Ett fall av dåligt omdöme

Goldwater betraktades som överdrivet konservativ i sociala frågor och hade uttalat sig positivt till användandet av taktiska kärnvapen i Vietnam. Detta ledde till misstankar, åtminstone bland demokrater och mediefolk, om att republikanernas kandidat inte var riktigt klok.

De flesta psykiatrer ignorerade Facts förfrågan. Ett drygt tusental hävdade dock att Goldwater var paranoid – eller kanske till och med schizofren – och därmed inte lämpad för presidentposten. Facts artikel om enkätundersökningen fick ett enormt genomslag och blev ett effektivt propagandavapen för det demokratiska partiet. Barry Goldwater, vars kampanjslogan var ”In your heart – you know he’s right” hånades skoningslöst av motståndaren Lyndon Johnson, som lät trycka upp kråsnålar med texten ”In your guts – you know he’s nuts”. Föga förvånande vann Johnson valet överlägset.

Barry Goldwater fick dock på sätt och vis revansch, när han framgångsrikt stämde Facts chefredaktör för ärekränkning. Historien med Fact bringade också den amerikanska psykiatrin i vanrykte. Förutom att utnyttja sin ställning i samhället för ideologiska syften, hade de inblandade visat prov på grov klinisk inkompetens. Barry Goldwater, som fortsatte i nationens tjänst som senator under ytterligare 20 år, var uppenbarligen inte galen. För att förhindra liknande pinsamheter i framtiden antog det amerikanska psykiaterförbundet APA en stadga (känd som Goldwaterregeln), vilken förbjöd dess medlemmar att uttala sig om offentliga personers mentala hälsa.

Den nya stadgan trädde i kraft 1973, och har sedan dess respekterats av APA:s medlemmar, till alldeles nyligen. Efter Donald Trumps seger i fjolårets presidentval har vissa psykiatrer manat till uppror mot Goldwaterregeln. Denna rörelse kulminerade i en uppmärksammad konferens vid Yale University i april, ledd av psykiatern Bandy X Lee. Konferensens deltagare menade att de som yrkesfolk var förpliktigade att höja sina röster offentligt när en ”uppenbarligen farlig och instabil” person som Donald Trump var på väg att tillträda landets viktigaste ämbete. Mötet på Yale resulterade i boken The Dangerous Case of Donald Trump. 27 Psychiatrists and Mental Health Experts Assess a President.

När jag först hörde talas om denna bok slogs jag av förvåning. Goldwater-regeln är i det närmaste helig bland APA:s medlemmar, och att bryta mot den innebär ett påtagligt, professionellt risktagande. Jag föreställde mig att doktor Lee och hennes medförfattare måste ha ägnat månader åt att formulera en logiskt sammanhängande, vetenskapligt hållbar och etiskt oklanderlig bedömning av presidentens mentala hälsa. Jag föreställde mig också att de hade vänt och vridit på varje formulering för att säkerställa att deras bok var fri från politiska influenser och tendentiösa resonemang av alla slag.

Men oj, vad jag bedrog mig! The Dangerous Case of Donald Trump är i själva verket en lösryckt samling av illa skrivna och undermåligt argumenterade, polemiska essäer, hafsigt förklädda till kliniska bedömningar. Lee och hennes kolleger försöker inte ens dölja sitt vänsterliberala trosnit och är fullkomligt öppna med sin avsky för herr Trump, hans parti och dess anhängare. Stilen är anpassad till innehållet: boken är full av klichéer, förvirrade utvikningar och högtravande gallimatias. The Dangerous Case of Donald Trump är, med andra ord, pseudovetenskaplig dynga.

Till att börja med är den långa titeln vilseledande. Vissa av de ”Mental Health Experts” som får komma till tals saknar helt bakgrund inom psykiatrisk diagnostik, däribland Trumps gamle spökskrivare Tony Schwartz och juristen James A Herb. Fackpsykiatrerna är förvisso överens om att Trump är psykiskt sjuk, men deras bedömningar skiljer sig markant. Någon ställer diagnosen paranoia, andra lutar åt narcissistisk personlighetsstörning, antisocial personlighetsstörning, histrionisk personlighetsstörning, demens, vanföreställningssyndrom, psykos, politisk hemofili (vad nu det är för något), sociopati, hypomani eller adhd. Av denna digra lista att döma är Trump inte bara psykiskt sjuk, utan kanske den psykiskt sjukaste personen i hela USA. Det är förvånande att karln ens klarar av enkla sysslor som att borsta tänderna eller gå på toaletten (och dessutom twittra samtidigt!).

