Sveriges 100 år av identitetskris

I en artikel publicerad i februari 1984 gör Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör, Arne Ruth, följande iakttagelse om något som inträffade på 1930-talet: ”En indikation på att någonting märkligt sker finns i Dagens Nyheters arkiv. I den voluminösa rad av klippkuvert som bär rubriken ’Sverige och svenskarna’ återfinns den sista folklynnesbetraktelsen, skriven av en svensk, år 1935.”

Därefter är det i stort sett bara undrande – och inte sällan beundrande – utländska besökare som talar om svenska folkets särdrag, ofta med lovord om den svenska ”medelvägens” förträfflighet. Den amerikanske journalisten Marquis W. Childs bästsäljare Sweden. The Middle Way (1936) är ett typiskt exempel.

Den inhemska tystnaden kom efter flera decennier då svenskheten hade diskuterats flitigt. Det hängde givetvis samman med de stora omvälvningar som industrialiseringens och urbaniseringens genombrott medförde.

Ett land som under århundraden hade varit ett fattigt jordbrukarsamhälle höll på att omvandlas till en liten industriell stormakt med snabbt växande städer.

Landet gjordes om – men det tänktes också om. Både det nationella projektet och svenskheten i sig omdefinierades. Svenska folket sökte inte bara en ny boning utan också nya drömmar och, inte minst, en ny identitet. 1800-talet avslutades inte bara med maskinernas dån utan också med en intensiv debatt om vad det svenska egentligen var. En nyväckt, romantisk och bakåtblickande nationalism uttryckte sorgen inför landets radikala omdaning och trånade efter de ”fornstora dar” då Sveriges namn ”ärat flög över jorden”.

Mot denna riktning reste sig modernismens framtidsorienterade vision. Odalbonden och karolinen stod på ena sidan, fabriksarbetaren och ingenjören på den andra. Verner von Heidenstam diktade nostalgiskt om stenarna där han lekte som barn, medan Ellen Key i 1897 års Stockholmsutställning såg ett nytt ”av alla erkänt nationellt värde” stiga fram – en ny grund för ”självkänslan och fosterlandskärleken”, sprungen ur ”de oerhörda summor av nationell kraft och nationell intelligens som voro representerade på storindustriens och uppfinningarnas områden”.

Även inom den nationalistiska unghögern hördes nya röster. Adrian Molin angrep 1916 ”de romantiska desperados, som trampa omkring i Karl XII:s storstöflar”, och Rudolf Kjellén pläderade för ”ett Storsverige inom landets egna gränser, en ny nationell storhet men nu på den materiella produktionens starka grund”.

Svenskarnas tystnad om svenskheten, som inleddes på 1930-talet, skulle vara i omkring 50 år. Den intensiva debatten om den svenska identiteten, som hade pågått under det föregående halvseklet, ersattes nämligen av ett konkret samhällsbygge – folkhemmet – och en alltmer oomtvistlig politisk hegemoni: Per Albins socialdemokrati.

Den svenska självbild som växte fram under denna tid präglades av drag som skulle förbli bestående åtminstone fram till 1980-talet. Det Arne Ruth 1984 kallade ”den moderna svenska storhetsdrömmen” hade redan under det tidiga 1940-talet fått mycket skarpa konturer.

Nationens nya självsyn kan illustreras med etnologen Jonas Frykmans kommentar till Mar­tin Allwoods och Inga-Britt Ranemarks berättelse från 1943 om en skola ”i det mest banala och vardagliga av allt, nämligen ett vanligt svenskt stationssamhälle någonstans i Sverige” – ett samhälle som passande nog betecknades Medelby: ”Folkhemmets första generation, som här satt i sin bänk, såg främmande länder ’skymta som exotiska färgklickar’. Dessa barn fick höra att den svenska identiteten var solitt grundad i ett modernt, förnuftigt och rationellt samhälle. Högre folkbildning, bättre kommunikationer, ökad hygien, högre levnadsålder, rättning i ledet. Andra länder borde följa dess exempel. Samtidigt som man fick lära sig att man levde i den bästa av alla världar, kunde man känna stolthet över att den var just svensk.”

