När Harry mötte Kalle

Men själv var Harry ända sedan tidiga pojkår en hängiven dyrkare av en fransk hjälte; vid åtta års ålder hade han fått se sin hemstads erövrare Napoleon i spetsen för en parad på Düsseldorfs huvudgata. Heinrich Heine (1797–1856), som han med en germanisering senare kom att kalla sig och blev ryktbar som, växte upp i en sekulariserad judisk familj och i en stad som styrdes av Code Napoleon, något som garanterade medborgerliga fri- och rättigheter för den judiska befolkningen. I de franskt styrda regio­nerna åtnjöt judar en frihet som de saknade i de annars preussiskt styrda tyska småstaterna.

Att judar i större delen av Tyskland förmenades vitala rättigheter hindrade inte att en av Heines närmaste släktingar, hans morbror Salomon, bankir i Hamburg, lyckades bli en av sin landsändas rikaste män och i varje fall den mest förmögne i Hamburg, en man som vid sin död efterlämnade vad som i dagens penningvärde motsvarar cirka 1,3 miljarder kr till sina arvingar.

Familjen Heine i Düsseldorf levde långtifrån lika överdådigt som familjen Heine i Hamburg. Harry Heines mor var inte alls nöjd med sin makes sätt att bedriva affärer och ansåg att han var mer förtjust i sina vackra tyger än kapabel att sälja dem. Dessutom retade hon sig på att hennes man var rundhänt såtillvida att han ibland gav bort tyger till kunder som inte kunde betala för sig och att han gav bort pengar till fattiga. Just denna givmildhet och omsorg om fattiga var något som sonen tog intryck av och högaktade sin far för, men i hemmet var det modern som bestämde och som styrde med barnens uppfostran, med en ambition att få dem att komma upp sig här i världen, gärna likt hennes rike bror i Hamburg.

Efter sin studentexamen sändes Harry till morbrodern i Hamburg för att denne skulle ge sitt syskonbarn vägledning och arbete, men snart efter att ha kommit till Salomons väldiga herrgårdsliknande villa blev unge Heine upp över öronen förälskad i husets dotter, sin kusin Amalia. Denna förälskelse visade sig inom kort bli en familjär olägenhet. Av denna anledning eller möjligen av någon annan bestämde sig morbrodern för att inte låta den kärlekskranke ynglingen få någon plats inom bankverksamheten. Istället hjälpte han honom att finansiera uppbyggnaden av en egen firma med namnet Harry & Co.

”Inte förrän 1933 blev Heines verk offentligt brända på Opernplatz i Berlin, detta i ett land som några år senare även skulle börja bränna människor”

Harry & Co blev det aldrig något ordentligt av. Pengarna använde Heinrich Heine, som han vid det här laget kallade sig, till att börja skriva smäktande och ljuvt melodisk poesi. Hans tidiga kärleksdikter anses vara riktade till den ouppnåeliga kusinen Amalia, som han fortsatte att dyrka, samtidigt som han inledde ett intensivt erotiskt förhållande med en flicka ur arbetarklassen.

I sin biografi Heinrich Heine. Writing the Revolution anser George Prochnik att främst tre faktorer kom att bestämma inriktningen på den litterära verksamhet som Heine kom att utveckla. Det var hans sympati för faderns givmildhet, hans idolisering av Napoleon och svärmiska tro på franska revolutionens slagord om frihet, jämlikhet och broderskap samt, sist men inte minst, hans kärleksförhållande till en av allt att döma både gladlynt och ovanligt rättfram flicka av enkelt ursprung. Prochnik skriver så ingående och övertygande om detta att jag är benägen att tro på honom.

Merparten av biografin handlar om Heines barndom och hans turbulenta ungdomsår. Beträffande ungdomsåren får vi veta att den hetlevrade ynglingen överlevde tio dueller och ännu fler erotiska förbindelser, även om just en av de senare efter några årtionden ledde till hans död i och med att han under sin ungdoms Sturm und Drang råkade smittas av syfilis.

