara demokratin utan även den västtyska identiteten börjat stabilisera sig, och man accepterade att en återförening – för att inte tala om att få tillbaka de områden som Tyskland tvingats avträda i öst, till Polen och Sovjet – för närvarande var orealistisk. Berlinmuren, som byggdes 1961, befäste delningen även mentalt.

År 1989 blev läget förstås igen ett helt annat. Ändå vilar mycket även i dagens återförenade Tyskland på det som grundlades då, i förbundsrepublikens ungdom. Även om tillväxten för närvarande är nära noll och sannolikt aldrig kommer upp i ”Wirtschaftswunder”-nivåer igen så finns välfärdsstaten, och förväntningarna på den, kvar. Tyskland är ett land som lyckades väl med sin demokratisering och till sist också med att bearbeta och förhålla sig till sitt mörkaste förflutna.

Samtidigt måste den som vill ha en samlad tysk mentalitetshistoria ta hänsyn även till förhållandena i DDR. Det är ingen kritik mot Jähners bok, han har valt sin avgränsning, och huvudsyftet med boken är nog inte heller att förklara varför Tyskland är som det är i dag, utan att visa hur delar av landet var mellan 1955 och 1967. Men den som vill försöka förstå tysk mentalitet och identitet i dag kommer inte undan de östtyska erfarenheterna.

En bok om DDR som är lika mångfasetterad och därmed nyanserad som Jähners tre hittills utkomna om tysk efterkrigshistoria skulle jag gärna läsa.