Detta var mitt under andra världskriget, då Sverige var en oas där – som Henrik Berggren skriver i Landet utanför – ”inga unga män hade dött på slagfält, inga främmande soldater trampade på gatorna, det rådde fortfarande demokrati och alla kunde äta sig mätta trots ransoneringarna.” Det var inledningen till förnöjsamhetens tidsålder – den tid som Jonas Gardell i En komikers uppväxt beskriver med orden ”på alla områden blev allt bättre och bättre, Sverige var rikast i hela världen och allt utgjorde en del av Guds plan”.

Svenskarna blickade framåt och – som Henrik Berggren och Lars Trägårdh uttrycker det i Är svensken människa? – ”skulle komma att uppfatta sig som ytterligt moderna människor som övervunnit det förflutna och inte längre behövde 1800-talets sagor och legender för att stärka sin självuppfattning. Andra folk hade kultur och historia, svens­karna hade rationalitet och framtiden.

Förträfflighetssyndromet och den soci­al­­­­­­­­demo­­­­kratiska hegemonin började dock krackelera under 1970- och 80-talen. Folkhemmets självsäkra, framtidsorienterade svenskhet kom i gungning. Efter flera decennier av stark tillväxt förändrades scenen under 1970-talet och en lång period av tilltagande ekonomiska bekymmer inleddes. Den långa samförståndsepoken ersattes då av en konfliktfylld tid, som bland annat bevittnade den största arbetsmarknadskonflikten i landets historia (april–maj 1980), den stora demonstrationen mot löntagarfonderna den 4 oktober 1983 och Svenska arbetsgivareförening­ens beslut 1991 att avträda de myndighetsstyrelser genom vilka det omfattande korporativa samarbetet med fackföreningarna organiserades – själva kärnan i den svenska modellen.

Det var hårda slag mot den svenska självbilden som förstärktes av en omsvängning i synen på Sveriges roll under andra världskriget. När Maria-Pia Boëthius 1991 publicerade Heder och samvete sänkte hon decennier av tacksamt rättfärdigande av krigstidens neutralitetspolitik. Nationen som hade presenterat sig som en moralisk fyr för mänskligheten visade sig ha lik i garderoben, och en ångestfylld känsla spred sig: mycket av det som sagts och gjorts under decennierna efter kriget hade i själva verket varit en täckmantel för ett skamligt beteende. Samtidigt blottlades andra mörka kapitel – från Statens rasbiologiska institut till tvångssteriliseringarnas tiotusentals offer. Självspäkningens tid hade börjat och sörgårds­idyllens bedårande historia fick en sorglig epilog.

Till detta måste läggas en annan, avgörande aspekt: den stora invandringen från fjärran länder och främmande kulturkretsar. År 1960 fanns knappt 3 000 personer födda i Afrika, Asien och Sydamerika bosatta i Sverige. År 1980 hade siffran ökat 25 gånger, och det var bara början på en enorm förändring i landets etniska sammansättning. År 2000 rörde det sig om cirka 350 000 personer och 2024 om nästan 1,2 miljoner.

Stora segregerade områden och parallellsamhällen växte fram. Ett djupt socialt och kulturellt utanförskap vittnade om att den svenska samhällsgemenskapen – grunden för den nationella identiteten – hade upphört att existera på ett meningsfullt sätt.

Frågan ”Vilka är vi?” växte i takt med denna utveckling och ledde ofrånkomligen till en annan, kanske ännu viktigare fråga: ”Vilka var vi?” Det var historiens återkomst i det svenska medvetandet. Sökandet efter ”det svenska” – kulturarvet, värderingarna, karaktärsdragen – tog vid. Nu sökte man inte längre svaren i modernitetens rationalistiska framtidstro utan i det förgångna, i det unika och särskiljande i vår historia. Blicken vändes bakåt, som under romantikens och skandinavismens glansdagar på 1800-talet, då man sökte ”folksjälen” i det förflutnas dimhöljda landskap.

Samma fråga ställdes även i våra nordiska grannländer. Talande nog utsåg Nordiska rådet år 1991 till ”året för den nordiska identiteten”.

