Far är rar

Den gode Bush – och den onde. Den diplomatiske gentlemannapresidenten och hans arrogante krigshetsare till äldste son.

Det är den gängse bilden av de två presidenter som delar efternamn men inte så mycket mer, enligt samma populära slutsats. President nummer 41 – George Herbert Walker – och 43 – George W, för Walker – som upprepade den bedrift som bara politikerfamiljen Adams stått för tidigare i den amerikanska historien: att far och son båda har valts till landets – och världens – högsta ämbete.

John Adams var USAs andre president och dess förste vicepresident; landets sjätte president var hans son, John Quincy Adams. Däremellan kom bland annat plantageägaren och diplomaten Thomas Jefferson. Mellan Bush 41 och 43 valdes en annan Jefferson – William Jefferson Clinton. Och båda Busharna, både George H W och George W, efterträddes av företrädare för en yngre generation som bars fram på budskap om hopp och förändring.

Inte ens den mest kreative filmproducent hade väl, noterar George W i sin bok 41.A Portrait of My Father, kommit på något så slagfärdigt som att döpa utmanarens hemstad till Hope – den lilla ort i Arkansas som Bill Clinton kommer från.

Bush den äldre slog dessutom ytterligare ett historiskt rekord när han valdes till president efter åtta år som Ronald Reagans vicepresident. Det hade bara USA:s åttonde president, Martin Van Buren, tidigare lyckats med, efter två perioder som vicepresident under Andrew Jackson.

Men George H W Bush beviljades bara en period i Vita huset av väljarna, innan mannen från Hope flyttade in på 1600 Pennsylvania Avenue. Hans son, som ofta beskrivs som en rätt misslyckad figur utan folkligt stöd, omvaldes däremot till ämbetet 2004.

Familjen Bush upptar således en ansenlig bit av USA:s presidenthistoria, med sina sammanlagt tolv år i Vita huset och åtta år i vicepresidentresidenset, the Naval Observatory. Och mer kan det bli, för nu ligger andre sonen, den tidigare Floridaguvernören Jeb – John Ellis Bush – i startgroparna för att köra igång sin presidentkandidatur inför valet 2016.

Den mer konservative Jeb antogs för övrigt utgöra det mest uppenbara presidentmaterialet i familjen efter pappa Bush, snarare än George W, men storebror hann alltså före.

Måhända blir det alltså ännu en omgång av Bush mot Clinton, om Hillary Clinton tar hem den demokratiska kandidaturen, som så många utgår från att hon ska göra. Men det gjorde man å andra sidan också 2008, när hon blev snuvad på konfekten av en tämligen okänd och oerfaren senator från Illinois.

Och de som inte nöjer sig med det scenariot har höga förhoppningar för Jebs äldste son, den latinofagre George P. Honom stiftade amerikanska folket för första gången bekantskap med som tonårig talare vid det republikanska partiets konvent i New Orleans 1988, när farfar nominerades som partiets presidentkandidat och sonsonen höll ett bejublat anförande, med det avslutande utropet: ”Viva Bush!”

Så det är en stor familj med täta band som har flyttat in i och ut ur Vita huset några gånger. Bilden av Bush den äldre i sonens biografi är den av en varmt älskad far, make, svärfar, farfar och morfar som med sitt flitiga brevskrivande och telefonerande, och med den formidabla och vasstungade Barbara vid sin sida, har hållit ihop hela gänget.

Vid ovan nämnda partikonvent stod nästa generation av familjen för nomineringen av fadern från var sin delstat: George W från Texas, Jeb från Florida, Neil från Colorado, Marvin från Virginia och enda kvarvarande dottern, Doro – Dorothy efter farmor Bush – från Maine. Den första dottern, Robin, avled av leukemi 1953, bara fyra år gammal.

41 själv har nu rundat de 90, vilket till familjens förskräckelse firades med ännu ett fallskärmshopp; det är så George H W Bush har markerat alla sina större födelsedagar de senaste decennierna.

Men denna gång lär ha varit den sista, för att den tidigare presidenten inte är längre är vid full vigör framgår mellan raderna i sonens bok om sin far. Numera sitter den tidigare så aktive, närmast överenergiske, presidenten i rullstol, med minnesproblem som antyds på bokens sidor; emellanåt övertydligt, när George W skriver om sin far i imperfektum.

Att drabbas av demens är förstås inget ovanligt för en 90-åring, men i detta fall är det lite extra sorgligt; som läsare önskar man att George H W hade kunnat läsa den bok som sonen så ömsint har författat om hans långa och omväxlande liv.