Den rike morbrodern i Hamburg ville inte ha sin systerson vare sig som inneboende i sitt hus eller som anställd i sin firma. Dessutom förargade det honom att Heinrich inte hade gjort något vettigt av Harry & Co utan slösat bort pengarna på kärleksaffärer och på att börja skriva vers. Modern i Düsseldorf lyckades ändå övertala sin rike bror att finansiera sin begåvade brorsons universitetsstudier, dock bara under förutsättning att dessa ägnades åt något matnyttigt ämne. Juridik fick det bli, det var något som morbrodern kunde godkänna.

Den unge Heine älskade studentlivet snarare än sina juridikstudier och var noga med att dra ut på det så länge som möjligt. Han såg till att flytta mellan tre olika universitet, dem i Berlin, Göttingen och München. Till sist disputerade han i juridik vid universitetet i Göttingen, den stad som han så komiskt och elakt beskriver i inledningen till sin reseskildring Die Harzreise (1826), staden som enligt Heine är berömd för ”sin korv och sitt universitet”.

När Heine lång tid före sin doktorsexamen blev avstängd från Göttingens universitet i ett halvår, detta därför att det kommit till rektoratets kännedom att han hade utmanat en medstudent på pistolduell, drog han till Humboldtuniversitet i Berlin och började där följa Hegels föreläsningar i filosofi. Den grånade läraren och den unge radikale studenten gillade varandra, blev goda vänner och började umgås privat. Deras talträngda träffar förebådar förresten den vänskap som Heine årtionden senare utvecklade i Paris med en av professorns mest hängivna lärjungar, Karl Marx.

”Han blev alltså berömd bara för att han blev angripen av Heine och mycket illa åtgången som sexuellt pervers”

Heines talförhet och vassa tunga tycks ha varit i paritet med hans skrivförmåga, med den verstekniska briljansen i hans poesi och med hans nästan ystert livfulla prosa. Hans utförsgåvor i både umgänge och skrift öppnade många dörrar. Men något arbete som jurist kunde han inte få eftersom han var av judisk härkomst, den regeln gällde i alla de små tyska furstendömena.

”Ingen jude kan luras att tro att någon annan jude skulle vara Guds son.” Så lyder Heines ofta citerade synpunkt på kristendomen. Inte desto mindre hade han under sin uppväxt gått i en katolsk skola, och han kom till sist även att bli begravd på en katolsk kyrkogård, men någon djupare känsla för någon trosinriktning hade han inte. Sådant såg han som gammal skrotfärdig övertro. Visserligen var han rasande indignerad av att han som jude skulle få yrkesförbud som jurist, men i likhet med många andra i hans predikament konverterade han helt enkelt till kristendomen, detta som en förberedelse för sin kommande yrkesbana. Han lät döpa sig protestantiskt. En levnadsbana som ämbetsman och fritidsdiktare tycktes därmed vara vikt för honom.

Men så skedde något som kom att välta dessa framtidsutsikter över ända. Heine skrev de giftdrypande pamfletterna Die Bäder von Lucca och Die Stadt Lucca (1830–31). Den tändande gnistan till dessa liberalt och kosmopolitiskt sinnade angrepp mot tysk nationalism och chauvinism var att Heine själv hade förlöjligats av en illvilligt anti-semitisk tysk officer av grevlig börd, August von Platen. Efter Napoleonkrigen hade denne von Platen lämnat sin militära karriär och slagit sig på att bli lyriker. Som sådan ansåg han sig vara mycket underskattad av sina tyska läsare. Han hade bosatt sig i Italien och skrev högstämd vers med antika motiv. Och han var naturligtvis avundsjuk på all den uppmärksamhet som Heine hade fått med sin Buch der Lieder (1827). Det började växa fram en Heinekult bland tyska ungdomar. Inte ens Goethe gillade den kulten, så varför skulle då den i sina egna ögon oförtjänt förbisedde August von Platen göra det?

August von Platen skrev förlöjligande om Heines konvertering, påstod att den var lika falsk som hans poesi och att den hur som helst skulle avslöjas så snart den förljugne poeten visade sig utan handduk kring höfterna på ett badhus. Detta plumpa angrepp hade kunnat passera förbi tämligen obeaktat och snart läggas på sop­högen, men Heinrich Heine blev fullkomligt rosenrasande och gick till fullskaligt motangrepp i två skrifter som inte bara försöker ta all heder och ära av von Platen utan vidgas till ett angrepp mot hela den tyska kultur han representerar, med dess antisemitism och inskränkta nationalism.