Både den europeiska integrationsprocessen och den tilltagande migrationen satte press på de traditionella nationella självbilderna. I förordet till rådets bok En okänd själ. På jakt efter det nor­diska sammanfattade Anker Jørgensen behovet av ett nytt identitetsarbete med orden: ”De gamle forestillinger om vores verdensbillede og billede af os selv gælder ikke længere. Vi er pludselig blevet tvunget til at stille det fundamentale spørgsmål: hvem er vi?”

I detta sammanhang fick intresset för vikinga­tiden en uppseendeväckande renässans. Vikingen tog den plats som i tidigare nostalgiska epoker intagits av odalbonden. Den stora utställningen Viking og Hvidekrist, som invigdes på Köpenhamns Nationalmuseum i december 1992 och tidigare hade visats i Paris och Berlin, blev startskottet för en vikingavurm som ännu i dag fortsätter med oförminskad styrka.

Samtidigt bildades i Sverige ett nytt politiskt parti, Sverigedemokraterna, kring frågan ”Vilka är vi?” Dess framgångar vittnar på ett påtagligt sätt om ämnets tilltagande aktualitet. Partiets svar var tydligt: Vi är de vi var under det peralbinska folkhemmets glansdagar, innan främlingarna kom i stora mängder och förstörde landets viktigaste egenskap och resurs – dess unika etnokulturella homogenitet.

Därmed var partiets raison d’être och stora uppgift definierad: att återupprätta denna homogenitet, som gått förlorad genom ”massinvandringen” och ”mångkulturen”. Som Mattias Karlsson en gång dramatiskt uttryckte det: ”Det är en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val: seger eller död.”

I dag har Sverigedemokraternas en gång så udda och provokativa problemformulering i stort sett blivit en del av huvudfåran i svensk politisk debatt.

Att offentligt och högljutt deklarera fosterlandskärlek är åter – efter decennier av tillbakadragen, nästan skambelagd hållning gentemot Sverige och det svenska – kutym. Ibland kan denna nymornade patriotism påminna om dialogen mellan två exalterade patrioter i följande satiriska epigram som satirikern och grundaren av Östgöta-Correspondenten Henrik Bernhard Palmær publicerade 1854:

”Svenskare är jag än svensk.” – ”Men jag är deremot svenskast.”
”Jag svenskastare är.” – ”Svenskastarastast är jag.”
Kort sagdt, komparativiskt och superlativiskt de skreko;
Positivus svensk glömde de slutligen bort.

Att patriotismen de senaste åren fått komma in i finrummen igen är remarkabelt, eftersom det inte var så länge sedan som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) kunde säga, som ett eko av Tegnérs berömda ord: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Eller som integrationsminister Mona Sahlin (S) sa i en intervju i tidskriften Euroturk 2002: ”Jag har ofta fått den frågan, men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.”

Flyktingkrisen 2015, den osannolika våldsvåg som drabbat Sverige under det senaste decenniet och Sverigedemokraternas remarkabla framgångar förändrade allt.

De som tidigare hävdat att svensk rasism låg bakom allt ont har snarare hamnat i skamvrån. På så sätt har en ny och mer verklighetsförankrad grund för vårt sökande efter en svensk identitet och samhällsgemenskap skapats, en som förmår hantera den irreversibla förändring som Sverige genomgått – och de stora utmaningar som den ger upphov till.

Varken vikingen, odalbonden, karolinen, Karl XII eller Per Albin kan hjälpa oss vidare. Men de är likväl oumbärliga. Utan dem skulle vi inte ha något land att bygga vidare på. Lika oumbärligt är dock att uppfatta vårt land på ett nytt sätt, att utgå från den mänskliga mosaik som är vår verklighet.

I denna förvirringens stund, där ”allt som är fast förflyktigas” – för att låna Karl Marx ord – får vi aldrig glömma att vi står på svensk mark, att det är i den svenska myllan vår gemensamma framtid kommer att växa.

Särskilt vi som kom för inte så länge sedan till götarnas och svearnas gamla land får inte glömma det.