Fokus på försoning och dialog

Mantrat är en manikeisk världssyn där ljus ställs mot mörker. Den som inte är med mig är mot mig. Kalla kriget utgör skolexempel. Öst och väst tolkades i termer av ont och gott. Mellanpositionerna var få och betraktades sällan som legitima.

David Cannadine, historiker vid Princeton, menar i The UndividedPast att den manikeiska synen har haft ett alltför stort inflytande på historieskrivningen, format människors föreställningsvärld och styrt tänkandet. Skillnader lyfts fram på bekostnad av likheter, vilket han visar genom att inringa och analysera sex centrala, kollektiva identiteter och kategorier som har lett till konflikter: religion, nation, klass, kön, ras och civilisation. I fokus står hur dessa har etablerats och marknadsförts av politiker, journalister, experter och framför allt förstås av historiker. Urvalet av kategorier är knappast originellt, utan täcker ett brett spektrum av samhällsutvecklingen. Dessutom varierar den geografiska räckvidden. Ibland är dessa kategorier globala, ibland regionala och ibland nationella.

Invändningarna mot att betrakta utvecklingen i termer av motsättningar mellan kollektiva identiteter är flera. Bland annat anser Cannadine inte att dessa är så krigiska som hävdas. Religion och trosuppfattningar har inte bara varit inblandade i konflikter och krig, utan också samarbetat med och anpassat sig till varandra. Många sekulära och religiösa ledare har betonat betydelsen av försoning och dialog. Han förnekar inte att krig har ägt rum mellan exempelvis kristendom och islam, att det funnits demonisering och våldshandlingar. Men samtidigt ser han också betydelsefulla inslag av samverkan.

De kollektiva identiteterna är enligt Cannadine inte heller nödvändigtvis alltomfattande. Nationalism bygger liksom trosuppfattningar på gemensamma berättelser och minnen, men gör inte universella anspråk. Där religionen har global räckvidd, verkar nationalstaten lokalt eller regionalt. Men även om motsättningar mellan nationer har lett till otaliga krig, kan ingen nationalstat inkludera mer än en liten minoritet av mänskligheten. Som Cannadine påpekar, är staten sällan nationellt heltäckande. Få nationer omfattar endast en etnisk eller språklig grupp.

De kollektiva identiteterna har inte fått det genomslag eller det inflytande som de oftast tillskrivs. Endast en liten procentandel av kvinnorna har enligt Cannadine under 1900-talets senare hälft varit medlemmar i feministiska organisationer. Trots underordning har det inte varit möjligt att mobilisera på basis av könsidentitet. Och rastänkandet har som politiskt projekt misslyckats flera gånger, vilket enligt honom bekräftas av Nazi-Tysklands nederlag, de europeiska kolonialimperiernas kollaps, den framgångsrika kampen för medborgarrättigheter i USA och apartheids avskaffande i Sydafrika. Samtidigt är det viktigt att notera att ras fortfarande används som exkluderingsinstrument.

Kategorierna leder också till en politisering eller ideologisering, vilket enligt Cannadine framstår tydligt när det gäller klass. Tanken om den oundvikliga klasskonflikten hade relativt stor framgång under perioden från 1930-talet till 1980-talet. Det klasslösa samhället upplevdes som ett av dåtidens mest lockande politiska projekt. Men Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet gjorde effektivt slut på marxistiska tolkningar, som sedan dess utsatts för kraftig beskjutning.

Lägg därtill att kriterierna för att identifiera konflikter och motsättningar är tidsbundna och varierar över tidsaxeln. Vid tolkning av romartiden fungerar civilisation som motsats till barbari. Senare i kronologin ställs olika typer av civilisationer mot varandra. Bilden av den västliga civilisationen i kontrast till den kommunistiska blir obsolet med murens fall och ersätts av Samuel Huntingtons tes om civilisationers kamp. Motsättningen mellan väst och islam framstår efter den 11 september 2001 som den viktigaste förklaringen till vad som just hade hänt och vad som skulle komma att hända i framtiden.

På punkt efter punkt försöker Cannadine således visa att konfliktperspektivet överdrivs eller leder fel. Däremot diskuterar han inte vad historikerna ska göra istället för att ägna sig åt konflikter och motsättningar. Ska de analysera vad som förenar och håller ihop mänskligheten? Ska tolerans och vidsynthet stå i fokus och ersätta antagonism?

Att konfliktperspektivet används så frekvent beror förstås på att historievetenskapen liksom politisk retorik gärna söker det spektakulära. Stridslystna grupper ställs mot varandra medan fredligt samarbete sällan betraktas som lika intressant och därtill saknar dramaturgiska effekter. Kollektiva identiteter har dessutom definierat vårt liv och engagerat våra känslor, vilket förklarar varför tankefiguren ”vi mot dom” har fått så starkt genomslag. Även om den manikeiska tolkningsmodellen förskjuter perspektiven är den attraktiv, förförande och retoriskt effektiv.

Likväl är det problematiskt att spalta upp analysen av den globala utvecklingen i sex kategorier, eftersom dessa inte är entydiga utan porösa. Människor är konstruerade av många överlappande och parallella identiteter. Det går att vara kvinna, svart och muslim samtidigt. Frågan är därför hur de olika identiteterna förhåller sig till varandra. Finns det en hierarki eller prioriteringslista som betyder att en identitet övertrumfar en annan? Varför varierar deras betydelse över tidsaxeln? Frågorna illustrerar kategoriernas komplexitet och kan mångdubblas.

Trots skillnader och gränsdragningsfrågor framstår de utmejslade identiteterna i flera avseenden som överraskande likartade. De försvarar egenintressen och hävdar att den egna uppfattningen är mer homogen och mer grundläggande än konkurrenternas; mer angelägen, bättre och viktigare. Identiteterna betraktas som medfödda eller inneboende, och respektive positioner är uthålliga på grund av ständigt bekräftande berättelser, minnen och historiska analyser.

Cannadine tar även avstånd från föreställningen att det finns en enda övergripande tolkningsmodell, det vill säga: att allt kan förklaras med exempelvis klasskamp eller civilisationernas kamp. Men på den punkten slår han in öppna dörrar. De flesta historikerna har redan övergivet sökandet efter en alltomfattande förklaring, som får alla pusselbitar att falla på plats. Under senare decennier har inte minst postmodernistiskt orienterade forskare utmanat en sådan förklaring, även om den fortfarande lätt får fäste i politisk retorik och även om olika minoriteter idag gör anspråk på en egen berättelse och en egen historia.

Cannadines analys av de sex identiteterna och deras auktoritet måste självklart bli schematisk och generaliserande. Det breda anslaget kan inte inkludera nyanser och undantag. Men i grunden har han rätt. De sex kategorierna strukturerar ofta vår syn på det förflutna, samtiden och framtiden. Trots frågetecken i marginalen fixerar The UndividedPast centrala stråk i historieskrivningen och visar samtidigt hur nuets föreställningsvärld vävs av det förflutna. Cannadine skär in i många av historieforskningens centrala debatter och rör sig imponerande hemtamt över stora kronologiska och tematiska fält.