Kärleken är inte vad den var

Flitige Magnus Västerbro tilldelades Augustpriset 2018 för sin bok Svälten, om de förödande missväxtåren i Sverige på 1860-talet, och blev tre år senare nominerad till samma pris för en bok om Karl XII och hans tid. Han har visat att han är en populärhistorisk författare av rang, och det fortsätter han med i sin nya bok Kärlekens tid, ett stoffrikt och mångkunnigt arbete med undertiteln ”Dröm och verklighet under två tusen år”. Den nya boken är dock betydligt spretigare och mindre helgjuten än de nämnda föregångarna. Detta beror inte på att Västerbro tar sig vatten över huvudet och löper risken att drunkna i sitt material. Det beror i stället på att han är klok nog att mer eller mindre elegant flyga fram genom århundradena. Än flyger han hit och än dit.

I början av sin bok, när han skriver om antiken, agerar han i första hand idéhistoriker och hänvisar flitigt till tänkare som Platon, Aristoteles och Augu­stinus. Han svänger sig också med ett skönlitterärt fångstnät och vittjar lysande citat om kärlek i verk av Sapfo, Ovidius och Horatius. Det är fråga om livfullt utförda kompilat av i första hand idéhistoriska och litteraturvetenskapliga verk.

Recenserad bok

Kärlekens tid. Dröm och verklighet under två tusen år

Magnus västerbro

albert bonniers förlag (2025)

När Västerbro kommer till medeltiden börjar han komplettera framställningen med synpunkter hämtade från socialhistoria och även rättsliga protokoll. Dessutom lämnar han Aten och Rom för att istället förflytta sig längre norrut i Europa, huvudsakligen till Sverige och England. Fortfarande hämtar han idéhistoriskt stoff från filosofer och från en stridbar teolog och reformator som Luther, men de skönlitterära referenserna kommer glesare, detta trots att det inom detta område skulle finnas mycket att hämta, även hos oss i Sverige, särskilt i de medeltida balladerna, där det vimlar av skildringar av kärlek och erotiska förvecklingar. Dessa ballader och den ringdans som ofta var förenad med framförandet av dem utgjorde medeltidens populärkultur. Istället intresserar sig Västerbro mer för lagar och dokumenterade rättsfall om brutna äktenskapslöften, skilsmässor, hor och ”dubbelt hor”.

Dubbelt hor var när två på varsitt håll gifta personer låg med varandra. Detta ansågs som ett så allvarligt brott att det ledde till dödsstraff. Även personer som hade ingått äktenskap och inför altaret förespeglade att de tillhörde ett annat kön, exempelvis en kvinna som var utklädd till man, dömdes obönhörligen till döden. Straffen för homosexualitet var stränga, men vanligtvis inte så stränga som för dubbelt hor eller för vad som bedömdes vara lurendrejeri som besudlade äktenskapets helgd. Även tidelag ledde till dödsstraff. I Sverige var det fler män som avrättades för tidelag än det var kvinnor som avrättades för häxeri.

Med upplysningstiden på 1700-talet och den romantik som blossar upp i slutet av det århundradet sprids inte bara ökad tolerans för avvikelser utan även en högre värdering av kärleken. Det leder till en successiv frigörelse från konventioner och mildare lagstiftning rörande sexualitet, men processen är långsam och bemängd med hinder. Arrangerade äktenskap förekom i Sverige huvudsakligen inom adeln och bland välbärgade bönder, som genom ett väl planerat äktenskap kunde slå ihop två gårdar. I övriga samhällsskikt var folk sedan länge vana vid att få gifta sig med vem de själva hade lust till. Historikern Malin Lennartsson är den som har visat att av föräldrar arrangerade äktenskap har varit mindre vanliga än vad vi länge har föreställt oss.

Lennartsson är en ofta återkommande referens i Västerbros bok, liksom till exempel Inga Sanner, Arne Jarrick, Eva Helen Ulvros, Eva Österberg och Karin Johannisson. Västerbro verkar vara ordentligt påläst och sticker inte under stol med vilka forskare han har hämtat sina uppgifter från.

I ett efterord fastslår han att ”svepande sammanfattningar måste förekomma i en bok av det här slaget”. Ibland blir en eller annan lös tråd hängande i dessa sammanfattningar, kanske särskilt när författaren skriver om 1900-talet och då får ytterligare en betydelsefull vetenskaplig disciplin att räkna med, nämligen den moderna psykologin. Men det är häpnadsväckande vilken stimulerande bok Kärlekens tid ändå blir. Det är inte Västerbros bästa bok, men det är hans djärvaste och mest vittfamnande. Att den är ojämn är lätt att ha överseende med.