Ett sobert kostymdrama

Eftersom Nobel därtill utnämnde en förvånad 26-åring vid namn Ragnar Sohlman till exekutor hade det egentligen kunnat gå hur som helst med både arvet och priset. Men Sohlman, fram till dess påläggskalv inom Nobelföretagen, levde upp till den avlidnes förväntningar och steg helhjärtat in i rollen som ”själens ombud”, vilket Källstrand upplyser oss är den vackra innebörden av ordet exekutor på ryska. Tillsammans med ett fåtal andra nyckelpersoner navigerade Sohlman igenom ett imponerande antal juridiska, akademiska och politiska dimbankar innan man hittade färdriktningen mot den världssuccé i prestige och vetenskapligt inflytande vi känner idag.

Källstrands skildring av Nobelarvets första 30 år är i grunden berättelsen om vilken framgångsrik startup som helst, med de avgörande val, färgstarka ledargestalter och oundvikliga konflikter som alltid är del av intrigen. Men snarare än en hjältehistoria eller mästrande fallstudie är Andens olympiska spel ett sobert kostymdrama, behagligt formulerat i måttfull akademisk tradition. Och genomgåen­de med ett välvalt perspektiv från dåtidens horisont.

Fram till den första prisutdelningen år 1901 uppstod konflikter och fälldes avgöranden som hade kunnat forma ett helt annat arv efter Nobel än det vi känner. Den första prövningen utgjordes av en stämningsansökan mot exekutorerna, inskickad av Nobels släktingar som ville behålla pengarna i familjen. För att rädda dödsboets tillgångar i Frankrike såg sig Sohlman nödgad att personligen, beväpnad med pistol, eskortera en förmögenhet i postväxlar från Paris till London.

Det blev inte fler inslag av vilda västern efter det, men Sohlman hade bevisat sig som en handlingens man som dessutom hade god näsa för talanger: juristen och politikern Carl Lindhagen blev viktig i skapandet av det ”Nobelsystem” som ännu idag balanserar makten mellan Nobelstiftelsen, fyra prisutdelande institutioner (Vetenskapsakademien, Karolinska institutet, Svenska Akademien, norska stortinget) och deras respektive priskommittéer.

Källstrand vittnar om hur det uppstod en dragkamp mellan delarna i systemet omedelbart efter grundandet. Det må ha skapat arbete och irritation för de inblandade men kan också tolkas som ett gott betyg: institutionen i sin helhet främjade, likt ett lyckat demokratiskt statsbygge, produktiv friktion och ömsesidig kontroll, utan att skapa konflikter som underminerar det gemensamma syftet.

Författarens ingående beskrivningar av stickspår, kompromisser och personavhängiga händelser som formade och senare besjälade systemet är underhållande läsning. Till de bortglömda återvändsgränderna hör visionen om ett monumentalt Nobelpalats tänkt att samla alla forskningsinstitut och aktiviteter under ett tak. Ferdinand Boberg gjorde ritningar och platser debatterades men till slut skrinlades hela idén på grund av prisutdelarnas ovilja att flytta ihop. Dagens Nyheter hann ändå uppröras av den vanvördiga planen att placera palatset på Djurgården, där det rådde en ”atmosfär av benzin och en femte klassens teater”. Tyckandet i pressen illustrerar att medierna redan från början var medformare av Nobelprisinstitutionen och de etablerade snabbt en koppling i det allmänna medvetandet mellan det och Sverige som nation.

Även framskridna planer att göra Nobelfesten festligare genom att flytta den till sommaren föll inte alla inblandade i smaken. Idén stöp slutgiltigt på ett dåligt tajmat försök i juni 1920, då tyska mottagare gjorde att allierade pristagare höll sig borta med varierande kvalitet på svepskälen.