Pamfletternas titlar har sin bakgrund i att von Platen vid denna tid var bosatt i Lucca i Toscana. Att det i den första av dem talas om ”Bäder” beror på att Heine i sitt rasande angrepp använder sig av skvaller som nått hans öra, nämligen att von Platen var homosexuell och kunde förmodas tillbringa sina dagar med att gå omkring och tjuvtitta på stiliga män i Luccas badhus.

Homosexualitet var visserligen olagligt att bedriva i de tyska småstaterna, men att Heine för att misskreditera sin opponent gjorde stor sak av dennes sexuella läggning och beskrev denna i mycket nedsättande ordalag slog ändå tillbaka mot Heine själv. Före dessa pamfletter var det nästan ingen som alls kände till August von Platen, men snart nog visste många tyskar vem han var. Han blev alltså berömd bara för att han blev angripen av Heine och mycket illa åtgången som sexuellt pervers. Saken förbättrades inte av att Heine i samma skrifter gick till ännu skarpare angrepp mot tysk nationalism och antisemitism.

Dessa båda stridsskrifter bedömdes av många samtida som äreröriga. Någon rättssak ledde de inte till. Den skandaliserade August von Platen väckte inte åtal. Han tystnade, drog sig undan och dog bara ett par år senare, 39 år gammal, utan att dessförinnan våga återvända till sina hemtrakter i Bayern. Straffet för Heine blev likväl hårt. Det visade sig att det blev omöjligt för honom att vara verksam inom rättsväsendet. Ingen domstol ville ha med honom att göra, trots att han för flera år sedan hade konverterat till kristendomen och i praktiken därmed inte längre var jude. Det var hans hätska angrepp på von Platen och hans vidräkning med tysk chauvinism som indirekt diskvalificerade honom.

I hopp om att inte förgäves ha skrivit sin doktorsavhandling i juridik försökte Heine i detta skede få en anställning som lärare vid något universitet och knöt förhoppningar särskilt till att fakulteten i München skulle kunna visa honom välvilja och ge honom en tjänst. Så blev det inte. Heinrich Heine hade därmed ingen framtid i Tyskland. Han understöddes inte längre finansiellt av sin rike morbror och kunde inte ens få ett arbete inom det fack som han genomgått en långvarig och mödosam utbildning för att få bli en representant för.

Redan på hösten 1831, samma år som pamflett nummer två publicerades, flyttade han till Paris och levde sedan i landsflykt ända fram till sin död 1856. Under de 25 åren i exil gjorde han en lång rad återbesök i Tyskland, men han flyttade aldrig tillbaka. Däremot skrev han mycket om Tyskland och ville aldrig vara eller bli något annat än just tysk. Vad vattnet är för fisken är det tyska språket och den tyska kulturen för mig, skrev Heine. Sin hatkärlek uttryckte han i den stora samhällskritiska sångcykeln Deutschland, ein Wintermärchen (1844), som för inte så länge sedan fick en svensk pendang i Göran Palms magnus opus Sverige, en vintersaga, utgivet i fyra volymer, den första av dessa 1984, den fjärde och sista 2005.

I Paris hade julirevolutionen inträffat 1830, det vill säga den liberala omvälvning som gjorde att den borgerliga eliten åter tillskansade sig herraväldet i Frankrike, efter att under femton års tid ha dvalts i det reaktionära bakvattnet efter Napoleons slutliga nederlag i Waterloo. Paris framstod åter som demokratins rot och fäste här i världen. Heine sökte sig till liberala och socialistiska kretsar, kretsar som då ännu var delvis sammanflätade med varandra i sitt gemensamma uppror mot det feodala ståndssamhället och dess korruption och nepotism.

