Vi lider av politisk koffeinabstinens

Kaffet kostar. Statistiken talar om att ett halvt kilo kaffe i fasta priser aldrig har varit dyrare i svenska butiker. Åtminstone inte i hyggligt modern tid. På ett år har priset stigit med 42 procent. Det är ”Jimmiepriser”, klagar oppositionen. Vilket onekligen är att tillskriva SD-ledaren ett inflytande han knappast ens själv skulle göra anspråk på. När finansministern lät meddela att hon inte rådde över ”väderleken i Sydamerika” blev hon synad av en alls inte imponerad Magdalena Andersson, som slog fast den obönhörligt logiska kedjan mellan kaffepriset, klimatförändringarna och den svenska regeringens klimatpolitik.

Det ska dock i rättvisans namn sägas att även ”andra sidans” politiker haft svårt att avhålla sig från att skylla prisutveckling på motståndaren. Vi minns den kristdemokratiska falukorven i valrörelsen 2022. Kaffet har dock en starkare politisk historia än falukorv. På 1600- och 1700-talet var det på kaffe­husen som upplysningens subversiva idéer­ stöttes, blöttes och spreds. Här föddes tidskrifter som The Spectator och Tatler, men också mycket av vad som byggde Storbritannien som finansiellt center. Försäkringsbolaget Lloyds of London var från början just ett kaffehus.

I Sverige tog kaffedrickande fart efter att Karl XII tagit med sig vanan hem från Turkiet. Som importvara uppfattades det som en onödig lyx. Kaffe försämrade bytesbalansen och dracks av överklassen. Sverige hade vid flera tillfällen från mitten av 1700-talet in på 1820-talet rena kaffeförbud. Kaffe var också den vara som ransonerades längst efter andra världskriget. Först hösten 1951 kunde svenskar köpa hur mycket kaffe de ville. Men det var på 70-talet kaffet blev politik på allvar.

Under 1977 var kaffepriset förstasidesnyhet i Svenska Dagbladet elva gånger. Frost i Brasilien hade drivit upp världsmarknadspriset som i sin tur slagit igenom i butikerna. Kaffe var big news. För den som hade äldre släktingar som drack kaffe på fat, på bit och med gök var det tydligt att kaffet hade en mer central roll i livet än som bränsle för att vakna på morgonen eller ta sig igenom arbetsdagen.

Två andra faktorer spelade naturligen också in. Vi drack mer kaffe. I mitten av sjuttiotalet toppade den årliga konsumtionen på elva kilo per person, idag har den sjunkit till åtta kilo.

Dessutom tjänar vi ju mer pengar. Man ska inte underskatta dyrtiderna, men en kopp kaffe kostar inte många kronor. Och kaffet i livsmedels­affären ska ställas i relation till vad folk gladeligen betalar på stan. En slurk rejält garvsyrat snutkaffe i botten på bryggarbringaren är något annat än 70 kronor för en havremjölkslatte tillredd av en ung man med oljat skägg och tatueringar.

En annan stor skillnad är att kaffepriset var formellt politiserat, eller åtminstone en offentlig angelägenhet. Företagen kunde inte höja priserna som de ville, utan det var en fråga om förhandling med Statens pris- och kartellnämnd (SPK). Staten gav sken av att vara direkt inblandad i priset på kaffe.

Den 30 mars 1977 rapporterades exempelvis att SPK föregående dag bestämt att roste­rierna skulle få höja sina priser med 6 kronor från den 12 april samma år. Däremot hade myndigheten ännu inte ”hunnit” behandla grossist- och detaljhandelns önskemål om att ”hänga med” i höjningen.

Men det kunde varit värre. Vi kunde varit östtyskar. Östtyskarna påstås vid den här tiden ha spenderat dubbelt så mycket av sina östmark på kaffe än på skor. Vilket möjligen också säger en del om östtyska skor. Enligt engelska Wikipedia var det i alla fall ”one of the most important items in an Eastern German household budget”. Med kronisk brist på hårdvaluta var kraftigt stigande världsmarknadspriser på kaffe en mardröm för regimen.

Missnöjet i befolkningen steg brant när alternativet var en ersättningsprodukt som bestod av 51 procent kaffe och 49 procent bönor, ärtmjöl, cikoriaört och ”annat”. Och som inte bara smakade förfärligt, utan även slammade igen kaffebryggarna. Förnedringen blev inte mindre av att kaffet flödade över gränsen från väst, där släktingar och vänner höll den värsta nöden borta för olycksbröderna i DDR.

Alexander Schalck-Golodkowski – handelsminister och chef för Östtysklands ”Kommersiel­la Koordinering” (i ett utslag av sällsynt oplanerad självinsikt förkortat ”KoKo”) – försökte hantera konsekvenserna av att inflödet av västtyskt kaffe byggde på att det skickades gåvor också åt andra hållet. Och då en populär gåva var jul­kakan ”Dresdner stollen”, var dilemmat att även den innehöll flera importerade ingredienser, som mandlar och russin. Schalck-Golodkowskis förslag om att förbjuda Stollen som gåva blev dock aldrig verklighet. Där gick gränsen. Till och med för KoKo.