Världskrigen och den politiskt spända mellankrigstiden orsakade överhuvudtaget den svåraste huvudvärken. Stormar inom priskommittéer och hos utdelare skvalpade sällan över kanten på de institutionella vattenglasen, men krigen var av annan kaliber. Frågor som huruvida det var tyskvänligt, neutralt, eller rentav fredsfrämjande att belöna tyska vetenskapsmän strax efter krigen skulle besvaras utan vägledning av testamentet.

Ett antal forskare var tongivande inom Nobelsystemet under de första decennierna och överskred inte sällan sina mandat. Källstrand beskriver i detalj de småskurna territorialstrider som ständigt pågick. Kontroverserna rörde främst valen av pristagare, men ofta fanns en koppling till bredare vetenskapliga överväganden; i vilken grad teori eller praktik skulle premieras eller hur ett nytt forskningsområde borde kategoriseras. Gränsdragningen mellan och runt kemin och fysiken upptog en hel del tankekraft. Till exempel förpassades astrofysiken till kylan när man bestämde att den skulle räknas som astronomi och därmed föll utanför testamentet. Det snuvade Edwin Hubbles på ett pris för sina banbrytande upptäckter om universum.

Dessutom har vi kohandeln i kommittéerna, bland dem ett antal inofficiella regler för tjänster och gentjänster, där till exempel en röst på någon annans kandidat förväntas bli återgäldad året därpå. Och kompromisser där man ger priset till en tredje nominerad om man inte kan enas mellan två toppkandidater. Det var även mer regel än undantag att forskare kämpade för att belöna områden som låg nära deras egen forskning. Att aktivt underminera kolleger och nominerade forskare om de var konkurrenter eller befann sig i ”fel” fåra verkar också varit historisk Nobelstandard.

Nästan humoristisk framstår ledamöternas behov av att hålla sig med ärkefiender. Fysikpristagaren Svante Arrhenius, en av de allra mest inflytelserika inom kemi och fysik, var engagerad i en livslång vendetta mot matematikern Gösta Mittag-Leffler – ständiga tuppfäktningar som bland annat kom att avgöra omständigheterna kring Marie Curies priser. Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén hade en ovanligt framstående grupp antagonister som han blockerade från inval i Svenska Akademien, bland dem Oscar Levertin, litteraturhistorikern Henrik Schück och de blivande Nobelpristagarna Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt. Wirsén ”skydde inga medel i kampen mot Schücks inval – han ljög, intrigerade och manipulerade”, enligt Källstrand, som i all sin akademiska försiktighet inte riktigt verkar stå ut med Wirséns fasoner. I kapitlen om de manipulativa kommittégubbarna, där Källstrand är återhållet kritisk, och i stycken på andra håll i boken där han istället är undertryckt humoristisk, förnimmer man en önskan hos honom att kränga av sig det akademiska oket och ge oss sin uppriktiga bild av ett skeende han skaffat sig unikt god insyn i.

Den deprimerande exposén över käbblet i priskommittéerna kunde inte stå i skarpare kontrast till Nobelarvets image och värdegrund. En tacksamhetens tanke går till den präktige Sohlman och en organisationsstruktur som i över 100 år har agerat stötdämpare åt briserande egon. Den institutionella ramen förefaller i all sin tråkighet som avgörande för Nobelarvets framgångar.

Andens olympiska spel är en värdefull och spännande historik. Dessutom är den en utmärkt fallstudie i vikten av att skapa en struktur vars maktbalans och flexibilitet håller aktörerna i schack samtidigt som det ger dem utrymme att vara kreativa och pragmatiska.

Författarens uppfattning om framtiden känns också riktig: om Nobelpriset skulle tappa i status beror det sannolikt inte på någon enskild skandal utan på att det förlorat relevans över tid, kanske eroderat av den kulturella våg som för bort ifrån hyllningar av individuella bragder och stora män. Men på gott och ont känns inte risken överhängande. Kändiskulten ligger inte precis på dödsbädden. Samtidigt behövs ett andens olympiska spel som tröst i en tid där vetenskap och konstnärlig frihet alltmer ifrågasätts.