Den politiske tänkare som främst påverkade honom var den utopiske frans­ke socialisten Saint-Simon. Saintsimonismen kom att inspirera honom mer än hans vän och lärare Hegel tidigare hade gjort. Inte ens när Heine i Paris började umgås med sin 20 år yngre beundrare Karl Marx och förstod att även denne var en politisk tänkare att räkna med övergav Heine sina mer idealistiska och utopiska saintsimonistiska övertygelser. Heine ansåg att den skäggige unge Karl var alltför fyrkantig och tvärsäker av sig. Marx å sin sida ansåg att Heine hade behjärtansvärda åsikter men att han i grund och botten inte alls förstod sig på vare sig politik eller historia.

Däremot beundrade Karl Marx Heines poesi. I unga år planerade Marx för en framtid som lyriker och romanförfattare. Hans viktigaste förebild var Heine. I sin enda fullbordade diktsamling, som förblev opublicerad, lär Marx i sin djärva rimflätning och metrik vara uppenbart påverkad av Heine. Och Marx ofullbordade roman Skorpion und Felix, utgiven först långt efter hans död, anses vara inspirerad av Laurence Sterns Tristram Shandy och av Heinrich Heines ofta ganska bisarrt humoristiska prosa i Reisebilder.

George Prochnik bjuder på ett par fina anekdoter som visar att Heine och Marx stod nära varandra under den senares 15 månader långa vistelse i Paris. Detta framgår indirekt av att de båda herrarna oanmält kunde dyka upp och knacka på hemma hos varandra sent på kvällen och då lugnt räkna med att vara välkomna. Direkt framgår det av att Jenny Marx, hustrun i huset, var övertygad om att Heine genom ett rådigt ingripande en gång räddade livet på ett av hennes och makens barn.

Heine uppskattade sin yngre landsman, men tycks aldrig på allvar ha satt sig in i den dialektiska materialismen, detta trots att han sedan sina studentår var grundligt tränad i dialektiskt tänkande tack vare sin lärare och vän Hegel. George Prochnik hävdar, på fullt allvar, att Heinrich Heine förmodligen betydde mer för Karl Marx än den senare för den förre.

”Filosoferna har bara ägnat sig åt att tolka världen på olika sätt, men det gäller att förändra den.” Så lyder den elfte och avslutande notisen i Karl Marx berömda Teser om Feuerbach, nedtecknade 1845 i Paris. Formuleringen lär vara nära besläktad med ett ordval som Marx sannolikt har stött på hos Heinrich Heine – och är ju dessutom genomsyrad av en tanke som ligger mer i linje med Heines idealistiska aktivism än Marx egen dialektiska determinism.

Lyskraftiga och tillspetsade formuleringar var Heinrich Heine en mästare på att mynta och att påpassligt infoga i sina texter, både i sin poesi och i sin prosa. Den som inför eftervärlden har blivit mest berömd är följande: ” Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen.” På svenska blir detta, fritt översatt: Där man bränner böcker, bränner man till sist även människor.

Den formuleringen kom att visa sig vara profetisk. Visst hände det att Heine under sin verksamhet som febrilt produktiv författare väckte förtrytsamt vredesmod och även drabbades av ingrepp från den tyska censuren, men värre än så blev det aldrig. Inte förrän 1933 blev hans verk offentligt brända på Opernplatz i Berlin, detta i ett land som några år senare även skulle börja bränna människor.

George Prochnik har skrivit en fascinerande och läsvärd biografi över Heine. Tyngdpunkten ligger på dennes barndom och ungdom, på hans göranden fram till landsflykten 1931, vid 34 års ålder. Diktarens mannaår behandlas mer summariskt, nästan anekdotiskt. Även Heines diktning berörs mestadels flyktigt, med undantag av den klassiska dikten ”Lorelei”, som ges en ny tolkning, i varje fall en som jag själv aldrig förut har stött på.

Att diktningen kommer i andra hand i en levnadsteckning har man inte rätt att kritisera. Det kan man som läsare på sin höjd beklaga. Däremot hade det varit spännande att få veta betydligt mer om hans 25 år i Paris, där han lärde känna inte bara Karl Marx utan även tonsättare som Franz Liszt, Richard Wagner och Frédéric Chopin, samt sedermera berömda författare som Théophile Gautier, Honoré de Balzac, George Sand, Alexandre Dumas d ä och Gérard Nerval. Om tiden i Paris borde George Prochnik ha gjort sig mödan att skriva mer utförligt.