Den enda diagnos som alla experter kan enas om är narcissistisk personlighetsstörning. Att Donald Trump uppfyller kriterierna för en narcissist är självfallet tänkbart. Än sen då? Om narcissister plötsligt utestängdes från offentlig verksamhet skulle vi knappt ha några politiker kvar. Narcissism är dessutom ett synnerligen vagt och subjektivt begrepp. Vid sitt senaste möte år 2013 rekommenderade APA:s expertkommitté att diagnosen narcissistisk personlighetsstörning skulle strykas ur den amerikanska psykiatribibeln DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), eftersom den nästan helt saknar vetenskaplig underbyggnad. Detta utlöste våldsamma protester från APA:s freudianska flygel, och till slut fick beteckningen vara kvar. Att diagnostisera folk som narcissister är trots allt ett praktiskt sätt för kliniker att legitimera sina personliga antipatier mot patienter, kolleger eller presidenter som de ogillar eller avundas. Författaren Gore Vidal var något på spåren när han definierade en narcissist som ”en person som är snyggare än du”.

Med tanke på bokens allvarsamma tema är The Dangerous Case of Donald Trump förvånansvärt rik på psykoanalytiska spekulationer av de mest långsökta slag. Psykiatern Thomas Singer föreslår, till exempel, att Donald Trumps utnämnande av Scott Pruitt till chef för det federala miljöskyddsverket är ett uttryck för presidentens ”jungianska dödsångest”. Doktor Steve Wruble ägnar ett helt kapitel åt presidentens påstådda ”daddy issues” – hans oidipala behov av att leva upp till sin stränge faders krav. Även om Wrubles analys skulle visa sig vara korrekt har jag svårt att se dess relevans. Är inte förekomsten av ”daddy issues” snarare regel än undantag bland amerikanska presidenter? Bill Clinton miste sin far redan i moderlivet. George W Bush hade svårt att motsvara sin framgångsrika pappas förväntningar. Barack Obamas ”daddy issues” var så svåra att han skrev en hel bok om dem! Om Donald Trump verkligen plågas av sådana ”issues”, förtjänar han då inte vår sympati, snarare än hån och smälek?

Betty P Teng, en psykoanalytiker verksam i New York, ägnar sin essä åt Trumps förödande effekter på det kollektiva, amerikanska psyket. Teng introducerar läsaren till Post-Trump Stress Disorder – hennes nya, banbrytande diagnos. Strax efter fjolårets presidentval noterade psykoanalytikern hur hon själv, liksom sina klienter, började uppvisa klassiska, posttraumatiska symtom: dåligt humör, sömnlöshet och koncentrationssvårigheter. Efter att ha mobiliserat allt sitt yrkeskunnande insåg Teng att symtomen hade utlösts av den nye presidentens ”extrema tweets” och ”katastrofala” invandringspolitik. Om jag förstår Teng rätt är Post-Trump Stress Disorder en synnerligen lömsk åkomma. Riskfaktorerna tycks vara: bostad på Manhattan, ett överskott av pengar och fritid samt ett underskott av riktiga problem. Syndromet verkar vanligast bland vänsterliberaler, men psykoanalytikern misstänker att Trumps egna supportrar också kan vara drabbade, utan att ens veta om det! I Donald Trumps Amerika går ingen säker för mental ohälsa.

Läkare som behandlar farliga patienter inom psykvården är inte nödvändigtvis intresserade av diagnoser. De börjar med att ta reda på om det förekommit våld i patientens förflutna. Av en bok med titeln The Dangerous Case of Donald Trump förväntar sig läsaren naturligtvis att bli övertygad om att president Trump är ”farlig”. Problemet för författarna är att Trump, sin bombastiska stil till trots, inte är någon våldsam person. Hans gamle spökskrivare Tony Schwartz väcker visserligen till liv ett gammalt rykte om att den unge Donald som mellanstadieelev ska ha slagit sin musiklärare på käften. Om detta är det värsta den nye presidenten gjort, ter han sig förhållandevis fredlig, åtminstone i jämförelse med den före detta vicepresidenten Dick Cheney, som vådasköt en äldre herre i ansiktet med en hagelbössa, eller varför inte senator Ted Kennedy, som lämnade sin älskarinna att drunkna i hans bil och därefter flydde från olycksplatsen.

