Trä behöver inte se ut som betong

Att bygga hus i trä är ingenting nytt. Människor byggde de första trähusen redan under den yngre stenåldern, för 8 000–10 000 år sedan, och i Sverige har man hittat stolphål efter trähus byggda så tidigt som för 3 000–4 000 år sedan. Under större delen av vårt lands historia har trä varit det dominerande byggnadsmaterialet. Det var först under medeltiden som man började att bygga i sten, och då i huvudsak kyrkor och befästningar.

Därför är det en smula underligt att byggbranschen plötsligt lyfter fram bostadshus i trä som något nytt och spännande. Ett exempel: I Sickla utanför Stockholm planerar Atrium Ljungberg byggandet av ”världens största trästad”, ”Stockholm Wood City”.

Projektet väcker många frågor: Varför är namnet på engelska, och varför inkluderas Stockholm i namnet när stadsdelen ligger i Nacka kommun?

Men framför allt undrar man vad de menar med ”världens största trästad”. På vilket sätt överträffar Stockholm Wood City med 2 000 bostäder i en handfull flerfamiljshus norska Bergen, vars historiska trähusbebyggelse omfattar över 10 000 trähus och klassas som världsarv av Unesco? Eller Kyoto i Japan med över 15 000 bevarade trähus. Eller, för att ta ett modernare exempel, Skellefteå med 1 500 nya trähus planerade till 2030.

Det unika med Stockholm Wood City tycks varken vara antalet hus, mängden bostäder eller stadsdelens utbredning, utan att man bygger en stadsdel i trä som helt saknar den charm som gör trähusbebyggelse så uppskattad.

Det blir en trästad som efterliknar betong, glas och stål.

I samband med industrialiseringen på 1800-talet revs många svenska trästäder och ersattes av pampiga stenstäder av det slag som vi känner från de centra­­la delarna av Stockholm, Göteborg och Malmö, Norrköping, Sundsvall och Gävle. Den trähusbebyggelse som överlevde denna rivningsvåg är idag mycket uppskattad, både av de boende och av turisterna: Trosa, Söderköping och Sigtuna är några sådana exempel.

I Göteborg finns Haga med sin bevarade trähusbebyggelse i tre våningsplan, och i stadsdelarna Majorna och Bagaregården finns de typiska landshövdingehusen, med sockelvåningar i sten eller tegel och de övre våningarna i trä. En mycket uppskattad byggnadstyp som på senare år fått något av en renässans i och med att Göteborg återupptäckt sin historiska identitet.

Trä är ett utmärkt byggnadsmaterial, tillgängligt på många platser, lätt att bearbeta och motståndskraftigt.

Ur ett hållbarhetsperspektiv är det också att föredra eftersom det är ett förnybart material som binder koldioxid medan det växer och skapar förhållandevis lite utsläpp. Det finns således många skäl att bejaka byggsektorns nyväckta intresse för trä.

Vad som däremot finns skäl att ifrågasätta är överförandet av det föråldrade modernistiska formspråket till den nya trähusbebyggelsen. Det finns en lång, variationsrik och levande tradition av att bygga hus i trä. Hållbara konstruktioner har utvecklats genom århundraden, ja genom årtusenden. Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt, än mindre kopiera ett formspråk från 1900-talets byggande i betong, när det finns ett etablerat och uppskattat formspråk för trähus.

Stockholm Wood City – förhoppningsvis kan någon barmhärtig själ förmå dem att ge stadsdelen ett svenskt namn istället – blir inte världens största trästad.

Däremot kommer den säkerligen inte att göra någon skada inklämd bland den gamla industribebyggelsen i det som nu är Sickla köpkvarter.

Men på andra ställen skulle en mer traditionell trähusbebyggelse pryda sin plats. Möjligheterna till regional variation är outsinliga.

Här har byggherrar och kommunpolitiker fantastiska möjligheter att ”sätta kommunen på kartan”. Ett trähus i Skåne behöver inte se ut som ett trähus i Ångermanland.

I Matfors utanför Sundsvall finns företaget Jupiter & Gran, som specialiserat sig på att rita just trähus i stor skala inspirerade av traditionell stadsbebyggelse. Det går med andra ord att bygga stort, tätt och i trä, utan att göra avkall på träets estetiska kvaliteter.