För den yngre presidenten Bush, som gärna avfärdas av sina politiska motståndare och belackare som en primitiv cowboy, knappast ens läskunnig, har återigen visat att han tvärtemot mångas förväntningar är en synnerligen kompetent författare. 41 är en rakt igenom trivsam upplevelse, också rent språkligt och stilistiskt.

Det ville också till att sonen skrev, för själv har pappa Bush ju inte följt det vanliga mönstret för avgångna presidenter genom att publicera sina memoarer. Han gav i och för sig ut boken A World Transformed 1998 tillsammans med Bent Scowcroft, men det var mer en analys av de dramatiska utrikespolitiska skeendena under hans år i Vita huset. Inte heller brevsamlingen All the Best, George Bush året därpå lever upp till kraven på en memoarbok.

Äldste sonens verk handlar för all del också en hel del om författaren själv, och om de lärdomar och intryck som W inhämtade under faderns presidenttid, trots att de båda verkade under två tidsperioder som knappast kunde ha varit mer olika.

Bush senior var president under fyra år, 1989–1993, när den internationella kartan helt ritades om, murar raserades både bokstavligen och bildligt, och imperier och fiender försvann närapå över en natt. Kalla krigets slut, det delade Europas återförening och Sovjetunionens kollaps – det var en optimismens, förväntningarnas och demokratins glada tidevarv.

Och det var en tid som klippt och skuren för George H W Bush, den personliga diplomatins okrönte mästare, med åratal av internationell erfarenhet i bagaget; presidentåren följde på en räcka utrikespolitiskt viktiga poster, däribland som CIA-chef, USA:s representant i Kina, och FN-ambassadör.

Sonen fick även han verka i en tid när byggnader rasade: men det var på hemmaplan, med World Trade Center i New York och en bit av Pentagon under attackerna den 11 september 2001. Där faderns tid i Vita huset var en era av emellanåt omotiverad internationell optimism – historien hade då sannerligen inte kommit till sitt slut – konfronterades sonen och västvärlden av ett nytt och globalt hot från den islamistiska terrorismen.

En gemensam fiende hade de dock i Saddam Hussein, som oprovocerat invaderade Kuwait i augusti 1990. I januari året därpå hade president Bush samlat ihop en internationell koalition av allierade stater som under 100 dagars krig befriade det lilla oljeriket från irakisk ockupation. Men de allierade styrkorna gjorde halt utanför Bagdad och Saddam levde kvar, till fortsatt förtret för Bush 43.

Efter Kuwaitkriget nådde George H W Bush toppnoteringar på 90 procents popularitet bland amerikanerna; en siffra som sonen upprepade efter 11 september. På hemmaplan väntade emellertid stora problem, med en ekonomisk recession som tvingade presidenten att överge löftet från installationstalet om ”no new taxes”, med stor förbittring bland de ideologiskt mer ortodoxa partivännerna som följd.

Under valkampanjen 1992 tvingades Bush senior dessutom in i ett tvåfrontskrig när den egensinnige biljonären Ross Perot utmanade den sittande presidenten. Perot fick till slut 19 procent av väljarna, och, menar presidenten själv, berövade honom därmed förmodligen hans omval.

På den andra fronten proklamerade den demokratiske utmanaren, Bill Clinton, att det nu handlade om ”the economy, stupid”. Vid sidan av den unge saxofonspelande charmören från Södern hade inte Bush mycket att sätta emot, inte när det amerikanska folket uppenbarligen önskade ett generationsbyte på presidentposten.

För oss som har följt familjen Bush under årens lopp bidrar kapitlet om valförlusten 1992 med ny information, för aldrig tidigare har det framgått hur hårt presidenten tog sitt nederlag. Utåt var han sitt vanliga vänliga jag, köpte nya fiskeredskap till båtturerna vid sitt kära Walker’s Point i Maine, och verkade ha tagit förlusten med visst jämnmod.

Fast om han inte hade förlorat 1992 hade sönerna förmodligen, enligt George W, inte ställt upp i guvernörsvalen i Texas och Florida. För pappa Bush innebar de framgångarna en hel del plåster på såren – för att inte tala om George W:s presidentseger 2000.

Direkt efter installationsparaden i januari året efter sammanstrålade de båda presidenterna i Ovala rummet; en oförglömlig stund för far och son Bush. Kanske familjen återkommer dit efter valet i november nästa år. Men då lär det nog tyvärr bli utan George H W Bush – USA:s 41:e president, och ”världens bästa pappa”.