I brist på dokumenterad våldsamhet väljer bokens författare att fokusera på presidentens allmänna impulsivitet och bristande etikett. Praktiskt taget alla medverkande drar upp Trumps (förvisso osmakliga) kommentar om att somliga kvinnor låter berömda män ”grab them by the p***y”. Psykoterapeuten Diane Jhueck går så långt som att hävda att Trumps ”aggressiva attityd och beteende gentemot kvinnor saknar motstycke bland amerikanska presidenter”. Detta kommer nog som en överraskning för Juanita Broaddrick, Paula Jones and Kathleen Willey, för att bara nämna tre av de många kvinnor som har anklagat Bill Clinton för diverse sexualbrott.

En av bokens få sansade röster tillhör David M Reiss, en privatpraktiserande psykiater från Kalifornien. Snarare än att ventilera sitt missnöje med Trump och dennes program påpekar Reiss sakligt att presidenten är 71 år gammal, och att hans kognitiva färdigheter knappast är vad de en gång var. Reiss föreslår att alla presidenter (inte bara republikaner) tvingas att underkasta sig en neuropsykiatrisk undersökning, alltså ett slags utvidgat IQ-test, innan de tillträder ämbetet. Idén är inte dum, men det finns en hake. Den amerikanska författningen anger inte något undre gränsvärde för en presidents intelligens. I juridiska sammanhang blir en individs IQ relevant först om den ligger under 70, vilket är liktydigt med förståndshandikapp. Att Trump, eller någon annan presidentkandidat, skulle ha en IQ under 70 är förstås absurt. Enligt min mening vore en rimligare lagändring att förbjuda medborgare över 65 år att kandidera till presidentämbetet. En nedre åldersgräns på 35 år finns redan, så det borde inte föreligga något konstitutionellt hinder för att preventivt pensionera kandidater som Donald Trump – och Hillary Clinton!

När jag slår ihop The Dangerous Case of Donald Trump frågar jag mig återigen vad som kan ha förmått mina kolleger att medverka i ett så ansvarslöst projekt. Utöver deras personliga avsky för Trump förnimmer jag ett djupare och mörkare motiv. Under större delen av 1900-talet dominerades psykiatrin av freudiansk ideologi. Psykiatrer ansåg sig besitta en alldeles unik förmåga att se in i sina patienters själar och trassla ut deras intrapsykiska strukturer. Mot århundradets slut trängdes freudianismen dock ut ur psykiatrins finrum av kognitiva modeller och modern neurovetenskap. Detta paradigmskifte bidrog till att rehabilitera psykiatrins skamfilade rykte, men efterlämnade ett ideologiskt tomrum. Med freudianismens död gick psykiatrin miste om sin ”unika kunskap” om den mänskliga själens natur. Hur skulle psykiatrer kunna legitimera sin status utan dessa psykologiska superkrafter? Skulle man nu bara sitta och vara trevlig mot folk, som någon jäkla socialarbetare?

I boken anar jag en förhoppning om att politisk korrekthet och vänsterliberal ideologi snart kommer att ersätta freudianismen som psykiatrins ”unika kunskap”. Författarna nöjer sig trots allt inte med att diagnostisera Donald Trump, utan sjukförklarar även hans väljare, som ju har låtit sig hjärntvättas av ”falska nyheter”. Som psykologen Craig Malkin uttrycker det så lever den andra halvan av landet i ett slags ”alternativ” verklighet. Om Trumps supportrar verkligen lider av kollektiva vanföreställningar, är det då inte psykiatrins rätt och skyldighet att lägga in dem för behandling – med tvång om så behövs? Vad författarna inte verkar inse, är att denna ihopblandning av vänsterpolitik och psykiatri har en lång och mörk historia bakom sig. Jämförelser av Donald Trump med Adolf Hitler pyntar var och varannan sida av The Dangerous Case of Donald Trump, men ingen av författarna bryr sig om att diskutera Sovjetunionen, där ju politiskt feltänkande behandlades med elchocker och iskalla bad.

Hur står det då egentligen till med Donald Trumps mentala hälsa? Fråga inte mig. Karln är uppenbarligen gapig, men för denna bedömning krävs ingen läkarexamen. Att spekulera om offentliga personers inre liv är och förblir ett hopplöst projekt. Allt vi vet eller tror oss veta om kändisar har ju på sin väg till vårt medvetande passerat pr-folkets och massmediernas grindvakter, och dessa drivs av sina egna agendor och intressen. Att ställa diagnos på sina egna patienter är djärvt nog – att diagnostisera individer man aldrig har träffat på grundval av skvaller och ”tweets” är rent huvudlöst. För min egen yrkeskårs skull kan jag bara hoppas att denna gräsliga bok snabbt försvinner från hyllorna och nonchaleras som ett verk av fåtal excentriker. Om inte föreställer jag mig att den amerikanska psykiatrin än en gång kommer att hänvisas till den nationella skamvrån, med dumstruten på.